Det våras för psykisk ohälsa

Förundras ni över rubriken på detta inlägg? Häng med så ska jag försöka förklara. Psykisk ohälsa är ett brännbart och omdebatterat ämne. Det här är bra tycker jag eftersom det handlar om en utsatt grupp, som behandlas styvmoderligt av både myndigheter och vårdapparaten. Inte minst har den psykiska ohälsan fått uppmärksamhet sedan de svenska sjukskrivningsreglerna ändrades och gruppen långtidssjukskrivna och psykiskt sjuka uppmärksammades. Jag tycker mig märka att psyksjuka  har börjat morra, visa tänderna och bjäbba tillbaka (efter förmåga) - och det glädjer mig storligen.

DN och Insidan har de senaste året lyft ämnet psykiatrin och psykisk ohälsa genom flera bra artikelserier:  Män gråter inte (om deprimerade män), Är du knäpp eller (om stigmat kring psykisk sjukdom och de attityder psykiskt sjuka möter), Arma själar (om krisen i psykvården). Ann Heberlein (som jag skrivit om några gånger) har varit en av dem som på ett modigt och kanske spektakulärt sätt gett ett ansikte åt bipolär sjukdom, genom att ge ut den självutlämnande boken: Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva. Hon är en av de som inte låter oss glömma bort att psykisk sjukdom är något som faktiskt existerar genom att föreläsa, skriva artiklar, prata i radio och TV om detta. Den kände brittiska skådespelaren, komikern och författtaren Stephen Fry har ju också kommit ut som bipolär för några år sedan. Han är engagerad i arbetet med att stärka bipoläras situation och är bl.a ambassadör för the Bipolar Foundation. SVT sände hans dokumentärfilm Mitt liv som manodepressiv i två delar 2007.

I höst kör UR igång en programserie som handlar om psykisk ohälsa. I anslutning till TV-produktionen har UR:s redaktion öppnat en blogg med namnet Psyk-TV (säga vad man vill om den rubriken – den är nog menad att provocera). Bloggen vänder sig till ”… dig som, med eller utan diagnos, är intresserad av psykisk ohälsa och vill prata med oss om en ny tv-serie i ämnet!”  Så här skriver bloggande  Psykbryt om programserien, och så här tycker Mymlan och Tristessan.

Som ni tidigare läst hos mig, när jag skrev om NPF-Forum 2010, driver Handisam det så kallade attityduppdraget (2010 och 2011) och kampanjen Hjärnkoll under ledning av projektledaren Rickard Bracken. Målet för projektet är att förändra vanliga attityder till personer med psykiska funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa. Under föreläsningen i Uppsala visade Rickard exempel från den brittiska kampanjen kallad Time to change, som startade 2009  och drivs under devisen: ”let’s end mental health discrimination”. Kampanjen fokuserar på att påverka attityderna hos vanligt folk men också hos arbetsgivare. Time to change har flera kända talespersoner. T.ex Stephen Fry, komikern Ruby Wax, skådespelerskan och TV-kändisen Patsy Palmer samt Alastair Campbell, bl.a presschef, talesman och rådgivare åt Tony Blair under hans tid som premiärminister – alla lever de med psykisk sjukdom.

Här är en av de kampanjfilmer som (i samarbete med Comic Relief) sänts på brittisk TV och verkligen visar att folk som är psykiskt sjuka är  helt vanliga människor som lever, bor och arbetar mitt ibland oss. De är någon mamma, pappa, vän, bror, syster, dotter eller son. Få se om Attityduppdraget kan gå i land med något liknande.

Ikväll sänds den första av två delar av en dokumentärfilm som visar vardagen och patienterna på en sluten psykiatrisk avdelning på S:t Görans sjukhus i Stockholm. På avdelningen finns både maniska och deprimerade patienter, några av dem inskrivna enligt LPT – lagen om psykiatrisk tvångsvård. Filmaren Maud Nycander har gjort fler filmer som handlar om psykisk ohälsa. Bl.a Rum för sjuka själar (2006). Den senare kan man se i Kunskapskanalen den 24 mars kl 21.00.

