SvD:s och DN:s kritiker har baxnat inför boken och i mångt och mycket avfärdat den som en dramaturgi. SvD:s Annina Rabe kallar den ”en ren hämndbok”, en ”oförsonlig barndomsskildring” och ”en tragiskt okontrollerad flod av vrede och smärta”. DN:s Jens Liljestrand beskriver boken som ”en sårig och trasig memoar om ett liv i skuggan av en självupptagen och dominant förälder” och ”ett implicit ifrågasättande av en hel livsstil”.

Jag kan inte låta bli att i sammanhanget tänka på historien om Josef Fritzl – en tills sanningen avslöjades, att den dotter som sagts vara försvunnen i själva verket hållits inspärrad av sin far och gjorts gravid gång på gång, var en ansedd österrikisk medborgare. Jag kan inte heller låta bli att tänka på filmatieringen av den kända barnboksförfattaren Enid Blyton: ”Den sanna Enid Blyton”, med Helena Bonham Carter i huvudrollen, som gick på SVT1 för inte så länge sedan. Den ger en bild av en hård, självupptagen kvinna som är totalt likgiltig inför de egna barnens väl och ve, samtidigt som hon månar om sina unga läsare. Många sådana här historier är för svåra att förstå: kan det vara sant, hur gick det till, varför märkte ingen något? Vi har också motsatsen: unga sårbara människor som under terapeutisk behandling bygger en ny verklighet och bild av sin bardom, som sedan tas tillbaka.

Naturligvis känner jag inte Anna Wahlgren och hennes familj, men faktum är att hennes idéer om barnuppfostran inspirerat och förverkligats av många, inte minst av kända kulturpersonligheter. Det här gör att även de som gillat Annas idéer idag ifrågasätts och säkert helt i onödan. Det är det här som gör Felicias debutbok sådan sprängkraft. Hon tar bort legitimiteten i att vara förespråkare och guru för barns och föräldrars bästa.

Det finns saker vissa av oss inte kan förstå och kanske inte orkar tränga in i. Vi vill ju att alla ska ha det bra – inte minst i vårt välordnade Sverige, där barnkonventionens stjärna lyst så klart. Våra egna bilder av verkligheten är just våra egna.

Läs Karin Thunbergs artikelhär

Jag är förvånad över att ingen reagerat över texten innan den blev satt och tryckt. För det kan väl ändå inte vara så att ingen kvalitetskontrollerar även krönikor. Man undrar. Krönikeformen ger möjlighet till en annan form av journalistik. En mer reflekterande och personlig framställning, där man får lov att tycka. Det är ok att tycka, men inte att ljuga och föra oss bakom ljuset. För jag tror nämligen att Nathan Shachar vet att de fakta han radar upp inte är fakta utan åsikter – och det är inte trovärdig journalistik. (För att inte tala om den stockkonservativa synen på kön han ger uttryck för i krönikan.) Dessutom i en av Sveriges största dagstidningar. Shame on you DN.

Läs krönikan i DN här (som tyvärr blivit redigerad i efterhand). Texten borde ha lämnats som den var med faktafelen rättade separat, efter artikeln.

Journalisten Nathan Shachar är vanligtvis stationerad i Jerusalem och bevakar därifrån främst Israel och Palestina. Man undrar om det går att lita på de uppgifter och reportage han lämnar därifrån? Det får mig inte minst att fundera över hur han funderar kring att kvinnor hänvisas längst bak i bussen den östra delen av Jerusalem – för mig apartheid.

Sedan följer en annan period: ett accepterande – det är så här och det kommer inte att försvinna. (Jag har skrivit om de olika stegen tidigare här) Det är bara att kavla upp ärmarna och fokusera på vad man faktiskt ser och gillar hos varann. Längta tillbaka till innan diagnosen gör ingen som helst nytta. För anledningen till att man sökte hjälp var ju att det fanns problem som var oöverstigliga att klara ut och förstå själv. Man kan inte heller leva hur länge som helst med självförakt och dåligt samvete för sina misslyckaden av olika slag (som inte är ”normala”) och att man gör om dem stup i sju (glömmer att göra rätt) och inte kan skärpa till sig.

