Nu behöver jag gnälla lite. Ni som hängt med i mina medicinska utvecklingar, vet att jag behöver äta betablockerare (om än i låg dos) för att bli av med den höga puls och efterföljande blodtryckstegring som min ADHD-medicin ger. Jag är inte ensam om att ta medicin mot biverkningar – det vet jag. Det tråkiga i kråksången med att överhuvudtaget ta medicin är de oönskade verkningarna. Betablockerarna för med sig att jag inte klarar av att anstränga mig. Cyklar jag raskt i en kvart håller jag på att svimma på stället. Min man har fått hämta mig halvägs på väg från jobbet med cykel, då jag varit nära att svimma. En ovanligt blåsig dag var det och det hade precis börjat snöa för första gången. Medicinen gör det den ska: hålla pulsen nere. Men vid ansträngning ska ju pulsen gå upp och hjärtat slå snabbare för att man ska kunna syresätta sig. Jag drabbas helt enkelt av syrebrist i kroppen när jag anstränger mig fysiskt. Urjobbigt. Promenera funkar om jag inte gör det i för rask takt.
Min hjärtklinik som sköter biverkningarna av ADHD-medicinen, vet om detta. Skulle ha träffat doktorn i november för att diskutera ett byte av blodtrycksmedicin. Eftersom jag skulle resa bort fick jag boka av och trots att de lovade återkomma med en ny tid, har detta inte hänt. Och jag har varit dålig på att ligga på och ringa upp. Det blir så när listan av uppgifter är full av annat och det samtidigt lackar mot jul. Ni vet hur det är. Efter nyår ska det bli av att kontakta hjärtkliniken, för så här kan jag inte hålla på. Jag är van att kunna röra på mig, även om jag inte är någon motionsfreak. Jag gillar att forsa fram, även om jag anstränger mig för att inte göra det – en del av en ADHD-persons nya tänk, efter att ha gått i väggen. Lite tråkigt är det förstås. Att inte vara på språng och att delvis leva ett snävare liv. För så blir det med ADHD-medicin. Inga toppar och dalar, inga adrenalinkickar, ingen frenesi, mani eller impulsivitet. Jag förstår dem med ADHD som känner sig tråkiga och okreativa med medicin. Lite så känns det att vara mer ”vanlig”. För mig hade ivern, spontaniteten och raketfarten ett alldeles för högt pris. Trots den delvisa tråkigheten föredrar jag det framför att bli utpumpad och tom allt oftare. Och ensam – för man orkar inte leva i en nära vuxenrelation till en omedicinerad ADHD-person hur länge som helst.
Till SJ vill jag bara säga: vad sägs om att bjuda alla stackars tågväntande människor på kaffe och pepparkaka?! Det är väl det minsta man kan begära på årets resdag nummer 1, när förseningarna kommer som ett brev på posten. Det räcker inte att ladda upp med mer personal. Sätt på kaffepannorna. Eller föll resenärerna helt mellan stolarna, när det gäller ansvaret mellan Trafikverket och SJ?
Ni som följt Victoria alias Tankar i lös vikt, har säkert märkt att hennes blogg är raderad. Bara så där utan förvarning. Hon är en i raden av bokstavstanter jag följt under lång tid. Andra damptanter som lagt ned sina bloggar brukar både förvarna om att det tänker lägga av eller så börjar det gå allt trögare med skrivandet, vilket resulterat i allt färre inlägg och långt mellan gångerna. Men inte Victoria.
Detta får mig att undra om något hänt. Någon som vet något? Eller som vet om hon flyttat på sig? Berätta gärna (skriver jag så här dan före dopparedan).
