Personligt på bloggen

Det här med hur personlig man ska vara i en blogg – dvs hur mycket av sig själv och såklart sina nära och kära man vill låta folk ta del av – är ingen enkel sak. En hel del bloggare funderar över detta, när man börjar läsa runt. Andra struntar blankt i anonymiteten. De här funderingarna har intensifierats den senaste veckan. (Ja, ni vet ju redan att jag skriver under pseudonym. Men trots det funderar jag över detta med öppenhet, gentemot er läsare och hur mycket jag vill dela med mig av.) Jag har också mer och mer börjat fundera över er som läser: vilka ni är och vad ni vill. Självklart är det härligt med bekräftande kommentarer och utbyten av tankar och erfarenheter – chansen är att man blir lite klokare, men jag kanske inte kan bli er nästa bästa polare.

Genom att jag renodlat mig så ämnesmässigt får jag åtminstone för mig att ni som läser är extra intresserade av neuropsykiatriska diagnoser och hur det är att leva med ADHD. Men det är viktigt för mig att säga att livet inte bara består av diagnosfunderingar och ältanden – vardagen pågår ju för fullt. Men jag är inte en person som gillar att fläka ut mitt inre serverat på ett fat. Nä, jag är mån om min integritet. Jag har inte speciellt lätt för att släppa in folk på bara skinnet, även om det kan verka så. Dels för att jag är mer ömhudad än man kan tro och dels för att jag blivit uppfostrad sån. Ni får alltså bara bitar av mig.

Min egen mor anklagade mig ofta för att vara alldeles för spontan och talför, när jag var barn. Hon fick mig att skämmas. Och så är det ju med oss bokstavsbarn (och vanliga små barn också, så klart). Vi säger många gånger saker vi inte planerat att berätta och ångrar oss efteråt. Vi försäger oss och har svårt att bevara hemligheter. Ibland går det galet för att det som sades inte var riktigt färdigtänkt och tillräckligt väl formulerat och nyanserat, så att det gick att förstå. Ibland för att det blir rena rama grodorna som hoppar ur munnen, när sinnet rinner till. Träna, träna…. Det är därför jag älskar det skrivna ordet. Jag kan sitta och väga ord, fundera, redigera och tänka klart innan jag trycker på gå-knappen. Så sköönt. (Och jag är faktiskt bättre i skrift än live, tycker jag själv.)

Det är också skönt att fundera kring det som ska fästas på ett papper (eller i en blogg), för man får då chansen att fånga in, samla ihop och räta ut sina tankar – som annars sticker iväg i raketfart, långt, långt bort. Kanske blir man lite klokare också och alldeles lagom personlig (vi med bokstäver som har så svårt för att vara lagom).

Inte högt i tak hos adhdkvinnor.se

Bilden av oss ADHD-kvinnor eller damptanter som grupp, och speciellt mediebilden av oss, är tydligen också ett brännbart ämne. Lina/Antigone uppmärksammade mig precis på att hon nu stängs av från ADHD-kvinnor.se:s forum. Hon hade där skrivit en ärlig presentation av sig själv med personliga tyckanden om det tillrättalagda och ensidiga sätt ADHD-kvinnor generellt börjat framställas på i media. De här åsikterna passar tydligen inte den agenda som ADHD-kvinnor.se har. De känner sig uppenbarligen kritiserade. Detta mail skickade Kajsa Söderstrand, en av de ansvariga för webbplatsen till Lina/Antigone.

”… du får inte skriva som du gör på forumet Det här är vår sida och vi har en bestämt syfte och agenda. Redigera, helst ta bort och skriv om annars gör jag det och stänger av díg. Vi har inte den tonen  på vår sida inte mot nån.

du får kritisera oss hur mycket du vill på din blogg men inte här på det sättet. Har jag inte hört av dig inom 24 timmar så raderar jag både dig och ditt konto”.