Att psykisk ohälsa som ämne kommit i ropet är ett tillfälle som borde utnyttjas – om man orkar. Vad skönt det skulle vara om vi slapp skämmas över våra defekter, krämpor och stördheter. Det är nog jobbigt att hantera dom, som det är. Tänk att kunna komma till jobbet, konferensen eller festen iklädd en damptantströja eller som Trollhare - en t-shirt med texten: Störd – och stolt. Släpp stördheterna loss – det är vår!

Uppdatering: dokumentären Sluten avdelning har väckt en del reaktioner. Detta inlägg kan läsas hos Pskytriatrins Robin Hood och detta hos Torsten.

ADHD-klockan för mig

Nu har jag hittat klockan för mig. Var ett tag inne på hjälpmedelslösningen Memo Comai som är mobiltelefons- och internetbaserad. Den ger användaren påminnelse-, planerings- och uppmärksamhetsstöd. Men har nu förkastat den helt. Använder klocka med larmfunktion (ibland mobiltelefonen med larm), vanlig kalender och bandspelare. När det gäller mobiltelefonen måste den ju vara på för att funka som hjälpmedel, annars kan den inte larma och påminna. Påslagen gör den mig alldeles för tillgänglig. Det skapar bara en massa stress hos mig. Folk som vill ha min uppmärksamhet och tid när jag behöver fokusera på annat.  Så det är ingen bra lösning alls.

Det som var bra med Memo Comai i mobilen var att det går att programmera in larmen via datorn, vilket verkligen är min melodi. Avskyr små knappar som det ska pillas på i rätt ordning dessutom. Och nu har jag hittat vad jag söker: Timex Ironman USB. Klocka som man kan programmera via datorn. Här hittar du en beskrivning av den. Vill ha! Undrar just om min arbetsterapeut kan förskriva en sådan eller om det inte ingår i sortimentet som hon bestämmer över.

Fler inlägg om kognitiva hjälpmedel hittar du här.

Dosett-tips från Genrep

tablettförvaring s.entiel

Att hitta kuliga och praktiska dosetter är inte helt lätt. Apoteket har ju på senare år hottat upp sitt utbud, men de är för stora tycker jag. I alla fall om man bara behöver veckodosera två stackars tabletter. För sorterar jag inte upp veckointaget, glömmer jag helt enkelt bort att ta eller blir prillig över att jag inte kan minnas om jag tagit min medicin. Kör just nu med supertråkiga Dosett-mini från Apoteket. Vet att det finns folk som lyckas vara kreativa och pimpar upp dem genom att klippa, klistra, lackera, pärl/bilddekorera och måla. Fast jag saknar de talangerna helt.

På Apoteket går det också att hitta pillerboxar (eller läkemedelsdispenser som det heter) med ett förslutande hölje som liknar en modern dagbokspärm. Tyvärr har de tagit bort de djurmönstrade som fanns för ett år sedan och övergått till något slags tråkigt Marimekko-randigt. Blä. Varsam, som säljer olika typer av hjälpmedel, säljer också flera olika typer av pillerboxar. Men ingen av dem har fallit mig på läppen.

Förra veckan snubblade jag över S.entiel – en helt ny tablettdoserare. Egentligen har den tagits fram för hälsokostbutikerna för att dosera det dagliga intaget vitaminer. Men tablett som tablett tycker jag. Utseendet är väldigt stramt. Närmast som en varpa (kanske för att det är gotländsk design på den) eller som gamla tiders pessardosa. I like!

PS: För er som är extra snurriga och konsumerar många piller per dag, kan jag rekommendera elektroniska Dosis.

