Bra Zaremba-artikel i söndagens DN

I ett av mina första blogginlägg skrev jag att det finns några personer jag beundrar. En av dem är polskfödde DN-journalisten Maciej Zaremba. Idag publicerade DN ytterligare en artikel av honom – denna gång om mobbning på arbetsplatser. Han berättar i den om invandrade Safet, som kränkts på en tidigare arbetsplats och också utnyttjats på ett motbjudande sätt av sin tidigare arbetsgivare. Safet är idag en nedbruten och lidande man, psykiskt sjuk med svår ångest och dödslängtan, efter sin tid på företaget Ljungby Maskin. Han har drabbats av posttraumatiskt stressyndrom. Man blir så totalt chockad av det man läser. Kan detta vara Sverige?

Maciej Zaremba är en mycket noggrann undersökande journalist, som lägger ner mycket arbete för att bevisen kring det han ska avslöja är vattentäta: obehagliga sanningar som det blundas för. Han har tidigare skrivit om andra brännbara ämnen som integration, främlingsfientlighet, den sjuka vården, tvångsstereliseringar, m.m.

Denna gång försöker han lyfta fram dålig arbetsmiljö som mobbning, dåligt ledarskap och ickefungerande organisationer som bakomliggande faktorer till Sveriges sjuktal. Så här skriver Zaremba i slutet av artikeln: ”Jag ber om ursäkt för sifferexercisen, men det är en nyhet jag söker etablera. För det är väl inte allmänt känt att de största enskilda posterna av sjukpengen inte går till att hålla efter mikrober, läka sår eller uthärda strålbehandling, utan till att städa efter sjuka organisationsplaner, fega chefer, intrigörer, översittare, dussinknölar samt en och annan psykopat.” Min rekommendation: läs den.

Zaremba har också skrivit andra bra artikelserier i DN som: ”Koloni Kosovo” (del 1), ”Den polske rörmokaren” och ”Först kränkt vinner”.

Med sinnen känsliga för allt

Är inne i en dålig period. Försöker göra detta jag gjort så bra under många år: bygga barriärer, hinder, slå lock för öronen och promenera vidare. Faktum är att förmågan att stänga ute allt som vill in, är en form av överlevnadsförmåga för en person med neuropsykiatriska funktionshinder som ADHD, aspergers m.fl. Och vi har alla hittat på olika sätt (vanligast är alkohol, droger, olika typer av livsåskådningar, sekter osv).

Som barn var jag fruktansvärt känslig för många saker (och jag pratar inte om allergi nu). Musik, tonarter, färger, nyanser, känslor, beröring, rörelser, skådespel, dans, pantomin osv. För att inte nämna allt som händer genom det sociala spelet, språket och mellan raderna. Jag saknar verkligen den starka känsla jag kunde ha för olika saker som barn och tonåring. Frenesi, patos, platonisk förälskelse, förtrollning i stunden. Det kan vara härligt att upplösas i musik, balett, ord och känslor, men det är väldigt krävande att processa allt det som ni andra inte uppfattar – utan era hjärnor bestämmer er för att ignorera (för att de inte ”tillför” något). Man blir utmattad och tvungen att hitta vägar att stänga av. För kanalerna in är så många känselspröten alltid på helspänn. Alltid för mycket – aldrig för lite. Dessutom innebar min speciella känslighet ofta att jag drabbades av någon sorts ångest eller skuldkänslor. Ville väga allt som jag tog emot på olika våglängder på guldvåg och hade otroligt dåligt självförtroende – fast det märktes faktiskt inte.

Nu, trots att min mottagarfrekvens är uppkopplad, är den mera avtrubbad. Den är både på och av. Jag har som vuxen försökt lära mig att stänga av de spontana impulserna – man gör inte som man känner för att göra. Att handla och dras med i känslorna är härligt, men fungerar bara för stunden. Jag måste försöka stänga av för att orka – för även om jag äter ADHD-medicin kan den inte skydda mig mot allt (på gott och ont). Fast ibland saknar jag den fullfjädrade frihet ADHD:ns impulsivitet och stora kreativitet ger. Men inte de trista konsekvenserna.

