Att få sin ADHD-diagnos som vuxen
Det är många som undrar över hur det är att få sin ADHD-diagnos som vuxen. Speciellt de som nyligen fått diagnosen, vill gärna veta: hur var det för dig? Jag har skrivit om det tidigare. Det var inget hallelujamoment – även om jag misstänkt att det var på det viset. Det var ju jag själv som drog igång utredningen och det gick snabbt eftersom jag gjorde det privat – utanför landstinget. Nä, det var ingen lättnad att få diagnosen ADHD eller ett “äntligen förstår jag”. Snarare: “och vad gör jag nu”? Där började min resa som varit tuff. Nu så här ett och ett halvt år senare börjar läget vara stabilt. Jag förstår “min” ADHD och hur den yttrar sig, vad som är bra och dåligt för mig. Men jag har en bra bit kvar. Framför allt måste jag jobba med relationsfärdigheterna. Tror att en del Asperger-drag spelar mig spratt då och då.
Jag tror att de flesta hamnar i det typiska faser man brukar prata om i psykologin, efter ett besked om att man har en sjukdom eller ett funktionshinder. 1.chockfas: förvirring/svårt att hantera det faktum man ställs inför, känsla av overklighet. 2.reaktionsfas: Tankarna mal. Känslorna kring det man ställs inför kommer upp till ytan. Förnekelse, förtvivlan, ångest, ilska och utmattning är vanliga reaktioner. 3. bearbetningsfas: man börjar kunna ta in, bearbeta och acceptera faktum, utan att vara helt upptagen av det hela tiden. 4.nyorienteringsfas: man har vant sig – det börjar vara en del av livet. Man kan hantera faktum, hitta vägar att fungera och tycker livet är meningsfullt.
Så här går det till i den bästa av världar enligt psykologiboken. Men det händer också att en person fastnar i en fas och inte kommer ur den och kan gå vidare. Man kanske förlorar sin identitet och fotfästet helt och blir deprimerad. Då behöver man hjälp. Överhuvudtaget behöver man någon att prata med om diagnosen och få stöd av i processen med att komma ut på andra sidan – och det är inte alltid de anhöriga (de behöver också tid att bearbeta på egen hand).
ADHD-coachen Bob Seay tycker att personer som får diagnosen ADHD, brukar genomgå fem stadier. Om det kan du läsa här
Här kan du läsa om hur det var för Josefin Rådbo, som är präst. Eller för Maria Andersson, som är egen företagare. Thomas och Johan har precis fått sina ADHD-diagnoser.
Jag började blogga för några månader sedan och har nu börjat misstänka att många av mina svårigheter kan härledas till ADHD. Jag känner det mest som en lättnad nu att inse att det kan handla om ADHD och hamnade direkt i stadie 3. Nu försöker jag att förstå hur jag ska kunna ta vara på mitt liv och mina resurser på bästa sätt. Det är faktiskt ganska intressant.
Anonym: välkommen hit.
Jodu, det där känner jag igen…. hahaha… som vanligt igen!
Och dom där faserna var ett av det första jag läste om som Bob Seay skrivit (bra översatta tack o lov av Ulph Wahlbom).
Jag har nog en aning fastnat för länge i antingen ditt beskrivna “reaktionsfas” och i hans beskrivna 2a och 3dje stegen. Det är snart 1 år sedan nu som jag fick svaret och sedan dess har det ju mesta tiden varit strul med medicinerna som du ju vet.
Jag börjar allt mer och mer nu koppla och se hur livet varit och varför och så smått inse hoppas jag att jag inte kunde gjort annorlunda då. Jag var som jag var och ingen förstod. Det svåra är nu att acceptera och våga igen att plocka fram den där “jag” som jag så många år försökt anpassa till alla andra som jag inte velat vara men bara för att inte vara utanför och ändå hamnat utanför!
Ja…. oj vad livet tog en ny riktning som jag ännu inte fått tag i.
Judith: att plocka fram “jag”, det är verkligen nåt jag också funderar över. Jaget som man försökt förneka och styra upp för att det inte varit rumsrent och anpassningsbart. Har inte orken att låtsas längre. Det får bli som det blir och jag vet varför. Är bättre på att undvika fällorna dock – situationerna som påfrestar och där man verkligen inte kommer till sin rätt
Kramisar till dig Judith!
Det enda jag känner igen är nyorienteringsfasen…
Åsa: lycka till i kommande kontroller. Orientera vidare.
Jag är i fyran, men å andra sidan tycker jag det pendlar och man kan hamna i ettan och alla andra för kortare eller längre tid med jämna mellanrum.
pb: håller med dig. I djupare stunder när man är förtvivlad av igenkänning över situationer av typen “har jag gjort bort mig nu igen” eller “varför kan jag inte bara strunta i det här och inte ta strid” – då kan man ramla tillbaka till ettan och känslan av overklighet. Man vill förneka och helst glömma bort som i tvåan. Annars befinner jag mig någonstans mitt emellan tre och fyra (tror jag).
Läste om texten när jag sett ditt svar och ville bara tillägga att jag uppehåller mig i trean helt frivilligt, genom att läsa bloggar som den här, svara på frågor på forum, läsa Attentions och andra föreningars tidning osv osv.