Tyck och tänk kring NPF-Forum 2010

Som ni vet har jag varit i Uppsala på Riksförbundet Attentions vart annant-års konferens NPF-Forum i helgen. Eller snarare: jag deltog under fredagen och det blev alldeles tillräcklig in- och output för min del. Mingel i utställningshallen varvades med föreläsningar inom olika neuropsykiatriska områden. Flera ”profiler” inom NPF-världen fanns på plats? Bl.a såg jag, Anna Kettner, s-politiker (ADHD), Lotta Abrahamsson pedagogisk handledare och föreläsare (ADHD/AS), Henrik D Ragnevi ordförande för Attention Göteborg (AS). Och så klart det tyngre gardet av specialister, t.ex Ylva Ginsberg psykiater och specialist inom neurospsykiatri vid Huddinge sjukhus samt projektledare för kriminalvårdsprojektet i Norrtälje och Henrik Pelling, psykiater vid BUP-kliniken i Uppsala.

Självklart som det brukar vid sådana här tillfällen är det många som känner varann eller återses kring erfarenheter och hjärtefrågor. Nyttigt utbyte så klart. Samtidigt kan jag känna den för mig lite kusliga sektkänslan (ja, jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka fenomenet). Det är ju så här när en grupp människor har ett stort intresse och engagemang kring något vad det än må handla om. (Jag tänker ideologiska, religiösa eller politiska konvent som exempel.) Då finns starka känslor med och det är lätt att den som inte blir med är emot. Jag återkommer till denna tråd lite längre ner.

Parallellerna till sekttanken är kanske fler än man kan tro Ett intressant exempel var när Mats Eriksson från Attention Södertörn ställde sig upp och vittnade om hur en ADHD-diagnos och behandling hjälpt honom bort från ett kriminellt liv. Det berättade han i samband med att kriminalvårdsprojektet i Norrtälje fick en uppföljning på Fyrishovs stora scen. Mats var med vid projektstarten för tre år sedan och för att berätta för de fångar som skulle delta om hur hans liv fått rätsida med hjälp av de verktyg han fått efter sin ADHD-diagnos. Han underströk att ADHD-medicin inte ensamt hjälper, men att den är en viktig del i att kunna lugna suget och jakten på kickar. Att äntligen kunna sitta hemma och slappa. Fångarnas reaktion (enligt Mats), efter att ha lyssnat på honom, Ylva Ginsberg m.fl: ”Är ni en sekt eller?” Vi i publiken skrattade gott, eftersom många delar de positiva erfarenheterna med att få diagnos och behandling/terapi: ett svar på varför vi är annorlunda och inte funkar, liksom verktyg för att kunna få till en bra vardag. Vi är ju många som kan berätta för andra (vittna om man så vill) om hur det blev för oss. Andra som gått med i AA, AN eller någon rörelse där man som en del av processen och sammanhållningen lämnar vittnesbörd om det förändrade livet.

Kriminalvårdsprojektet i Norrtälje var också anledningen till att Riksförbundet Attention gav utmärkelsen Årets ljus till Lars Nylén, generaldirektör vid Kriminalvården och Ylva Ginsberg, som också är forskare vid Karolinska Institutets institution för klinisk neurovetenskap. Här kan du läsa mer om en del av resultatet. Forskningsutvärderingen har inte lagts fram ännu, men kommer snart.

