Måste ge er ett lästips, nämligen: Kaosbloggen. Där skriver Jimmy och Lotta som är gifta med varandra om hur det är att leva med en person med bokstavsdiagnos. Så här beskriver de sin resa som ledde till starten av bloggen:
”Efter tio års äktenskap insåg vi att det inte funkade längre. Vardagslivet var ett ständigt irritationsmoment där vi nötte sönder varandra utan att förstå varför det alltid blev galet. Det enda kvarvarande alternativet var skilsmässa då en slump ledde oss på rätt spår. En läkare på teve nämnde tre bokstäver som inte betydde någonting… då. Nu vet vi.”
Läsvärt. Mina varmaste rekommendationer!
Läser ännu en artikel om att ADHD-medicineringen i landet ökat i Expressens nätupplaga. Artikeln är fylld av en rad påståenden och del fakta. Intervjuas gör Mårten Gerle, psykiatriker och medicinskt sakkunnig på Socialstyrelsen, Jan-Olov Larsson, specialistläkare på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm, Hanna Wilenius – en mamma med ADHD som valt att inte medicinera sig och sonen samt också Eva Kärfve docent i sociologi vid Lunds universitet. Eva är känd för sin kritik mot diagnosen ADHD och medicineringen av densamma. Så här citeras hon:
”Diagnosen är så luddig att halva befolkningen kan få den utan att ljuga. Det är bara en fråga om hur man betonar sina problem, en gummi-diagnos. Vi varnade för detta. I USA är det hejdlöst, tio procent av alla tioåriga pojkar har diagnosen, säger Eva Kärfve.”
Det artikelförfattaren glömmer att berätta i sammanhanget är om det vetenskapliga diagnoverktyget DSM-IV: Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders - en manual utformad av den amerikanska psykiatriska föreningen American Psychiatric Association och som gäller över hela världen. Och att både WHO och Socialstyrelsen ”godkänt” diagnosen – dvs att ADHD finns. Men vad betyder väl det ….. Andra fakta om USA är att var fjärde amerikan lider av diabetes och var femte av övervikt.
Läs artikeln här
Igår följde Studio Ett upp Ekots rapportering om ADHD-medicinering. Där uttalar sig Hans Forssberg, professor i neurovetenskap vid Karolinska Institutet och även föreståndare för Stockholm Brain Institute samt psykologen Lars Lundström, som är en känd medicinkritiker och ofta skriver debattartiklar och insändare i ämnet.
Relevant i inslaget är att det saknas långtidsstudier på de centralstimulerande ADHD-medicinerna och att hjärnan med tiden behöver ”mer” medicin för att få samma effekt. Det här är kända faktorer (inget nytt under solen), liksom biverkningarna av medicinerna som många av oss tampas och får leva med i utbyte mot andra goda effekter som ger oss möjligheter. Och visst behöver det läggas mer pedagogiska resurser på bokstavsbarnen i skolan – inte bara ge medicin. Detta är ju heller inget nytt. Medicinen fixar inte allt men jag konstaterar, precis som tidigare, att utan ADHD-medicin som stöd hade KBT inte funkat för mig för att lära mig hur ADHD funkar hos mig, olika beteendetekniker, avslappning m.m. Och det beror inte på att jag är dum i huvudet utan rastlös, impulsiv, humörssvängig och har ett taskigt arbetsminne.
Läs mer och lyssna på programmet här.
Lars Lundström har tigare bl.a debatterat ADHD-medicinering i Svenska Dagladet beträffande ADHD-projektet inom kriminalvården. Och fått svar på tal. Det här skrev Lars i samband med Almedalsveckan. Och här kan du läsa Lars senaste inlägg i ADHD-debatten. Hans egen doktorsavhandling, från 2004, handlar om dyslexi: ”Reading Difficulties and the Twofold Character of language: How to understand dyslexia”. Den är framlagd vid Institutionen för psykologi, Uppsala universitet.
Om det här med att medicinen och tillvänjningen, dvs att doshöjning krävs med tiden för att få samma effekt, kan du titta på i TV4:s inslag (som är cirka 25 minuter långt – detta tas upp efter c:a 8 minuter) med Lars-Erik Spothon som har ADHD och ADHD-specialisten Kai Bruno.
Igår var det en hel del prat om ADHD på radion. Ekot rapporterade att ADHD-medicineringen ökar kraftigt i Sverige och varför. Bl.a är detta en effekt av att allt fler utreds och att medicinering är en av de profylaktiska åtgärder som erbjuds efter en diagnos. På Gotland förskrivs mest ADHD-medicin och detta beror på att man utreder fler än andra landsting/kommuner. (Det senare kan du läsa mer om här.)
Ytterligare en sak kom upp, nämligen bristen på nationella riktlinjer (vårdprogram) – något jag tjatat mycket om i min blogg. Detta är helt galet och gör att vård och behandling av ADHD ser väldigt olika ut i landet – detta är delvis en rättvisefråga, men handlar också om att arbeta efter beprövad erfarenhet och på vetenskaplig grund (ge evidensbaserad vård). Heder åt Stockholms läns landsting som 2010 tog fram ett regionalt vårdprogram för ADHD.
Det finns tyvärr kliniker i landet som inte bryr sig om att utreda innan medicin sätts in, utan ställer diagnos lite på en höft utifrån samtal med patienten. Medicinen löser inte hela ADHD-problematiken. Det behövs andra stödinsatser och framför allt varseblivning. Här kan du läsa/lyssna till Eko-inslaget som är speglar läget på ett helt korrekt sätt.
Senaste kommentarer