Scientologidagis – nej tack

Läste i dagens DN att utbildningsförvaltningen i Stockholm gjort en oanmäld inspektion av den scientologiinspirerade förskolan Lövgården i Sätra under hösten. Det visade sig att förskolan saknade utbildad personal, att personal som anställs inte kontrolleras mot brottsregistret och att det saknas pedagogiskt material m.m. Det betyder att här skulle alltså dömda sexbrottslingar kunna finnas anställda? Eller att personal med rätt (läs scientologisk) världsbild är prioriterat att rekrytera snarare än att de som faktisk har förskollärarkompetens?

Dessutom får inte föräldrarna, enligt utbildningsförvaltningens inspektör, tillräcklig information om förskolan Lövgårdens pedagogik (!), dvs Applied Scholastics uppfunnen av Ron L Hubbard – scientologikyrkans skapare och förgrundsgestalt. Man ska alltså som förälder passa sig för att utan omsvep tacka ja till den förskola som ligger närmast var man bor, utan ta reda på mer om vad de sysslar med. Plötsligt är man kanske omgiven av sektmedlemmar och ens barn invaggas sakta men säkert i deras tankesätt.

Artikeln uppmärksammade mig på att scientologirörelsens ideella förening Albatross driver hela fem förskolor i Stockholms södra förorter. Skrämmande – på samma sätt som skolor med ensidig politisk eller religiös inriktning, tycker jag. T.ex Plymouthbrödernas Laboraskolan i Långaryd, som också kritiserats av Skolinspektionen för att den inte levde upp till skollagens krav på bl.a saklighet och allsidighet. En annan friskola med religiös inriktning som kritiserats av Skolinspektionen är Gryningeskolan i Botkyrka.

Det är skrämmande att vi i ett demokratiskt land som Sverige tillåter friskolor med klart missriktad och manipulativ ideologisk/sekteristisk inriktning som varande basen för kunskapsinhämtningen och formandet av unga människor. Jag tror bestämt att det hindrar yttrande- och tankefrihet. Och inte minst möjligheten att vara annorlunda. När det gäller scientologerna bör man veta att de inte accepterar att det finns några bokstavsdiagnoser överhuvudtaget. Då kan det bli svårt att få rätt hjälp och stöd. Tror man att uppfostran hemma är problemet med ADHD-barn, kan det verkligen bli ödesdigert för det barnets utveckling och framtid. Undrar just om Albatrossens förskolor anställer resurspersoner – eller behövs de kanske inte?

I somras rapporterade Sveriges Radio Ekot, tack och lov, att regeringen i ett lagförslag kommer att dra en tydligare gräns för vad som blir tillåtet och inte när det gäller konfessionella inslag för religiösa friskolor. Frågan är vad man gör med de skolor som inte faller under etiketten konfessionell. Vissa tillber Gud, medan andra tillber Hubbard.

Läs också vad Trollhare, skriver om scientologiförskolorna.

Om du vill veta mer om när ideologi och pedagogik kan anses vara sekteristisk, kan du göra det här. Läs också scientologiavhopparen Catarina Pamnells berättelse. Eller varför inte bloggen Scientologisekten som är allt annat än sitt namn.

Klart jag ställer upp för SIFO

Så sitter man här och försöker klara av undersökningsinstitutet SIFO:s senaste undersökning ”Sverige Nu 2009”. Jag är nämligen en av de som slumpmässigt valts ut att berätta om mina inköps- och mediebeteenden, mitt tidningsläsande och resande, min politiska hemvist och fritidsintressen, min inställning till reklam och olika varumärken m.m. Kort sagt en djupdykning i mina vanor, mitt ägande liksom tyck och tänk. Denna undersökning görs återkommande och hette förr ”Svensk konsument”.

Varför göra detta, kan man fråga sig? Det är hela 44 sidor med kryssfrågor som ska fyllas i, så det tar en redig stund. I vissa fall följs frågorna upp med fördjupade frågeställningar om hur ofta och hur mycket man gör olika saker. Så man får banne mig skärpa till sig om det ska bli sanningsenligt och korrekt. Och för att inte uppmärksamheten ska börja vandra iväg på egna äventyr, när det känns ointressant eller går trögt – jag har ju ADHD. Känns lite som ett högskoleprov. Man blir trött i huvudet. Jag bestämde mig trots detta för att bidra till ge en bild av ”hur Sveriges befolkning förändrats när det gäller intressen, attityder, aktiviteter, inköp och mediekonsumtion” (så står det på försättsbladet). SIFO påstår också att jag kan göra min röst hörd – vilket jag känner mig mindre benägen att hålla med om. Men i yrket (och så klart privat) är jag en av dem som har nytta av att det görs statistiska undersökningar. Då får jag reda på många viktiga saker som kan hjälpa mig att göra ett bra jobb. Så visst ställer man upp.

