Hundra bollar i luften – kan de va ADHD?

Ett av mina söndagsmåsten är lång frukost med Dagens Nyheter och speciellt DN Söndag. Förr året vid samma tid, började DN-redaktionen följa en ”gör-om-mig-person”. Och i år gör de det igen. Det handlar om att ändra dåliga vanor till goda. Att byta ut osunt och stressat leverne och försöka hitta nya motions- och matvanor tillsammans med nytt tänk. Denna gång är det Isabelle McAllister som ska försöka hitta formen. Ni vet hemmafixar-Isabelle som vi sett i TV4:s Äntligen hemma m.fl program.

Ulrika By, namnkunnig journalist på DN som skrivit artikeln, beskriver en engagerad, påhittig och kreativ kvinna med hundra järn i elden. En sådan som frilansar och startar bolag i unga år, som är envis och inte är rädd för att ge sig på att prova olika saker, som har svårt att prioritera och veta var gränsen för vad man kan orka, går. En sådan som springer genom livet oavsett om det är med barnvagn eller rollator.

Under det att jag läste den första artikeln för tre veckor sedan, studsade jag till flera gånger och tänkte: hon är jag. T.ex när jag läste följande citat:

– Och så fort jag får fem minuter över stoppar jag in någonting som jag tror att jag måste göra. Jag kan liksom inte sitta still. Jag viker till och med tvätt när jag sitter på toan.

Eller det här:

– Jag har helt prioriterat bort mig själv. När det gäller jobbet lyckas jag ofta bena ut vad som är viktigt, men aldrig när det gäller min egna behov. När jag hinner känna efter inser jag att jag är ständigt trött – utan att någon kan se det på mig.

Min kommentar till det senare är att den som har ADHD är stora problem med att kunna prioritera och veta vad som är viktigt. Flödet in i huvudet är ju så stort. Så mycket impulser hela tiden – rena rama E 4:an i rusningstrafik. Hur ska man då kunna avgöra vad som är viktigt och fånga in det? Och så har vi det där med att inte kunna styra aktivitetsläget. Full fart jämt, med kraschlandningar som resultat. Jag känner igen det. Man har också svårt att känna stressen i kroppen.

Bilden förstärks av vad Isabelles man Erik säger i pappersversionen av tidningen:

– Hon har svårt att göra en sak i taget. Hon tar på sig för mycket, håller högt tempo och blir ofta trött utan att hon riktigt förstår det.

Och visst har Isabelle haft funderingar över sig själv och sätt att vara. Så här säger hon i artikeln:

– Tanken på att jag borde ha någon form av diagnos på grund av mitt energiöverskott har givetvis slagit mig. Många ser mig som ett slags Duracellkanin, vilket jag på sätt och vis är. Men faktum är att nu behöver jag stanna upp och fundera.

En fundering jag har kopplat till Kom i form-artikeln om Isabelle är detta med hur svårt det kan vara att hålla fast vid nya vanor eller knep som man lärt sig, när man man har en odiagnosticerad ADHD och inte äter medicin. Man kan inte riktigt ta in och minnas hur man ska göra och varför, eftersom arbetsminnet är kort och tankarna i huvudet så många samtidigt under det att man lyssnar på en coach eller terapeut. Det man nyss lärt sig är borta snabbare än man hinner säga hej. För mig funkade t.ex inte KBT, förrän jag fick ADHD-medicin som krympte inflödet och minskade impulsiviteten.

Att sätta diagnoser på andra, är faktiskt inte något jag tycker man ska göra – även om det är ganska lätt för oss som har bokstavsdiagnos att känna igen andra som är drabbade. En diagnos är något en läkare och/eller utbildad terapeut gör. Det finns strikta kriterier och olika tester som ska genomföras och då menar jag inget sånt där veckotidningstest.

En nyutkommen ADHD-person är ex-brottaren Frank Andersson. Välkommen i klubben, Frank! Med sin nyvunna kunskap är det lätt att man vill sätta diagnos på andra. Det blir lite av nyfrälsthet över det hela: ”jag fann svaret och det kan även andra göra”. Frank, som deltar i Let´s dance på TV4, tror tydligen att  Alexandra Pascalidou (som också är med i programmet) också har ADHD, om man får tro Aftonbladet. I samma blaska kan man läsa (och jag hörde även Alexandra P säga det under Let´s dance-programmet i fredags) att hon lånat ett lite piller av Frank och blivit alldeles lugn. Detta är något jag tycker är helt fel att göra av flera skäl, även om det i grunden handlar om välvilja från Franks sida. Medicin ska en läkare skriva ut efter att en diagnos finns och dos m.m är anpassad efter den person som får den. Det kan vara farligt att ta en ADHD-medicin om man har andra sjukdomar, som högt blodtryck. ”Lånar” man ut eller ger bort av sin ADHD-medicin, kan den bli indragen. Det tror jag inte Frank vill. Särskilt som han insett att den gör det mycket lättare för honom att fungera.

Här kan man följa Isabelle McAllisters framsteg med att lägga om livet.