Har läst vad Lina/Antigone skrivit och tycker inget av det är hårresande eller ”olämpligt” (eller enligt webbplatsens språk: stötande eller nonsens) - om än dyster läsning. Jag har också försökt hitta något om vilken målsättning och agenda ADHD-kvinnor.se har på deras webbplats ”för slarvmajor”. Hittar faktiskt bara följande formulering: ”Målet är att skapa debatt och en plattform att föra debatten på som är oberoende.” Det här låter ju jättebra och debatt borde ju betyda att ordet är fritt, eller?

Så här skriver Lina angående avstängningen på sin blogg: ”ADHDkvinnor.se gör precis som det som ADHD personer möter och kämpar emot dagligen – de knuffar ut den som inte passar in- ….dvs ”sånna” som jag….”

ADHD-kvinnor.se startades och drivs av Kajsa Söderstrand och Marianne Berglund. (Kajsa och Marianne kunde man nyligen se på TV, i Fråga doktorn, som jag nyligen skrev ett inlägg om.) I samband med starten skrev de ett debattinlägg i Svenska dagbladet, där de formulerar sig så här om att starten av webbplatsen: de vill väcka uppmärksamhet och ställa krav. Återfinner tyvärr inte den berömvärda kravlista i sju punkter (på ADHD-kvinnor.se), som Kajsa och Marianne  lämnar i debattinlägget och som absolut skulle underlätta livet för oss med ADHD.

Nu vill jag återkomma till det jag började prata om i detta inlägg, nämligen bilden av oss. Lina/Antigone är vrång över den tillrättalagda och vinklade bilden av de gulliga tankspridda slarvmajorna. Hon är arg över att ingen pratar om vilka sorgliga konsekvenser ADHD hos mammor kan ha och som hon själv upplever att den egna ADHD:n fört med sig för hennes barn.

Jag förstår fullständigt. Det är nödvändigt att prata öppet om det och ge en bred och diffrentierad bild. Vi ADHD-kvinnor delar det neuropsykiatriska funktionshindret och symptomen som gör det svårt för oss att vara och funka som andra. Men, och detta tycker jag är viktigt, det ser också olika ut i olika familjer. Detta har jag tjatat om många gånger. ADHD:n ger inte samma hemska konsekvenser för alla även om riskerna för missbruk, samsjuklighet, ekonomiskt obestånd, arbetslöshet, förtidspension och utanförskap är stora. Det är därför det är så viktigt att vård och strategier för behandling och hjälp finns och blir jämlik i alla landsting och kommuner.

Att vi pratar om vad ADHD är och de personliga konsekvenserna (eller nyttan) av den är absolut nödvändigt. Det gör jag här, även om jag inte är redo att kliva ur garderoben än. Riskerna med att ge en bild av oss som väldigt duktiga och kapabla, motverkar sitt eget syfte. Då lär vi inte få hjälp alls. Vi kämpar och det krävs en himla massa energi och strategier bakom att framstå som duktig och normal. En sak måste jag understryka som slutkläm: jag känner mig inte attraherad av att ingå i ett kollektiv där jag tvingas gå med på att beskrivas på ett speciellt vis, för att få vara med.

(Uppdaterat 23 november:) Läs vad andra på ADHD-kvinnor.se och FrkF skriver om i detta ämne.

Som det kan bli

Oj, vilken aktivitet det varit här. Många besök och kommentarer blev det i samband med mitt förra inlägg. Bokstavsdiagnoser är ett hett ämne som många vill debattera, inte minst vi själva. Lägg till begreppet föräldraskap och väldigt många börjar tycka till. Ingen vill väl kallas för dålig förälder. Och jag tror inte att Truthandfiction som med sitt inlägg: Ta ansvar för bövelen, startade debatten förstod hur upprörda och missförstådda många med neuropsykiatriska funktionshinder känner sig, igen och igen. Kanske hade hon då tänkt efter och formulerat sig annorlunda. Vem vet.

