Hur utreder de egentligen?

Igår publicerade Dagens Nyheter en artikel om att statistik framtagen av Socialstyrelsen som visar att barn födda sent på året diagnostiseras med ADHD i större utsträckning än barn födda tidigt på året. I artikeln säger Björn Kadesjö, överläkare i barnneuropsykiatri vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, att det kan finnas barn som missförstås ha adhd.

Idag kom en uppföljande artikel med titeln ”Ökat elevstöd ska ge färre diagnoser”. Jag är förbaskad. Vad tusan menar de? Jag förstår inte resonemanget. Antingen har man väl en medicinsk diagnos eller inte. Eller så är det fel på de som sätter diagnoserna. Det vill säga att de läkare som ger en diagnos gör det slentrianmässigt utan att utreda ordentligt. Och om så är fallet är det förfärligt och djupt olyckligt. Det gör att seriösa läkare och forskare också kommer att ses som kvacksalvare och diagnosen kommer att ses som en humbug – vilket vi vet att det redan finns de som anser.

Riksförbundet Attention har så klart reagerat starkt, precis som jag.

Aspergers inte lika med mord

Läser i dagens nätupplaga av Svenska Dagbladet att den misstänkte serieskytten: Peter Mangs, använder sig av sin diagnos Aspergers syndrom som förklaring till sitt handlande. Det här tycker Niklas Långström som är forskningsledare i Kriminalvården och professor i psykiatrisk epidemiologi vid Karolinska institutet i Stockholm. Läs mer här

Visst kan en diagnos vara delförklaringen till hur man upplever världen omkring sig och olika typer av beteenden liksom vara en underliggande sårbarhetsrisk till psykisk sjukdom, men knappast den enda förklaringen till att någon väljer att begå flera mord.

Berätta om ditt liv som funktionshindrad

I år samlar Nordiska museet och Handikapphistoriska föreningen in berättelser och fotografier från personer med egen erfarenhet av funktionsnedsättning och från anhöriga. Initiativet kallas för ”Livsbild” och är en helt öppen insamling. Här kan du skriva, teckna eller tala in din livsberättelse.

Kjell Häglund om Barnaboken och scientologi

Kanske har några av er följt journalisten Kjell Häglunds inlägg i Expressen om Anna Wahlgrens Barnaboken och om diagnoser som ADHD. Om ni inte gjort det läs gärna inlägget på nätet här och de svar som levereras av bokens redaktör och utgivare Birgitta Mohlin liksom Peter Anstrin, redaktör för tidningen: ”Mänskliga rättigheter” (och enligt Häglund: Sveriges högste scientolog och antipsykiatrilobbyist). Kjell Häglund kommenterar också DN-krönikören Nathan Shachars inlägg om psykiatrins vara eller inte vara liksom diagnoskritik, som han betraktar som ”förvillande lik KMR-pressreleaser”(KMR – Kommittén för mänskliga rättigheter).

Artikeln hittar du här, liksom efterföljande motinlägg: http://www.expressen.se/kultur/1.2683138/den-barnsliga-okunnigheten

Felicia upprör recensenter

I SvD på nätet läser jag Karin Thunbergs artikel om den aktuella och uppmärksammade boken ”Felicia försvann”av Felicia Feldt – dotter till Anna Wahlgren, känd för sina böcker om barnuppfostran. Jag har ett stort förtroende för Thunberg, erfaren journalist som själv skrivit boken: ”En dag ska jag berätta om mamma” (2008), där hon berättar om den egna familjehemligheten – en mamma som varit manisk samlare som sparat allt från matrester till trasiga kläder och glödlampor. Familjen höll uppe fasaden, men levde i själva verket bland sopor. Boken har också blivit pjäs. Vem annan än hon kan vara bättre, när det gäller att intervjua och skriva en artikel om Felicis bok, tänker jag. Någon som kan ta till sig att faktiskt, så jävligt kan det vara. Vi andra fjärmar oss och säger: nä aldrig i rationella kontrollerade Sverige. Någon skulle ju ha sagt nåt om det var sant. Det här betyder så klart inte att boken , som jag inte än läst, behöver vara sann till punkt och pricka. Men jag är fundersam över att Felicia Feldts trovärdighet så bryskt ifrågasätts – bara för att.

SvD:s och DN:s kritiker har baxnat inför boken och i mångt och mycket avfärdat den som en dramaturgi. SvD:s Annina Rabe kallar den ”en ren hämndbok”, en ”oförsonlig barndomsskildring” och ”en tragiskt okontrollerad flod av vrede och smärta”. DN:s Jens Liljestrand beskriver boken som ”en sårig och trasig memoar om ett liv i skuggan av en självupptagen och dominant förälder” och ”ett implicit ifrågasättande av en hel livsstil”.

