Hela strumpor och akademiska poäng ger bättre vård

”Vill man få bra vård bör man ha hela nylonstrumpor för att bli tagen på allvar”. Orden är Ann Heberleins. Idag var det hennes tur att vara skribent i Dagens Nyheters artikelserie ”Arma själar” om den svenska psykvården (i pappersupplagans kulturdel). Och jag kan inte annat än hålla med. Hon skriver också att hon lärt sig vikten av att vara artig och välformulerad.

Har fått precis samma känsla. Den som kan tala för sig, har akademiska poäng, anställning, god familjesituation osv – de är psykvårdens vinnare. Om man nu kan tala om vinnare. De allra flesta av oss känner oss som förlorare. Men man möts av en större respekt, skärpa och noggrannhet, det tycker jag. Samtidigt får jag för mig att man uppfattas som jobbig för att man ställer krav: helt enkelt vill få något ut av besöken. Jag brukar säga att jag är intresserad av en psykiatriker som kan leverera, dvs ta mig framåt och hitta lösningar. Inte bara sitta och känna efter och jamsa med. Eller värre: bara tycka synd om.

Det här med klädselns betydelse har jag skrivit om tidigare, att jag blivit tillfrågad om jag befinner på psykiatrimottagningen i tjänsten. Vid mitt första besök där fick jag ett sjukintyg som beskrev min hållning, kroppsform och klädstil i mycket positiva ordalag. Man undrar varför. Men betydelse har det helt klart, precis som Ann Heberlein skriver.

Ann Heberlein är inte bara författare och etikforskare utan också en erfaren psykpatient. Det är inte jag. Den bild hon målar upp i dagens DN är skrämmande. Hon skriver om skam, övervåld, maktfullkomliga överläkare, överkörda och övermedicinerade patienter, friska läkare på flykt från den skuta som är på väg att sjunka. Man blir matt.

Jag tycker mycket om att lyssna på Ann Heberlein och läsa vad hon skriver. Nu ser jag fram mot den bok jag ännu inte hunnit med, nämligen: Det var inte mitt fel – om konsten att ta ansvar. Den handlar tydligen om människor som vägrar att ta ansvar, som alltid tycks hitta någon, eller något, att skylla på.

Här finns en länk till starten av ”Arma själar”. Del 5 kommer nog att finnas ute på nätet imorgon.

”Fråga doktorn” pratade suddigt om ADHD

Ikväll kunde den som gillar att titta på SVT-programmet Fråga doktorn lära sig mer om ADHD. Eller kunde man förresten? Nä inte mycket, tyvärr.

Inslaget om ADHD började med att en reporter går ut på stan och undrar om folk vet vad ADHD är. En del försöker vara duktiga och vara politiskt korrekta genom att ”säga” rätt och ofarliga saker. Andra ger den definition som bruklig är: stökiga pojkar i skolan som inte kan sitta still och som förstör. En person svarar och säger (till reporterns stora förvåning) att han själv har ADHD. Hur é dé då, frågar reportern. Ja, vad för svar får på en oförberedd fråga från en person som har problem med uppmärksamhet, impulsivitet och hyperaktivitet. Man svarar helt enkelt helt ostrukturerat och lite olika saker man kommer på i farten utan att tänka efter innan, men framför allt i stil med att det varit ett helvete. ”Hoppas barn som växer upp nu och har ADHD, har det bättre.”

Efter detta tar intervjun och presentationen av ADHD-kvinnorna Kajsa Söderstrand och Marianne Berglund vid, som berättar om hur de tycker att det är att ha ADHD. Jag får veta att Kajsa och Marianne ansetts vara glömska slarvmajor, svarta får och inte passat in. Ett par exempel från vardagen läggs fram som bevis för detta: stökiga köksskåp, ourplockade diskmaskiner, svårt att anpassa sig på jobbet osv. De nämner också i förbifarten (ialla fall uppfattar jag som känner till den) den utmärkta artikelserien i Svenska Daglbadet om vuxna med ADHD, som till slut fick dem att förstå. Programmet ebbar ut och jag är inte mycket klokare.

