Då var det dags igen. Imorgon den 3 juli invigs årets tummelplats för åsikter: Almedalsveckan. Veckan erbjuder över 14000 arrangemang. Jag kommer att finnas på plats även om jag inte alls är speciellt förtjust i detta med att trängas mycket folk och det ståhej ett sådant här jippo brukar innebära. Alldeles för mycket signaler som min stackars ömtåliga hjärna ska processa. Och folk som vill ha ens uppmärksamhet – jag som är överuppmärksam på allt och behöver skärma av! Avskyr ju känslan av att bli påhoppad av någon som vill sälja mig något – oavsett om det handlar om ett telefonabonnemang eller om en handling för någon god sak. Kom inte in i min bubbla om jag inte bjuder in!! Har man aspergersdrag är det här ett gissel.
Hur som helst. Är man som jag intresserad av ämnesområden som neuropsykiatriska funktionshinder (NPF), som ADHD, aspergers, tourettes m.fl, och psykisk ohälsa finns det mycket matnyttigt att hämta på Almedalsveckan. Här är några axplock ur programkalendariet.
Den 5 juli arrangerar Riksförbundet Attention ett frukostmöte om Skolinspektionens dyslexirapport. Under förmiddagen fortsätter Attention med ett annat seminarium som heter: En trygg och effektiv skola – även för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar? Där sätter man fokus på skolinspektionen som ett verktyg för att säkerställa alla elever ska ges samma förutsättningar till kunskapsinhämtning
Lite senare på dagen den 5 juli arrangerar Attention ytterligare ett seminarium kallat: Nolltolerans! Så får vi en skola fri från kränkningar, trakasserier och diskriminering. Barn- och Elevombudet berättar då om arbetet mot kränkningar och diskriminering och hur vi kan nå nolltolerans. Attention sätter fokus på barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och deras särskilda utsatthet.
Den 6 juli kan man gå besöka Fryshusets seminarium: Funktionsnedsättning är inget hinder, som handlar om undervisningen av elever med aspergers syndrom på Fryshusets gymnasium. Intressant tror jag. Kände inte till att de bedrev denna verksamhet. Den 6:e arrangerar också Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH) i samverkan med Modellområdesprojektet ett seminarium om ”vänta och se-tänkandet” inom hälso- och sjukvården. Seminariet har rubriken: Lönsamt att behandla i tid.
Samma dag på förmiddagen arrangerar Sveriges Psykologförbund (Psifos) ett seminarium kallat: Diagnosens makt – hur den svenska skolan blev sjuk!. Detta kan man säga är något som handlar om raka motsatsen till NSPH:s seminarium om att det är lönsamt att ge vård och behandling i tid. Man förstår redan av rubriksättningen att detta är sprängstoff. I sammanfattningen av arrangemanget kan man läsa att det handlar om ”vår tids jakt på diagnoser”. (Varför önskar skolan diagnoser? Blir diagnoserna ett alibi för skolan när barnen inte når målen? Det är frågor som behandlas.) Är det verkligen så undrar jag genast: att det pågår en jakt? Man blir lätt provocerad av sådana här påståenden. Tydligen tycker Psifos att detta är fallet. Kanske t.o.m att det finns en överdiagnosticering?
Jag vet att det finns en falang inom den medicinska kåren som hellre vill se det friska än det sjuka. (Nu är ju NPF förstås ingen sjukdom utan en funktionsnedsättning.) Men det är inte riktigt så enkelt, tycker jag. De flesta av oss vuxna med ADHD är underdiagnosticerade och har kostat skolan, vården och samhället onödiga pengar i alla möjliga sammanhang: administration, myndighetsutövning, missbruksbehandling, fängelsevård, behandling av alla andra sjukdomar eller beteendestörningar som en bokstavsdiagnos för med sig: t.ex tvångssyndrom, anorexi osv. Några som kanske sluppit undan dåliga vägval, droger, skamkänslor, otäcka minnen är bl.a bloggande Kattis och Loo (som fick sin diagnos, besegrade sitt drogberoende, men som tyvärr avled alldeles för ung av cancer våren 2010).
Jag tror och hoppas för min del att de flesta i vårt land går till doktorn, psykologen eller psyikatrikern för att de har en åkomma som gör att de inte har hälsa och inte fungerar. Jag vägrar tro att det stora flertalet springer till sjukvården, elevhälsan eller socialtjänsten i onödan. Jag tror snarare att de flesta vill klara av livet själva (inte vara beroende och utelämnade till andra) och att de hittar på egna lösningar och använder sunt förnuft.
Till Almedalsveckans kalendarium
Senaste kommentarer