Som barn gillade jag Barbro Hörbergs texter. Därför bjuder jag er på: Ögon känsliga för grönt. Speciellt tillägnad Lina, Birgitta och Carola.

Vårstress

Känner att jag går sönder av alla måsten så här års. Gräset växer och det materiella förfallet måste stoppas. Det är så mycket som ska hända på kort tid och det måste hända precis just nu, inte sen. Vi lever ju med två hus och jag mäktar inte med det. (En privilegierads gnäll – jo, tack jag vet.) Det ena modell sekelskifte, med renoveringsbehov, är sommarstället och där finns rejält med att göra (plus en stor tomt att sköta). Mannen renoverar bit för bit själv. Man hinner det man hinner och det man har råd med att fixa. Och sedan har vi radhuset med pyttetomt, som också behöver ett visst mått av underhåll och skötsel.

Egentligen var detta inte alls meningen, att det skulle bli så här att vi har två hus. Men bostadsbristen på den ort vi flyttade till för åtta år sedan, är stor. Därför fick vi till sist hugga något boende, för att kunna genomföra flytten. Tanken var att det skulle vara en tills vidare-lösning, det här med radhus. Vi ville egentligen ha en lägenhet just på grund av att det blir för mycket ansvar och arbete, annars. Och nu är vi här där vi är. Vägs ände känns det som – i alla fall för mig. Inmålad i ett hörn. (Mer än på ett plan. Ska man börja tänka klassvandring och olycklig: ”vad var det som hände”, är man än mer illa ute.)

All ledighet går just nu åt till att bara göra inte vila, lata och umgås. Har dåligt samvete gentemot den yngre generationen, som till stor del ser föräldrarna i ständigt arbete och med väldigt lite fokus på avslappning och kul. Och det håller bara inte. Barndomen går inte i repris. Och inte jag heller. Jag klarar inte av att fokusera på att ha kul och jobba på hemma samtidigt. Det kan bli bara ett av de två. Måste styra energin och fokus på en sak.

Har inte alls samma ork som för några år sedan. När jag kommer hem från jobbet nu för tiden, är det vila som gäller. Behöver stänga av och vara ifred, t.o.m från familjen. Energinivån är så låg att läxläsning är något mannen tagit över nästan helt. Skulle behöva använda helgerna till återhämtning och energipåfyllning, men på våren är det så svårt. Det ska rustas, fejas, målas, spikas…. Tyngden av ansvar gör mig också handlingsförlamad. Känner bara av piskan – ingen morot.

Nu lanseras Hjärnkoll – kampanjen som ska ändra attityder till psykisk ohälsa

Nu kan vi se resultatet av Handisams attitydprojekt, under ledning av projektledaren Rickard Bracken. Nämligen kampanjen Hjärnkoll. Den ska slå hål på myterna om psykiskt ohälsa och neuropsykiatriska funktionshinder som ADHD, Aspergers syndrom m.fl. (Berättade om detta i ett tidigare inlägg som handlade om psykisk ohälsa.) Dvs att vi inte är farliga, galna, dumma i huvudet, inte kan jobba osv. Bra att frågan lyfts och toppen att så många attitydambassadörer ställer upp och kliver ur garderoben, för att berätta om sin egen erfarenhet av psykisk ohälsa. (Några av dem hittar ni här.)

Kampanjen drivs av Handisam i samarbete med Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH). Satsningen sker på regeringens begäran och pågår under 2010 och 2011. Liknande kampanjer görs i Storbrittannien som kör sin Time to Change och Norge med bl.a Venn no.1 (med målgruppen unga).

Såg en kort kampanjreklamfilm fladdra förbi på TV:n igår kväll – tyvärr inget som imponerade. Gäsp. Otydligt och lamt. Inget som får någon att haja till och tänka: ”usch då, jag har fördomar” eller ”tänk, det trodde jag”.  Ser med spänning fram emot resten av kampanjen – den behövs. Skulle vara skönt att få uppleva att stigmatiseringen kring psykisk sjukdom eller psykiska funktionshinder försvann.

Reklamfilmen kan ses på kampanjesiten. Där kan man också dela med sig av sina egna erfarenheter. Vad tycker du?