Det här inlägget är en fortsättning på del 1, som jag skrev i oktober. (Varning för ytterligare ett långt inlägg, som kan vara påfrestande för dig som har ADHD, men nog så viktigt att läsa, tycker jag. Skriv ut sidan om det är svårläst på skärm.) Där berättade jag varför vi som har ADHD oftare än andra hamnar i en utmattningsproblematik. Vi klarar inte stressen och pressen på moderna arbetsplatser något vidare: snäva deadlines, inte sällan dåliga förutsättningar för att göra ett bra jobb, krav på överdriven flexibilitet, dålig styrning och arbetsledning, ständiga omorganisationer och inte minst öppna kontorslandskap. Vi är de som blir sjuka av detta först av alla – oavsett jobb. (Behöver jag berätta att vi också drabbas av fler olyckshändelser än andra – allt enligt försäkringsbolagens statistik.) Man skulle nog kunna använda oss som testpiloter för att ta reda på hur bra eller dålig en arbetsmiljö är eller hur bra eller dåligt en organisation fungerar. Det som är bra för oss är himla bra för alla andra med: ordning och reda, klart uttryckta förväntningar, tydliga gränsdragningar vad gäller ens arbetsuppgifter, kontinuerlig återkoppling när det gäller de egna arbetsprestationerna liksom väl utstakade mål på jobbet som faktiskt också är möjliga att nå. Kanske en utopi?
En doktor jag träffat, med ADHD som specialitet, menar att ADHD och utmattning i princip är samma sak. En person med en svår ADHD är, enligt hans sätt att se, konstant utmattad pga att hjärnan och nervsystemet ständigt blir överbelastade. Det här beror bl.a på hjärnas svårigheter att filtrera bort syn- och hörselintryck som är ovidkommande – allt processas på samma prioritetsnivå, fast vi egentligen behöver koncentrera oss på något helt annat. Lägg till att vi redan från början har ett något sämre arbetsminne än de flesta andra, vilket också gör att vi tappar tråden lättare, så förstår du en del av grogrunden till att hamna i ett utmattningstillstånd. Vi får aldrig någon ro utan måste extraanstränga oss hela tiden. Allt det här skrev jag om i inläggets del 1.
Har man väl blivit utmattad är vägen tillbaka krokig och lång. Det vet alla som drabbats. Och prognosen för folk som dessutom har ADHD är sämre. Det vet den medicinska expertisen och det vet Försäkringskassans handläggare. Det finns de som har ADHD och blivit utmattade ett flertal gånger, med långvarig sjukskrivning som följd och konsekvenser som inskränkt arbetsförmåga, ytterligare sänkt stresströskel, ljudkänslighet m.m. Därför är det jätteviktigt att den som har ADHD får diagnos, behandling och terapi så att man kan slippa gå in i väggen.
Har man blivit utmattad gäller samma sak som för andra (tillsvidare) normala. Mental vila, terapi, medicin och fysisk aktivitet. Den psykiatriker jag träffade i samband med att jag blev utmattad, var synnerligen uthållig med att inte ge mig t.ex MAO-hämmare eller SSRI-preparat fast jag så klart var både ledsen och ångestfylld (men inte genuint deprimerad). Nä, doktorn beslutade sig för att vänta ut mig och mina negativa förväntningar kring att börja äta ADHD-medicin innehållande metylfendiat (dvs centralstimulantia). Det är jag faktiskt tacksam för idag. Jag vet idag att de två medicinerna inte ska kombineras. För mig gav ADHD-medicinen en rejäl knuff framåt i tillfrisknandet från utmattning. Jag stod faktiskt och stampade på samma ställe med den monumentala tröttheten månad efter månad, med gröt i huvudet och noll minneskapacitet. Allt kändes hopplöst och jag blev bara mer och mer ångesfylld. En riktigt vakumsituation.
För mig blev ADHD-medicinen ett måste till slut. Jag hade nått vägs ände. Nu inser jag att jag faktiskt inte kan klara mig utan, även om jag tvingats byta till en helt annan och klenare sort på vägen. Det är väl som för oss som för andra. Någonting händer i hjärnan vid en rejäl utmattning. Man blir aldrig den samma igen och får inte den kapacitet man hade ”före”. Har vi som har ADHD väl hamnat där, lär vi hamna där igen om inget drastisk förändring sker i våra liv. Vi kan byta jobb – det är ett sätt. Men KBT: kongnitiv beteende terapi (som fokuserar på att förändra tankar, vanor och beteenden) är ett mer kraftfullt sätt att förändra sitt liv. För det är ofta där skon klämmer. I alla fall för en normalt funtad person med stark motivation och vilja. Har man ADHD kan man ha motivationen att förändra sig och sitt beteende (det har man antagligen kämpat med hela sitt liv och gått bet), men bokstavsfunktionshindret sätter mycket ofta käppar i hjulet för ett förändringsarbete, för vi klarar inte av att skärpa oss något vidare. Jag vet att det kan låta konstigt, men så är det. Den värsta fienden stavas i-m-p-u-l-s-i-v-i-t-e-t.