I en del av undersökningsmaterialet ska man uppskatta hur mycket man spenderar på olika inköp per år: skor, kläder, vitvaror, smycken m.m. Hur svårt som helst och när man räknat klart undrar man om det kan vara sant. Lägger man verkligen si och så mycket på egentligen ganska onödiga saker? Ni vet många bäckar små. Några tidningar här, några trosor och en topp där, lite bio, nagellack, krukväxter och hemtextilier. Lägg några CD-skivor och böcker på det och det blir en ansenlig summa, som kunde använts till nyttigare saker. Tyvärr har jag, liksom andra kvinnor, fostrats till att bli allt för goda konsumenter. Utan oss stannar ju handeln och butikerna får lägga igen.

Stretar vidare bland frågorna. Nu ska jag svara på vilka operatörer jag ringer med. Få se nu ….

Skicka NPF-språkrör till Almedalsveckan

Jag har en dröm (för att citera Martin Luther King). Nja, kanske inte riktigt en dröm, men en fantasi och önskan om att under den vecka då ett stort antal folkvalda, organisationer, lobbyister, medmänniskor och massmedia samlas på ett och samma ställe, försöka påverka och göra skillnad för alla oss som har neuropsykiatriska funktionshinder (npf). Vi som diagnosticerats med t.ex ADHD/ADD, DAMP, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom eller OCD (s.k tvångssyndrom).

Jag tänker så klart på Almedalsveckan. I år besöktes den av 450 journalister. Hela 560 arrangörer genomförde över 1000 arrangemang i form av föreläsningar, happenings, diskussionsforum, seminarier, mingel och informationsbås.

I min fantasi ser jag framför mig ”vår” intresseorganisation Attention tagit sig i hampan och med hjälp av dragplåster som Charlotta von Zweigberk, (författare, journalist och inte minst adhd- och aspergersperson), Pelle Sandstrak (skådespelare och föreläsare, också kallad mr Tourette), Anna Kettner (s-politiker och adhd-person) och Pelle Fosshaug (bandyspelare och adhd-person) ser till att synas och höras. Målet är självklart att öka kunskapen om npf och att strida för våra rättigheter till utredning, behandling, hjälpmedel och resurser.

Almedalsveckan borde vara ett perfekt ställe för detta. Och nästa år är det valår – ett tillfälle då våra politiker tycks vara tillgängligare för påverkan. Jag vet att det kan vara svårt att nå fram genom mediebruset när så många försöker samtidigt. Men tror inte ni att journalisterna skulle kasta sig över det rubrikskapande ämnesområde som npf ändå är: alla våra spännande bokstavskombinationer och syndrom? Vi får försöka utnyttja att journalister och medier älskar dramaturgi, att personporträttera och berätta om människors livsöden och svårigheter av typen Davids (läs npf-patients) kamp mot jätten Goliat (läs: landsting/kommun/stat).

Missbruk är ett annat spännande, publikt och medieintressant ämne. En del npf:are har ju innan diagnos sysselsatt sig med att självmedicinera sina symptom med hjälp av alkohol och droger för att kunna fungera någorlunda (vilket leder till beroende). Dessutom borde teorierna om att vi blir missbrukare, vi som använder amfetaminliknande mediciner, väcka uppmärksamhet. Det gör det ju av och till med braskande rubriker. Under Almedalsveckan skulle vi verkligen ha chansen att berätta hur det är med den saken. Med hjälp av oss själva och våra dragplåster, så klart.

Se bara hur nykterhetsorganisationen IOGT-NTO drog till sig medias intresse i sin s.k alkoholfria zon under årets vecka. De hade kallat in Gudrun Schyman för att ge röst och ansikte åt den nyktra alkoholisten och i den motvind som råder försöka sätta alkoholfrågorna på agendan. (Bra gjort, förresten Gudrun.)

Npf- frågorna är viktiga och berör många – inte minst anhöriga, socialarbetare, skol-, vård-, domstols- och fängelsepersonal. En opinion behövs. Vi måste berätta om barn och vuxna, som har det besvärligt pga olika typer av störningar, får stå i åratal i kö för att kunna genomgå npf-utredning och sedan få den behandling, hjälp och stöd som behövs för att klara skola, jobb och familj. Vi måste berätta att vården blivit orättvis pga ekonomiska ställningstaganden och att man beroende på var man bor kan få adekvat npf-behandling. Vi måste också berätta att det saknas npf-kompetens och allt färre som går läkarutbildningen vill bli psykiatriker.

Ni får den här idén av mig Attention. Vads sägs?

Läs också vad ADHD-uppmärksammas koncentrerat och Frk F skriver om Riksförbundet Attention.