Bloggosfären är oändlig. Skickar man ut sina taggar fångas de upp av dem som är särskilt intresserade. De kan vara många fler än man tror och alla är inte snälla. Tyvärr gör internet att människor känner sig osynliga och känner att de kan uttrycka sig i full frihet utan begränsningar. Det gäller både de som skriver inlägg och kommentarer. Visst får vi vara frustrerade, arga och debattera, men att sprida hat omkring sig hjälper knappast. Det är dessutom olagligt. Tyvärr är det väl så att vi med bokstavsdiagnoser är impulsiva och exploderar. Och då kan det hända det tråkiga saker, innan bromsen hinner slå till. Man säger saker i affekt som man inte skulle ha gjort om man kunnat sansa sig lite innan. Detta är en del av diagnosen ADHD. (Har man Tourettes syndrom kan det bli en massa könsord dessutom, vid rätt/fel förutsättningar.) Det har drabbat Truthandfiction. Inte okej!

Jag tycker att det är härligt att så många kloka, tålmodiga och välformulerade damptanter, som trots ADHD-ilska och hyperaktivitet, i debatten lyckats förmedla sina erfarenheter och sin vardag med ADHD till t.ex Truthandfiction – i hopp om att öka förståelsen kring hur det är att ha ADHD. Antigone/Lina, Tant Vass, Tant Rasch (här hos mig) m.fl. Förstod att detta skulle inträffa – därav mitt inlägg.

Många av oss med bokstavsdiagnoser klarar att få ihop livspusslet ganska bra genom olika tekniker och hjälpmedel – andra misslyckas gång på gång trots hjälp och stöd. Så här är det. Och ja, i vissa fall blir barn lidande (speciellt om en multiproblematik finns med i spelet) - och ja, det är förfärligt. Därför har skolpersonal och kommunala tjänstemän anmälningsplikt. Barn ska inte fara illa oavsett om det beror på en förälder med ADHD eller inte. Det har Truthandfiction helt rätt i. (Det var inte det som upprörde – utan det var attityden och fördomarna.) En och annan glömd gympapåse i livet tror jag spelar mindre roll. ”Normala” föräldrar i karriären misslyckas ofta med detta också. Liksom frånskilda föräldrar som inte pratar med varandra. Självklart måste man då fundera över sina prioriteringarna, om man förmår.

När man blir förälder förändras ens världsbild delvis. Plötsligt handlar allt inte bara om en själv. Det är någon annan som behöver ens villkorslösa kärlek för att kunna klara sig tills dess han/hon står på egna ben. Barnet behöver vägvisning och omsorg. Som förälder börjar man fundera allt mer över sådant som tidigare var självklart. Sådant som hade hög prioritet innan, blir plötsligt helt betydelselöst. Man börjar ruta in sitt liv för att det blir enklare så (för alla). Man blir tråkigare och tråkigt är inte så tokigt faktiskt. (Vi som har ADHD har verkligen så svårt för detta – det är en prövning ska jag säga.) För att kunna ha kul, måste man kunna ha tråkigt. (Klyschigt men sant.) Och man börjar ifrågasätta sina tidigare åsikter och handlande – man ska ju framstå som en förebild. Och hur är man då? Har man haft tur har man haft bra vuxenförebilder att härma.

En sak är säker: föräldraskapet gör de flesta av oss ödmjuka. I alla fall om jag ska tala för mig själv. Och man inser att saker inte är fullt så enkla som man en gång trodde. De höga ideal man haft går sällan att göra verklighet av helt och fullt. Dygnet har bara 24 timmar, man måste tjäna pengar för att föda en familj och allt blir inte alltid som man tänkt sig – man måste ta hänsyn till både människor och förvecklingar eller problem som plötsligt seglar upp. (Allt går inte som planerat och med ADHD i kroppen särskilt, är det svårt att ha en plan B. Jag försöker trots oöverstigliga problem frenetiskt genomföra plan A, även om det mest rationella vore att överge den. Ser inte skogen för alla träden.)

Jag vet att innan jag blev förälder tänkte att ”varför gör de inte bara så”, när jag på håll iakttog vänner och bekantas sätt att lösa sina konflikter med barn. Sedan har jag gjort mina egna erfarenheter tillsammans med min fantastiska livskamrat. Att skaffa barn var ingen självklarhet för någon av oss. Vi gjorde det sent och med varandra – det är vi nöjda med. När det gäller uppfostran och coaching av den yngre generationen är vi nästan helt överens i allt. Vi är uthålliga (ja, faktiskt även jag som har ADHD är uthållig med de viktiga grejerna, fast det händer att jag ”bryter ihop” och dampar när orkan tryter och stressen är närvarande), vi pratar mycket med varandra, är inte konflikträdda och respekterar varandra - det är stora plus. Men visst grälar vi. Speciellt när vi blir trötta, pressade och kommunikationen brister. Det är detta som är livet. Och vi har haft en tung period nu i samband med att min ADHD-diagnos kom.

