På pricken om ADHD

Måste rekommendera ett blogginlägg från kära Tankarilösvikt. Denna gång beskriver Victoria det här med hur frustrerande det är att vara oerhört kompetent på vissa områden och totalt handikappade och icke-fungerande på andra när man har ADHD. Victoria skriver att vi till fullo har den intellektuella kapaciteten att förstå att vi har problem (och vilka de är), men att det är svårt att styra skutan åt rätt håll – ibland omöjligt hur vi än försöker. Så rätt. Jag kan bara hålla med.

Det märks inte minst i att vi gör om samma dumheter gång på gång, fast vi vet att det t.ex är fel att hela tiden avbryta folk och falla dem in i talet, eller försöka gissa vad de ska säga högt. Vi gör många saker som kan vara fruktansvärt irriterande för omgivningen, för att vi inte har förmåga att ”skärpa oss”. Vi har t.ex svårt att hålla den röda tråden i samtal. Rätt vad det är ser vi något som fångar vår uppmärksamhet som måste kommenteras och motparten upplever då att vi är helt respektlösa och ointresserade av vederbörande.

Det har hänt mig många gånger när jag sitter och diskuterar känsliga och viktiga ämnen (bekymmer vi har) med min man, att jag plötsligt hamnar på ett sidospår som inte har något som helst med samtalet att göra. Det kan vara något så enkelt som att en fågel flyger förbi. Resultatet: han tappar viljan och tråden, känner sig dissad och tror att jag inte tycker det vi pratar om eller reder ut är lika viktigt för mig som för honom. Fast nu har han faktiskt börjat förstå och hjälper mig tillbaka till samtalet. Har försökt hitta tillbaka till ett inlägg från FrkF där hon beskriver den hemska och känslosamma situationen där hon och exmannen precis fattat det slutgiltiga beslutet om skilsmässa. Och vad gör hon: leker fokuserat med peppar- och saltkaren på restaurangbordet och låtsas att de är gubbar. Ett typexempel på när vi inte kan vara närvarande för att något hindrar oss. (Så minns jag i alla fall inlägget.)

Det är jobbigt och frustrerande att ha ADHD och det kan vara lika jobbigt och frustrerande för våra närmaste, som måste lära sig att stå ut och förstå att det hänger ihop med vårt neuropsykologiska funktionshinder. När våra partners blir varse vårt funktionshinder, hur det fungerar och att vi inte kan bli ”friska”, ja då kan det kännas som att man dragit en nitlott i livet. ”Så här kommer det att vara. Det här kommer vi att få kämpa med alltid, hur mycket parterapi vi än går.” ADHD:n finns med jämt, även om vi hittar sätt att hantera livet på och gör anpassningar efter funktionshindret. Sämre dagar är det partnern som måste klara och orka – vara den vuxne och skärpte. Den som inte skuldbelägger, när man t.ex sårat barnet genom sin impulsivitet.

Man ska ju inte avbryta ett barn som försöker säga något viktigt och förtroligt. Det kan ju ligga ett stort uppbådande av mod bakom något som låter superenkelt. När man som jag har drag av aspergers och gång på gång tillrättavisar felaktigheter den yngre generationen gör i en berättelse för att man bara ”måste” uttrycka sig faktamässigt rätt och adekvat  (grönt är grönt och inte blått), kan det kännas som om jag tycker att barnet bara gör fel och att jag aldrig blir nöjd. (Det ger nämligen ordning i mitt kaos om rätt sak är på rätt plats, även i en återgiven berättelse.) Då är det bra att inte få skäll av partnern för att man gör fel igen, utan att fadern kan vara en brygga mellan funktionshindrad mamma och barn – vara den som förklarar varför det blir tokigt.

Det är också så som Victoria skriver: ADHD kan vara en stor tillgång, fast på rätt plats i livet. I mitt yrke har jag haft stor nytta av att ha ett öppet spjäll – dvs att allt som händer omkring mig går rätt in i knoppen utan filter. Det har varit en kreativ brunn att ösa ur. Men det har ett pris. Allt det där som går in måste ju ta vägen någonstans och det kan leda till en fullständig urladdning. Vi som har ett öppet spjäll, sensitiva känselspröt  och saknar filter är extra sårbara. Vi drabbas oftare av utmattning, psykisk sjukdom som psykoser, depressioner och schizofreni.

