Sorgligt men sant: nu har ytterligare en av mina bloggfavoriter Witchbitch, alias Birgitta Alvenskogen, dragit ner persiennen och lagt ned sin blogg. Jag sörjer verkligen detta och kommer att sakna henne otroligt mycket här i bloggosfären. Hon har berört mig. (Saknar också Frk F som dragit sig tillbaka som bloggare men låter sin blogg ligga kvar, för att den som vill ska kunna tillägna sig hennes finfina inlägg och tips. Tack hörrni. Ni har lärt mig så mycket och nu känns det faktiskt lite ensamt, tomt och tyst. En annan damptant: tant Rasch, finns fortfarande kvar, men skriver allt mindre om damperierna. Om varför berättar hon här.)
När jag började blogga under 2008, blev Birgittas blogg snabbt en av mina favoriter. Birgitta har precis som jag ADHD – något som förenat våra tankegångar om allt från hur vi haft svårt att passa in i olika sammanhang och gör saker lite annorlunda till ilska över okunskapen och synen på vårt neuropsykiatriska funktionshinder. Vi har känt samma ilska och frustration över vår dinga värld och sakernas tillstånd.
Jag uppfattar Birgitta som en bestämd dam med fötterna på jorden som ingjuter respekt hos läsarna (av somliga kallad ladyn) för både sina ståndpunkter och sätt att uttrycka dem. Hon brukar ibland kalla sig för motvallskärring. (Ni vet väl att kärring kommer av käring – någon man gillar.) För hon är klok och framför allt livserfaren, vår Birgitta – det märks och hon har förmåga att ge hals. Hon har varit med om ett och annat jag inte varit och hon har synat sig själv i sömmarna en hel del och vågat se den inte alltid så fagra verkligheten i ansiktet.
På Witchbitch har hon tyckt till kring fler brännbara ämnen än det som bara rör vår npf-diagnos. T.ex alkohol, sex, jämställdhet, myndigheter, makt, rättvisa, tabloider, relationer, psykiatri m.m. Pang på rödbetan: så här tycker jag – take it or leave it. Birgitta har bemött de som i sina kommentarer tyckt annorlunda på ett respekfullt sätt, tycker jag – även när kommentarsskrivaren skrivit krångligt, långt och bakvänt och det inte helt lätt att förstå vad vederbörande egentligen far efter. Och hon har också haft modet att be de hårdhudade, obstinata och olyhörda dra ditt pepparn växer, när de förtjänat det. Det är faktiskt inte alla som har det modet.
Ibland behöver man ta en time-out. Livet levs ju inte bara här på nätet, utan saker händer i verkligheten. Ibland är de omvälvande och tröttande. Och har man som jag toppat med ämnet ADHD, kanske man tröttnar till slut. En del av skrivandet vi gör kring diagnosens alla sidor sker ju i en process där man försöker hitta sig själv. Tidvis arbetsamt, men efter ett tag en del av den pågående vardagen. Jag hoppas att Birgitta kommer tillbaka i en eller annan form här på nätet. Och hoppas självklart att hon tittar in här hos mig med en eller annan kommentar. Må gott Birgitta!
Senaste kommentarer