Med detta vill jag nog mest säga att man som förälder inte ska gå och rannsaka sig själv och hela tiden ha dåligt samvete för alla små tillkortakommanden. Tagga ner på de höga (overkliga) idealen – de skapar mest stress, press och otrivsel för hela familjen. Säg till dig själv som min svärmor brukar säga, då jag i onödan gråter över spilld mjölk: It could be worse, you could be dead.

Diagnossnack – nu igen

Ja, då var det dags igen. Dags för diagnossnack. Det är många som blir provocerade av det här med bokstavsdiagnoser (eller neuropsykiatriska funktionsstörningar som det egentligen heter med ett samlingsnamn). Var inne hos farsanmittilivet och läste för en stund sedan och där är det någon som  blivit väldigt provocerad av farsans beskrivningar av de tillkortakommanden han upplever i vardagen – antagligen kopplade till en ADHD-diagnos. (Sonen är ett bokstavsbarn och tanken gror hos pappan om att han kanske också är ett bokstavsbarn – eller ”dampgubbe” kanske man skulle kunna säga, med ett snällt tonfall alltså).

Farsan har bland annat skrivit om att tappa bort sig i tid och rum. Av bloggskribenten TruthAndFiction (också P4 krönikör på radion) har han uppmanats att ta och skärpa till sig. Så här skriver hon på sin blogg, om  farsanmittilivet: ”Det som upprört mig mest den sista tiden är ett inlägg där han missar sin dotters musikuppvisning, och skyller detta på sin oförmåga att passa tider, sin allmänna rörighet och sina begränsade förutsättningar. Frun blev arg, men jag undrar om inte jag blev argare….”

TruthAndFiction ömmar för våra barn och skriver också att hon erkänner ADHD som ett tillstånd, men ett tillstånd som kan hanteras genom planering, struktur och en stor jävla dos eget ansvar. Det här är stor humor, tycker jag. Ni som har ADHD fattar vad jag menar. Det här med att ADHD skulle vara ett tillstånd fattar jag inte. Det verkar inte som TruthAndFiction vet att ADHD fastställts som diagnos av WHO och Socialstyrelsen, som också klassat det som ett funktionshinder. (Ni som är halta och lytta – skärp er ni med. Det går att ta sig förbi hinder – bara man vill. Och du farsan: säg åt sonen att skärpa sig, han med. Jag vet att jag raljerar nu, men jag kan inte låta bli.)

TruthAndFiction fortsätter (och nu riktar hon sig till oss igen, gott bokstavsfolk): ”Bokstavsdiagnoser, precis som många andra tillstånd, blir i min mening lätt en krycka och en ursäkt för att slippa växa som människa.” Bara så ni vet alla damptanter  där ute. Ni får nog lov att läsa inlägget själva, om ni vågar. Och här kommer fortsättningen.

Jag kunde inte låta bli att kommentera det farsan skrev som en reaktion på påhoppet. Jo, för det tycker jag det är. Det uppvisar en brist på insikt, kunskap och empati. Gör som jag vetja, gå in på farsans blogg och visa ert stöd. Självklart så har TruthAndFiction kommenterat min kommentar riktad till farsan. Så här skrev hon bl.a:  ”Så känner jag, och jag tycker att en ADHD-diagnos för alltför många blir en ursäkt för ett omoget och egoistiskt beteende.” Mitt svar: ” `Det är väl bara att skärpa sig´. Det är sådant psykiskt sjuka också brukar få höra.” Argumentationen TruthAndFiction kör med är ju i stil med: stå inte där och gnäll – klipp dig och skaffa ett jobb (och rent gammelhöger, enligt min mening).

Som sagt: många blir väldigt provocerade av det här med diagnoser.