Tack Victoria för ett bra inlägg. Som vanligt rakt och tänkvärt. Du är en bra inspirationskälla.

Saker jag skulle men inte gjort

Sommaren lider mot sitt slut – det är bara att inse. Det har gått alldeles för fort, som vanligt. Vart tog tiden vägen? En fem veckors semester som vuxen kan ju inte riktigt liknas vid de oceaner av tid man upplevde sig ha som barn under sommarlovet. Och oftast har vi vuxna ju lyckats planera upp större delen av semestern ”för att hinna det som ska hinnas”. Träffa vänner, ta itu med något projekt som att renovera och måla eller hjälpa släkten med något liknande.

Så har det nu inte riktigt varit för mig denna sommar. Jo, jag upplever att den gick för fort. Kanske är jag nöjdare än på länge för att jag inte satte upp en massa måsten på göra-listan denna gång. Jag har genomfört det enda större projekt jag planerat: att gräva om och nyanlägga en rabatt som totalt växt igen på landstället och varit något i en nagel i ögat på mig under flera år. Allt annat jag gjort har varit mer av karaktären: om jag har lust och det finns tid.

Det här gör mig faktiskt ganska stolt. För det är resultatet av envist jobbande med mig själv. Det kräver en hel del ansträngning och energi att styra sig själv. Att ta till sätt att varva ner på och skärma av när ADHD-hjärnan skriker för full hals: ser du inte allt som du måste göra! Och som vi med ADHD vet blir det svårt att genomföra och avsluta projekt, när hjärnan driver på och berättar om fler saker att göra. Sånt är livet för en som drivs av impulser. Det blir varken hackat eller malet.

Fast visst finns det saker jag tänkt jag skulle göra, men som inte blivit av. Som att börja stavgå på morgonen, medan familjen fortfarande sover. Här kommer min lista på sånt som jag ville, men inte gjort.

Saker jag inte gjort i sommar, men nog tänkte göra:

• börja stavgå på morgonen
• göra mina yogaövningar
• blogga och speciellt lyfta vissa ämnen
• börjat på den där boken jag så länge velat skriva
• träffa vänner jag inte sett på länge
• hångla mer
• åka och campa
• baka matbröd
• beskära träd
• lösa korsord
• läsa deckare
• lägga pussel
• spela alfapet
• lära den yngre generationen att på riktigt använda Word i datorn
• hitta ett par schyssta snyggskor
• lyssna på radions sommarpratare nästan varje dag (i ärlighetens namn var många av de som deltog i år inte särskilt spännande)

Det var nog det hela. Se det som en utmaning – gör din egen lista och bestäm sedan för att vara rätt nöjd ändå genom att göra en till lista med saker som du faktiskt hann och genomförde. Och kanske framför allt: de gånger du prioriterade rätt (”jag gjorde det istället för det”). Vi som har bokstavsdiagnos har ju rätt svårt för detta, att förstå vad som faktiskt är viktigast vid olika tillfällen och välja ut det.

Påskledig Genrep

Har tagit lite ledigt, därför har det varit stiltje här. Datorn får stå och samla damm, för jag umgås med familjen, slappar och hämtar lite livsluft. Men jag återkommer snart igen med ett inlägg bl.a om problemet vi som har ADHD har med att kunna automatisera. Dvs att klara rutinartade uppgifter som egentligen inte kräver någon speciell eftertanke eller koncentration att få till för den som inte har vårt funktionshinder. Det är ju just de enkla sakerna som kan vara svårare för oss att klara av, för att vi dras med ett taskigt arbetsminne och tappar tråden, när vi sysslar med något.