Jag undrar nu: var tusan tog all fakta vägen? Eller hänvisningen till fakta för den som vill veta mer? Inte ens vad ADHD står för blev ju korrekt. Man kan ju inte förvänta sig att intervjupersonerna ska stå för hela faktabiten, speciellt inte med ADHD i bagaget. De behöver stöd och struktur. Dåligt SVT. Jag är besviken. Och det är inte ert fel Kajsa och Marianne, det vill jag säga. Fråga doktorn-redaktionen borde ansträngt sig lite mer. Det hela blev väldigt suddigt.

Vill du läsa mer om Kajsa och Marianne, så driver de både hemsida och bloggar. Här hittar du artikelserien om kvinnor med ADHD, dvs om oss damptanter.

Läs också vad Bejbi/Lina tyckte om programmet.

 

Grattis Eva och Tuulikki

Stockholms nya biskop Eva Brunne och Tuulikki Koivunen, också nybliven biskop fast för Härnösands stift, vigde sig igår. Prästvigde gjorde ärkebiskop Anders Wejryd. Härligt är att inte bara kvinnliga präster får prästviga sig utan att alla som vill kan få gifta sig kyrkligt – även enkönade par. Detta är en oerhört viktig symbolhandling för dem som kämpat för kvinnliga präster (tycker jag fast nyligen gått ur kyrkan). Ännu något steg mot likhet inför lagen.

Socialt kurage – vad är det?

Emellanåt besöker jag Jojo Falks blogg/hemsida. Hon är frilansande illustratör och jobbar bland andra för välkända barn- och ungdomstidningen Kamratposten och SKTF.s tidning Social Qrage, om socialt arbete. Jag gillar verkligen Jojos stil och den funkar väldigt bra ihop med de texter hon illustrerar. Bilderna gör det de ska: lyfter texten och innehållet.

Tidningen Social Qrage kände jag faktiskt inte till innan. Upplägget verkar spännande. I varje nummer av tidningen presenteras ett etiskt dilemma med koppling till socialtjänstens och omsorgens verksamhet.  Ett av de dilemman som presenterats är brukaren Hasse som röker så att ingen vill gå dit eftersom hela lägenheten stinker och han envisas med att röka under besöken. I dilemmat funderar enhetschefen på om personalen verkligen ska behöva gå dit. Ganska kul att läsa folks svar och lösningar på problemet. Vad som är ett dilemma för en är det inte för en annan – den saken är klar.

Det här är första gången jag stöter på begreppet socialkurage. Vad betyder det egentligen att ha socialt kurage, undrar jag? Social kompetens fattar jag innebörden av. (Något som många ADHD-personer och andra med neuropsykiatriska funktionshinder har problem med). Nu för tiden brukar social kompetens (dvs förmåga att vara smidig, bemöta och fungera ihop med andra) mätas och testas och har fått förkortningen SQ (ungefär som IQ står för intelligenskvot och EQ för emotionell intelligenskvot – förmåga att ha, förstå och uttrycka känslor. Bl.a empati.)

Socialt patos har jag också hört talas om  - att ha en stark övertygelse om att vi i samhället ska bry oss om och ta hand om varandra. Civilkurage är också ett välanvänt begrepp: att stå för sin mening eller handla i enlighet med sin övertygelse även när det innebär ett personligt risktagande. Att ha kurage handlar ju om att ha råg i ryggen.

Det verkar som om begreppet socialkurage uppstått ur alla de här begreppen och betyder någon slags socialt mod. Helt enkelt att vara vardagsmodig i sociala sammanhang. Att inte bara stryka medhårs utan säga ifrån, även om det inte alltid är så populärt. Eller?

Om du vill läsa mer om social kompetens ur ett ADHD-perspektiv, så har FrkF har skrivit ner en hel del intressanta funderingar kring det.  Det kan du läsa om här och här.