Impulsivitet är ju motsatsen till ett överlagt handlande, som ju KBT bygger på. Har man en stark ADHD-impulsivitet tror inte jag att KBT enbart funkar. Man behöver en ADHD-medicin som kan hålla stånd mot impulsiviteten och skapa ett slags startsträcka eller förrum till eftertanke i knoppen. Ni som provat centralstimulantia förstår nog vad jag menar. Det som händer är att man kan stanna upp inne i sig själv och tänka: ”ja, just det. Nu är jag i den här situationen jag känner igen. Då skulle jag ju göra så här, för att det ska funka bättre.” Det går inte så snabbt i huvudet, utan lugnas ner på något märkligt sätt. Torktumlaren slutar äntligen tumla.
Får man koll på impulsiviteten och samtidigt en ökad skärpa är halva slaget vunnet, kan jag säga. Då är man mottaglig för KBT och kan dessutom praktisera det man lär sig på ett vettigt sätt. Det är min erfarenhet. Annars blir det samma visa som förut: man fortsätter att ha ågren över att göra de fel man fortsätter göra, men inte borde. För jag tror att många högfungerande personer som fått ADHD-diagnosen kan ha stor insikt i var problemet ligger, men förmår inte styra sina beteenden och kanske inte heller har full koll vad som är äpplen och vad som är päron.
Det är ytterligt viktig (detta kan jag inte nog understryka) att den som man ska gå i KBT hos, har neuropsykologisk kompetens. Psykologen måste förstå funktionshindret och hur det funkar, för att kunna lära ut strategier att hantera allt det som är svårt för en person med ADHD. Många av oss lägger ju oss till med en del tvångsmässiga rutiner och kontrollbehov för att hantera stressen vi känner. Vi har också lätt för att bokstavstolka både människor och situationer. Dessutom är det ju inte ovanligt att vi bär på mer än ett bokstavsspår, utan egentligen har någon form av dubbeldiagnos. Det här måste en KBT-terapeut kunna hantera och ha kunskap om. Psykologen är ju också den som kan vara referensram till hur bra eller dåligt både terapi och medicinering fungerar. Detta måste man ha erfarenhet, för att kunna samspela med doktorn.
En KBT-terapeut bör lära ut stresshantering och avslappning samt relationsfärdigheter (att funka i det sociala samspelet med andra). Men först gäller det att djupdyka i sig själv och verkligen förstå: 1) att man har ADHD – en funktionsnedsättning, 2) vad de typiska symptomen är, 3) hur det yttrar sig hos just mig. Det här kallas för att få funktionsmedvetande på psykologspråk och tar sin lilla tid.
Egentligen tycker jag att man ska skaffa sig ett litet team av goda krafter som kan hjälpa en framåt i livet – efter diagnos och utmattning. Psykolog är definitivt en, liksom en lyhörd och ADHD-erfaren doktor. Att få träffa en arbetsterapeut är också guld värt. Arbetsterapeuten kartlägger ens svårigheter både hemma och på jobbet. De ger handfasta råd i hur man kan få vardagen att funka bättre genom planerings- eller minneshjälpmedel. Om inte doktorn fattar att man kan behöva utreda vilka hjälpmedel man kan behöva, ska man propsa på att få remiss till en arbetsterapeut. Genom dem kan man också få hjälp med att minnesträna, om man behöver. Arbetsterapeuten kan vara ett stöd i doktorns bedömningar av vilken arbetsförmåga man faktiskt har, när Försäkringskassan undrar detta. En ny typ av funktion inom vården, som kan hjälpa en att agera samordnare i rehabiliteringskedjan, är rehabkoordinatorn. Finns allt oftare knutna till våra vårdcentraler. Fråga! Är man utmattad har man fullt upp med att komma igen. Man kan inte hålla reda på allt det man skulle behöva.
Fler goda krafter kan vara att skaffa en facklig representant eller kamratstödjare på jobbet. Jag rekommenderar starkt att man går med i facket om man har ett jobb. De kan det arbetsrättsliga, vilket är viktigt när man vill förändra saker i sin arbetsmiljö med hänvisning till sitt funktionshinder. Professionella stödpersoner är viktigt, men man kan också söka stöd hos pålitliga vänner och arbetskamrater. En varning dock: försök att inte överutnyttja vänner och bekanta. Många ryggar och skräms av den nya ADHD-diagnosen. De delar inte vår intensitet kring att älta och gräva i den. De kan behöva tid, precis som vi, för att smälta det nya.
Slutligen: ADHD är ett dokumenterat och erkänt funktionshinder – både av WHO, Socialstyrelsen och Försäkringskassan. Men det anses generellt inte så hindrande att det omfattas av LSS: lagen om särskilt stöd till vissa funktionshinder. (Det gör däremot andra neuropsykiatriska diagnoser som t.ex Aspergers syndrom.) Socialstyrelsen har utfärdat en rad riktlinjer vid bedömningen av arbetsförmåga hos patienter vid olika sjukdomar och tillstånd, s.k försäkringsmedicinskt beslutsstöd. Här hittar du dessa för ADHD och utmattningssyndrom.
PS: Vill du läsa mer om utmattningssyndrom i verkligheten, så har Nattens Bibliotek har recenserat boken Någonting är sjukt av läkaren Per Lytsby. Den innehåller en rad fallbeskrivningar. Om den kan du läsa här.
I förra inlägget nämnde jag några andra bloggare med erfarenhet av ADHD och utmattning. Här kan du läsa hur det går för t.ex Victoria som har ADHD och är på väg tillbaka genom ett rehabiliteringsprojekt i Göteborg.