Har du läslust kan du spana in Björn Liedens inlägg om som heter: Psykodynamisk terapi skadar ADHD-patienter. Björn skriver inlägget med anledning av en artikel i Läkartidningen signerad välmeriterade svenska läkare och psykologer. I artikeln säger de följande: ”Sammanfattningsvis har studier av psykoterapi för vuxna med ADHD visat att behandlingens innehåll är avgörande för behandlingsutfallet. Vissa typer av psykoterapeutiska eller psykoedukativa insatser kan till och med vara skadliga, trots goda intentioner”. Så här tycker Björn om detta: ”Den slutsatsen är viktig därför det är mycket ovanligt att biverkningar/misslyckanden redovisas vid psykodynamisk terapi.” Jag har varit inne på precis samma sak. Att t.ex gå i parterapi hos en psykolog som inte kan något om neuropsykiatri, när den ena har en obehandlad ADHD, är helt förkastligt enligt min mening. Det är att börja i helt fel ände.

Ta hand om er! Återkommer snart.

Scientologidagis – nej tack

Läste i dagens DN att utbildningsförvaltningen i Stockholm gjort en oanmäld inspektion av den scientologiinspirerade förskolan Lövgården i Sätra under hösten. Det visade sig att förskolan saknade utbildad personal, att personal som anställs inte kontrolleras mot brottsregistret och att det saknas pedagogiskt material m.m. Det betyder att här skulle alltså dömda sexbrottslingar kunna finnas anställda? Eller att personal med rätt (läs scientologisk) världsbild är prioriterat att rekrytera snarare än att de som faktisk har förskollärarkompetens?

Dessutom får inte föräldrarna, enligt utbildningsförvaltningens inspektör, tillräcklig information om förskolan Lövgårdens pedagogik (!), dvs Applied Scholastics uppfunnen av Ron L Hubbard – scientologikyrkans skapare och förgrundsgestalt. Man ska alltså som förälder passa sig för att utan omsvep tacka ja till den förskola som ligger närmast var man bor, utan ta reda på mer om vad de sysslar med. Plötsligt är man kanske omgiven av sektmedlemmar och ens barn invaggas sakta men säkert i deras tankesätt.

Artikeln uppmärksammade mig på att scientologirörelsens ideella förening Albatross driver hela fem förskolor i Stockholms södra förorter. Skrämmande – på samma sätt som skolor med ensidig politisk eller religiös inriktning, tycker jag. T.ex Plymouthbrödernas Laboraskolan i Långaryd, som också kritiserats av Skolinspektionen för att den inte levde upp till skollagens krav på bl.a saklighet och allsidighet. En annan friskola med religiös inriktning som kritiserats av Skolinspektionen är Gryningeskolan i Botkyrka.

Det är skrämmande att vi i ett demokratiskt land som Sverige tillåter friskolor med klart missriktad och manipulativ ideologisk/sekteristisk inriktning som varande basen för kunskapsinhämtningen och formandet av unga människor. Jag tror bestämt att det hindrar yttrande- och tankefrihet. Och inte minst möjligheten att vara annorlunda. När det gäller scientologerna bör man veta att de inte accepterar att det finns några bokstavsdiagnoser överhuvudtaget. Då kan det bli svårt att få rätt hjälp och stöd. Tror man att uppfostran hemma är problemet med ADHD-barn, kan det verkligen bli ödesdigert för det barnets utveckling och framtid. Undrar just om Albatrossens förskolor anställer resurspersoner – eller behövs de kanske inte?

I somras rapporterade Sveriges Radio Ekot, tack och lov, att regeringen i ett lagförslag kommer att dra en tydligare gräns för vad som blir tillåtet och inte när det gäller konfessionella inslag för religiösa friskolor. Frågan är vad man gör med de skolor som inte faller under etiketten konfessionell. Vissa tillber Gud, medan andra tillber Hubbard.

Läs också vad Trollhare, skriver om scientologiförskolorna.

Om du vill veta mer om när ideologi och pedagogik kan anses vara sekteristisk, kan du göra det här. Läs också scientologiavhopparen Catarina Pamnells berättelse. Eller varför inte bloggen Scientologisekten som är allt annat än sitt namn.