Om bland annat det här pågår en intressant diskussion på Kaosbloggen, som verkligen berör. Läs gärna här

Vad kan jag säga att jag lärt mig under året?
Ingen nyhet kanske, men i alla fall, hur viktigt det är att ha en stödjande och anpassningsbar familj. (Är tacksam över att ha en man som tar ett stort ansvar för att familjelivet ska fungera, för läxläsning och marksevice. Tack, älskling.) Att lita på sin intuition. Att lyssna inåt, på sig själv. Att våga säga nej: det här fixar inte jag. Att ta emot hjälp, när den erbjuds. Att inte ta på mig för mycket ansvar. Att vila när jag är ledig och inte fortsätta ekorrlivet hemma. Det här är några saker.

Under året som gått har några fler bloggvänner fallit bort och försvunnit. Bland annat ”Mias universum”. Hon bara försvann. Till dig, till trogna läsare och till alla andra före detta bloggkollegor (och damptanter – ni vet vilka i är) ett gott nytt år!!!

Så här skrev jag för ett år sedan, när jag summerade året.

Känner delvis ingen det här med så kallat ”mönstertvång”. Jag kan dock stå emot, men har ett intresse för att skapa ordning- ” rätt sak på rätt plats”, att ordna saker så att de står på ett visst sätt och att färger måste koordineras osv. Motsatsen till ADHD, faktiskt, där det mesta liknar röra och kaos – i alla fall utifrån. Ett exempel är hur smutsig disk placeras i diskmaskinen. Min kära man blir galen på att jag plockar om efter att han fyllt på (utan att starta den). Han uppfattar såklart detta som en kritik, medan det för mig handlar om något helt annat. Så här är det ofta.

Min man gjorde en intressant reflektion idag. Han upplever att vi som har bokstäver har ordnat en levande lista omkring oss. Han menar det här med att vi omger oss med högar av allt från pyssel, projekt och administration som vi nån gång ska genomföra. De ligger där som en påminnelse varje gång vi går förbi. Skulle vi städa bort och arkivera högarna, glömmer vi ju dem.

Läs gärna artikeln här http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/diagnosen-gjorde-leo-snallare-mot-sig-sjalv

Vad tusan menar de? Att det är ett försök att distansera och avskärma sig från diagnoser och forskningen om diagnoser förstår jag – att den inte är rumsren och ”commes il faut”. Gillar inte att folk slänger sig med den här typen av begrepp, utan att precisera vad som menas. Det är inte O.K.

Så här låter det i ingresstexten: ”Barn som inte når målen sätts allt oftare i särskilda undervisningsgrupper. Barnens svårigheter förklaras med en rad olika neuropsykiatriska diagnoser som AD/HD och Aspergers syndrom. Den diagnostiska kulturen har fått fäste i skolans värld.”
Här kan du läsa hela artikeln.

Om ni undrar varför det inte är så mycket aktivitet här på bloggen, är det för att orken tryter. När jag jobbat en hel dag finns det inte så mycket tid och ork över. På helgerna är det mycket fokus på familjelivet och att vila för att ladda upp inför kommande vecka. Men jag kan säga att jag ofta tänker på vad jag skulle vilja blogga om.

I dagens SVD intervjuas Sofia Helin som spelar kriminalpolis Saga Norén om sin roll som hon tycker gett en identitetskris.

Läs intervjun av Sofia Helin här

Serien börjar med att man hittat en död kvinna mitt på Öresundsbron exakt på gränsen mellan Sverige och Danmark. Saga Norén från länskrim i Malmö och Martin Rhode från köpenhamnspolisen ska utreda fallet. Han  - en lunsig dansk, är nystereliserad och inne på sitt tredje äktenskap, gör först och frågar sen. Hon en ensamlevande tjej – känd för att vara konstigt fyrkantig och rituell regelföljare utan empati.

Serien går på onsdagar och kan också ses på SVT Play. Läs mer här