Jag kan inte låta bli att i sammanhanget tänka på historien om Josef Fritzl – en tills sanningen avslöjades, att den dotter som sagts vara försvunnen i själva verket hållits inspärrad av sin far och gjorts gravid gång på gång, var en ansedd österrikisk medborgare. Jag kan inte heller låta bli att tänka på filmatieringen av den kända barnboksförfattaren Enid Blyton: ”Den sanna Enid Blyton”, med Helena Bonham Carter i huvudrollen, som gick på SVT1 för inte så länge sedan. Den ger en bild av en hård, självupptagen kvinna som är totalt likgiltig inför de egna barnens väl och ve, samtidigt som hon månar om sina unga läsare. Många sådana här historier är för svåra att förstå: kan det vara sant, hur gick det till, varför märkte ingen något? Vi har också motsatsen: unga sårbara människor som under terapeutisk behandling bygger en ny verklighet och bild av sin bardom, som sedan tas tillbaka.

Naturligvis känner jag inte Anna Wahlgren och hennes familj, men faktum är att hennes idéer om barnuppfostran inspirerat och förverkligats av många, inte minst av kända kulturpersonligheter. Det här gör att även de som gillat Annas idéer idag ifrågasätts och säkert helt i onödan. Det är det här som gör Felicias debutbok sådan sprängkraft. Hon tar bort legitimiteten i att vara förespråkare och guru för barns och föräldrars bästa.

Det finns saker vissa av oss inte kan förstå och kanske inte orkar tränga in i. Vi vill ju att alla ska ha det bra – inte minst i vårt välordnade Sverige, där barnkonventionens stjärna lyst så klart. Våra egna bilder av verkligheten är just våra egna.

Läs Karin Thunbergs artikelhär

ADHD finns inte i Indien enligt Shachar

I måndags morse fick jag kaffet i vrångstrupen. Jag är en trogen DN-läsare sedan 20-års åldern och tidningsläsande till frukost är ett måste. Dröm om min förvåning när jag kommer till DN-medarbetaren Nathan Shachars krönika, med rubriken: Psykiatrin – med eller mot oss, och får veta att indiska barn minsann inte har ADHD, att diagnosen överhuvudtaget är en skrivbordsprodukt till skillnad från ”riktiga” diagnoser som diabetes och alzheimer och att ADHD/ADD överhuvudtaget var okända innan 1987. Häpnadsväckande åsikter (för detta är åsikter) och dessutom fel. Så fel att DN idag går in och rättar och beklagar.

Jag är förvånad över att ingen reagerat över texten innan den blev satt och tryckt. För det kan väl ändå inte vara så att ingen kvalitetskontrollerar även krönikor. Man undrar. Krönikeformen ger möjlighet till en annan form av journalistik. En mer reflekterande och personlig framställning, där man får lov att tycka. Det är ok att tycka, men inte att ljuga och föra oss bakom ljuset. För jag tror nämligen att Nathan Shachar vet att de fakta han radar upp inte är fakta utan åsikter – och det är inte trovärdig journalistik. (För att inte tala om den stockkonservativa synen på kön han ger uttryck för i krönikan.) Dessutom i en av Sveriges största dagstidningar. Shame on you DN.

Läs krönikan i DN här (som tyvärr blivit redigerad i efterhand). Texten borde ha lämnats som den var med faktafelen rättade separat, efter artikeln.

Journalisten Nathan Shachar är vanligtvis stationerad i Jerusalem och bevakar därifrån främst Israel och Palestina. Man undrar om det går att lita på de uppgifter och reportage han lämnar därifrån? Det får mig inte minst att fundera över hur han funderar kring att kvinnor hänvisas längst bak i bussen den östra delen av Jerusalem – för mig apartheid.

Relationsdiskussioner som berör

Det här med att leva som partner till någon som har ADHD är ett helt eget kapitel jag borde skriva någon gång. Sedan jag fick min diagnos 2008 har jag och min man tragglat. Det har varit rejäla uppförsbackar, frustration, tappade sugar, distans …. Jag har surat över hans ointresse initialt för vad bokstavsdiagnosen innebär. Känt mig som en talträngd papegoja. Vi kvinnor brukar ju reagera tvärtom och kasta oss in i sökandet efter information och letandet efter lösningar. Jag var den som skaffade kunskap och verktyg medan maken låg på efterkälken, tills det blev ohållbart att ducka för faktum. Jag kunde ju inte bara vara den som fattade och skaffade verktyg. Självklart är man inte en annan person efter en diagnos, fast det ta mig tusan känns så. Man har ju fått glasögon att se med.

Sedan följer en annan period: ett accepterande – det är så här och det kommer inte att försvinna. (Jag har skrivit om de olika stegen tidigare här) Det är bara att kavla upp ärmarna och fokusera på vad man faktiskt ser och gillar hos varann. Längta tillbaka till innan diagnosen gör ingen som helst nytta. För anledningen till att man sökte hjälp var ju att det fanns problem som var oöverstigliga att klara ut och förstå själv. Man kan inte heller leva hur länge som helst med självförakt och dåligt samvete för sina misslyckaden av olika slag (som inte är ”normala”) och att man gör om dem stup i sju (glömmer att göra rätt) och inte kan skärpa till sig.

Om bland annat det här pågår en intressant diskussion på Kaosbloggen, som verkligen berör. Läs gärna här