Barnpsykiatriker Henrik Pelling föreläste vid konferensen om kopplingen mellan bipolaritet och ADHD. (Detta skrev jag om i ett inlägg alldeles nyligen.) Han berättade att i USA ligger man verkligen i framkant när det gäller denna forskning. När det gäller diagnosticering sa han att det gäller att ”skala löken från rätt håll”. Dvs ha på sig rätt typ av glasögon för att kunna urskilja vad som är vad och vara öppen för annat än ”bara” ADHD hos barn. Bipolaritet syns redan i skolåldern menar han. Tio procent av ADHD-fallen utvecklas till bipolaritet. Pelling sa också att det inte finns något som visar att en behandlad ADHD, minskar risk för att bipolär sjukdom debuterar. Mest intressant tyckte jag det biologiska spåret var i Pellings utläggning. Alltså det här med att man nu vet de olika generna för olika neuropsykiatriska funktionshinder och psykiska sjukdomar. Henrik Pelling, som ju är en äldre doktor, hade en ödmjuk inställning till det här med diagnoser. ”Vi har gjort fel på vägen. Vi är bara i början på något och det är mycket vi  inte förstått”, sa han. Härligt var också hans inställning till föräldrar och patienter, som han tyckte kunde lära doktorer ett och annat. ”Ni måste fortsätta tjata” tyckte han, när doktorer ”inte” vill skriva ut vissa mediciner. T.ex melatonin till ADHD/bipolärabarn som har svårt med insomning. Istället skrivs Cirkadin ut som han menar bara passar äldre människor.

Rickard Bracken, projektledare vid Handisam, föreläste under NPF-Forum 2010 om det pågående attitydprojektet (2010 och 2011) där målet är att förändra vanliga missuppfattningar och attityder kring personer med psykiska funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa. Framför allt handlar det om att ändra den negativa bilden hos allmänheten. (Ni vet: vi och dom-tänket.) Men också bilden hos arbetsgivare. Jag önskar verkligen Rickard och hans kollegor lycka till – för det behöver de. Det här är ingen enkel sak. Framför allt tror jag att arbetsgivarna är den svåraste nöten att knäcka. De tänker ekonomiskt. Humankapitalet är trots policys om allas lika värde, något man lämnar därhän i anställningssituationer. Människor får inte kosta organisationen – de ska bidra till effektivitet. Något vi med NPF kanske inte i alla situationer kan leverera. Vi sjukskrivs oftare. Och vi behöver dessutom en speciell arbetsmiljö och situation för att prestera på topp. Allt fler unga med diagnos ska ju ut på arbetsmarknaden: alla 80-talister och 90-talister. Hur kommer det att gå för dem? Är de redan stämplade? Roligt är i alla fall att attitydprojektet fått med sig stora arbetsgivare som bl.a ICA-koncernen, IKEA, MAX.

Projektet väcker många funderingar liksom det här med vem som har rätt att säga hur det egentligen är. Jag är lite rädd att man på vanligt reklammanér förskönar bilden av oss. Det vill säga säger att det egentligen inte är något fel på oss – för det är det ju. Vi är inte som folk är mest! Jag vill inte få en ny etikett: varken bli kategoriserad som en s.k slarvmaja (ni vet som ADHD-kvinnor.se brukar beskriva sig själva) eller som den syniska serietecknaren Sara Granér brukar uttrycka det: lugn, det är bara lite AIDS (översatt lugn, det är bara lite ADHD). Finns anledning för mig att återkomma till detta.

Jag tänker också en del på konferensarrangören och intresseorganisationen Attention som har sitt mål och sin agenda. De vill sprida kunskap om våra neuropsykiatriska funktionshinder och så klart också jobba med attityder. Detta gör att det, precis som i andra organisationer, inte riktigt finns plats för många oliktänkare. Jag irriterar mig faktiskt på den politiska korrektheten. Jag tror inte vi som grupp gynnas av att bilden av oss blir sterotyp (samtidigt är det svårt att informera om oss som grupp om man inte generaliserar).

Vi har ju problem på en rad områden: vi funkar t.ex inte så bra i grupp och inte i vissa struliga sammanhang. Våra funktionshinder ställer till det på arbetsplatsen och i familjelivet – så är det bara, om vi inte får rätt förutsättningar. Det finns inte bara lyckliga slut. (Jämför med detta med mitt tidigare inlägg om vad man får och inte får ge för bild om oss kvinnor med ADHD i adhdkvinnor.ses forum. Ni minns säkert Linas avstängning från forumet.) Jag kommer att fortsätta det här spåret här i min blogg känner jag. För det finns mycket att gräva i.