(Rubriken på detta inlägg är menad som ironisk humor. Ni som har bokstavsdiagnos förstår, eftersom det är just detta vi har så svårt med.) Det här är rent förskräckligt. Jag missköter min blogg och skäms för det. Mitt verkliga liv kräver min kraft och inspiration. Och så det viiinter och mööörkt. Jag skulle faktiskt kunna gå i ide i november och krypa fram så där i mars månad. Egentligen gillar jag vinter och speciellt en snöig och kall sådan – precis som den är nu. Det är väldig tur att det finns snö som ljusar upp i allt det mörka. Jag kommer knappt ur sängen på morgnarna. Tur att familjen hjälps åt mitt i all trötthet, som vi nog alla känner så här innan jul. Tre väckarklockor hjälper oss + mitt mobillarm. Min man är oftast den som driver morgonens sysslor inför att vi ska ta oss iväg till skola och jobb. Tacksam, tacksam!
Jag har alltid varit en riktig nattuggla. Då funkar jag som bäst och är mest inspirerad att hitta på saker. Inte gjord för kontorsliv 8 till 5 (eller skolivet heller för den delen). Just nu inbillar jag mig att jag inte har någon hjälp av Statteran, men det har jag säkert. För det skulle nog vara värre utan med vakenheten. Det handlar ju inte bara om att inte sova, utan hur vaken och alert skallen är när man är uppe och rör på sig. Tack vare medicinerna tycker jag att jag faktiskt är vaken och på G när jag kommer till jobbet. Det är inte som förr innan ADHD-medicinerna: en ström av spår i knoppen och göra-listor.
Det har blivit himla mycket lugnare mentalt och fysiskt. (T.o.m min massör säger att nervsystemet verkar mindre ansatt, eftersom mina muskler inte är sura och krampar som de gjorde förr.) Men jag pallar fortfarande inte med stress. Framför allt inte att ha för mycket att göra. Mitt humör blir hemskt då. Det känns mentalt som att vara anfallen av en miljon akupunkturnålar som flyger genom luften, som jag måste ha en sköld emot. Det fixar jag inget vidare.
En annan positiv sak är att jag faktiskt är bättre på att säga nej och att jag tar det lugnare med alla måsten som fanns förr. Har inte bakat en julkaka. Men jag har pyntat hemma och bjudit folk på glögg och pyssel. Man får dra ner på ambitionsnivån, även om det är svårt. Vi får väl se om jag klarar detta. Julen har ju inte börjat än. Men snart så. Jag ska vara ledig från skolavslutning ända till efter nyår. Vilken tur man kan ha. Så jag räknar med att blogga i mellandagarna igen. Lovar inte, men tänker. Jag vet att helger och speciellt jul kan vara svår för många. Jag har själv varit där, men det är jag inte längre. Visst: julen består av en del hyckel och tvång. Det mesta av dem försöker jag strunta i. Man kan ju faktiskt göra sin egen jul. Det gjorde jag en gång, när jag var väldigt låg. Helt ojulig middag med några jag känner, som hade trassliga familjerelationer. Vi hade det helt ok med god mat och spel. Ett nyår var jag helt ensam i storstan och dessutom slutade elen att fungera, så det fick bli deckare i sängen till stearinljus. Det gick. Man får göra det bästa av situationen.
Hur ni än gör, firar eller inte firar, önskar jag er en lugn och skön julhelg. Vi hörs!
Nu behöver jag gnälla lite. Ni som hängt med i mina medicinska utvecklingar, vet att jag behöver äta betablockerare (om än i låg dos) för att bli av med den höga puls och efterföljande blodtryckstegring som min ADHD-medicin ger. Jag är inte ensam om att ta medicin mot biverkningar – det vet jag. Det tråkiga i kråksången med att överhuvudtaget ta medicin är de oönskade verkningarna. Betablockerarna för med sig att jag inte klarar av att anstränga mig. Cyklar jag raskt i en kvart håller jag på att svimma på stället. Min man har fått hämta mig halvägs på väg från jobbet med cykel, då jag varit nära att svimma. En ovanligt blåsig dag var det och det hade precis börjat snöa för första gången. Medicinen gör det den ska: hålla pulsen nere. Men vid ansträngning ska ju pulsen gå upp och hjärtat slå snabbare för att man ska kunna syresätta sig. Jag drabbas helt enkelt av syrebrist i kroppen när jag anstränger mig fysiskt. Urjobbigt. Promenera funkar om jag inte gör det i för rask takt.
Senaste kommentarer