Vet inte om det går över nån gång, som specialintressen och vurmer brukar göra, nu när det här är nåt som är så djupgående i vårt liv (jag har lyckats göra uteslutande bokstaviga barn…
).
Jag har haft diagnosen i två år, och har “grav” ADHD. Men när jag fick diagnosen kände jag bara “jaha”, men jag visste ju redan. Jag var med lättad. Aldrig sorgsen. Idag tänker jag ofta att jag kunde ha skitit i utredningen, men tänk all bra KBT jag inte hade fått då.
Åsa: vad innebär att ha “grav” ADHD egentligen? Kan du ge exempel? Jag brukar ju titulera mig “högfungerande”, vilket också är lite svårt att redogöra för vad det betyder. I mitt fall mer anpassningsbar, gissar jag.
Jag fick min diagnos i januari i år och jag är vid fas fyra. Jag har länge anpassat mitt liv efter mina svagheter och att få diagnosen var enbart en konfirmation och en bokstavskombination på något som jag och mina närmsta har vetat länge. Det som verkligen ändrat saker är medicinen: jag anser fortfarande att jag var normal innan diagnos, men nu när jag har medicinen så är mitt post-diagnos liv version 2.0 av mig själv
Mina enda tips till vuxna som får diagnos är:
1. Livet kommer bli annorlunda, och troligen mycket enklare, än vad det var innan. Se framåt, inte bakåt!
2. Säg ALDRIG till någon utanför din privata sfär att du lider av ADHD: väldigt få vet vad ADHD innebär och min erfarenhet är att 99% tar det som något mycket negativt.
Martin: välkommen hit. En ADHD-diagnos behöver inte vara ett börda jämt och samt, även om den ställer till det då och då. Diagnosen kan ge viss frihet också. Tipsen du kommer med är attans bra. Och nummer två skriver jag särskilt under på. Lär känna din ADHD, är ett av mina heta tips. Dvs hur den yttrar sig hos just dig/mig.
Jag fick min diagnos i förra veckan och har bara ramlat ner i ett hål. Trodde att jag bara skulle bli lättad men det kommer bara gråt hela tiden. Plötsligt ser jag mitt liv ur en helt annan synvinkel vilket är himla ovant eftersom jag gått så mycket i terapi och trott att allt ska lösa sig med lite meditation, yoga och att försöka “lugna ner” mig. Har senaste året verkligen känt att det är nåt som inte är som det ska i hjärnan. Är vilsen och känner det som att hela livet liksom rämnar under mina fötter.
Eva H: så många bra kommentarer du får från La vie et moi och Theresa. Visst kan det bli så att allt kastas omkull och ens tidigare liv känns som bara ljug/en kuliss. Vilsen är man ett tag och det är helt okej att sörja: t.ex förhoppningar man haft som man får ge upp. Vad du kan greppa nu är i alla fall att det inte alls handlar om att om bara du kunde skärpa dig… För vi som har ADHD, kan inte av egen kraft skärpa oss. Det är det som är en stor del av funktionshindret. Jag har skrivit om det tidigare, att vanlig psykoterapi för någon med NPF inte funkar och faktiskt också kan få negativ effekt – eftersom man får helt fel ingång till behandlingen. Men det kan man ju inte veta, innan man “vet” (har diagnosen). Du måste helt enkelt tänka om: det är inte ditt “fel” att du inte kan ändra dig. KBT (skräddarsydd för adhd:are) och yoga (för stresshantering och avslappning) fungerar mycket bra. Beroende på hur allvarlig störning din ADHD ger när det gäller impulsiviteten och koncentration, tycker jag du ska överväga medicin. Men först måste du landa och det tar ett tag. Gå inte för fort fram.
Eva H, misstänkte du att du skulle få adhd-diagnos? Jag har läst så mycket om adhd på sistone att jag tror att jag kommer att klara det bra att få besked, men det kanske du också hade?
Det har nog inte skadat dig alls med all terapi och yoga, tvärtom tror jag. På sikt. Vi är ju fortfarande desamma, men med bättre möjligheter att hantera livet efter diagnos. På sikt. Jag finner stor stöttning i kunskap och blogg, hoppas att du hittar dina vägar snart.
Eva H, jag tror att det är mycket vanligt att känna som du gör. Man ser saker ur en annan synvinkel, förstår att saker hade kunnat vara annorlunda, ibland ser man en massa saker som man gjort tokigt och ställt till det för andra (jag) och som man har vägrat inse förut eller skyllt på någon/något annat. Ibland blir man arg över hur man har behandlats. Ibland känns det som att man har en hjärnskada. Är annorlunda, det går inte att fixa.
Men hoppet börjar i och med diagnosen. Man börjar också inse hur framtiden kan förändras och att man kan få hjälp och ordna upp saker. Men det kommer kanske senare. Man måste få sörja det som har varit…
Jag fick reda på en dubbeldiagnos i måndags. ADHD med drag av Asbergers. Jag är vuxen och har alltid förstått att något är annorlunda med mig. Men en del av reaktionen var sorg. Försöker att läsa och ta det positivt. Skönt att hitta bloggar om det.