Få har väl undgått de nya forskningsrön som presenterades i veckan om sambandet mellan gener och ADHD. Den nya studien, har publicerats i medicintidskriften The Lancet. Ja, egentligen är ju det här med ärftligheten inte något nytt, men studien bekräftar det Christopher Gillberg varit inne på tidigare: att ADHD är ett utvecklingsneurologiskt funktionshinder och inte ”bara” ett socialt beteende. Och att de ärftliga faktorerna i hög grad spelar in för vem som får ADHD eller inte.
Det är Anita Thapar, professor i barn- och ungdomspsykiatri vid universitetet i Cardiff, och hennes team som undersökt arvsmassan hos 366 brittiska barn mellan 5–17 år med diagnosen ADHD. Resultaten har sedan jämförts med över 1 000 utan diagnos. (På Island har det gjorts en liknande studie som omfattar drygt 800 barn med ADHD och över 35 000 utan diagnos. Där har forskarna dragit samma slutsatser.) Forskarna i Storbrittanien har varit särskilt intresserade av de gener som styr den tidiga utveckligen av hjärnan. De upptäckte att små delar av dessa”hakat upp sig” hos ADHD-barnen. Det var dubbelt så vanligt hos barn med ADHD jämfört med dem utan diagnos. Studien visar också att ADHD och autism kan vara närbesläktade rent biologiskt eftersom de upphakade generna fanns bl.a vid kromosom 16, som tidigare kunnat kopplats samman med både autism och schizofreni. Heller inget förvånade tycker jag, eftersom min mormor antagligen utvecklade sin schizofreni pga sin ADHD.
Som vanligt blir jag lika förbryllad över reaktionerna och den debatt som uppstår efter att dessa forskningsrön blivit nyheter världen över. Samma typ av debatt uppstår nästan aldrig när det handlar om sjukdomar som diabetes eller MS. Nä, där är det fint och bra om man kan förklara bakomliggande faktorer för att kunna effektivisera behandlingen och kanske kunna hitta bot eller lindring. Allt handlar naturligtvis om att det finns de som inte tror att ADHD existerar – att det inte är en diagnos och framför allt att det inte har med biologi att göra om man har ett annorlunda beteende. Och sedan såklart att det bara handlar om att läkemedelabolagen vill sälja mer knark till barn. Djup suck!
Vi som har ADHD eller barn med ADHD vet att medicin inte är någon quick-fix. Det krävs så mycket mer. Bl.a terapeutiska insatser, där man får lära sig hantera eller undvika vissa situationer, planera noggrant, skapa påminnelsesystem, lära sig varva ner och slappna av när man blir för taggad. För mig hade beteendeterapin inte funkat utan medicin. Inte en chans. Jag hade inte ens lyckats lyssna och ta in instruktionerna just vi detta tillfälle i livet. Och det är därför jag tror att ADHD-personer blir så besvikna på terapier om de inte fått en medicin som stöd, som kan stänga av några tankefiler i huvudet och filtrera bort många av de intryck som vår hjärna fullkomligt överbelamras av och som sätter igång oss på olika sätt.
Efter att vi tittat på Aktuell i torsdagskväll, då en del klokt och mindre klok rapades upp, utbrast min man: det här känns lite som debatten kring cochleaimplantat bland döva. Där finns också en konfliktsituation och två sidor (något förenklat). De döva föräldrar som gärna vill ge sina barn möjligheten att höra och vara en del av den hörande världen med de fördelar det ger, istället för att ofta vara hänvisad till det ”döva samhället” (jämför med att kunna få ADHD-medicin för att kunna klara av skola, arbete, familjeliv osv). Och sedan den andra sidan som som tycker att implantatet är ett hot mot dövkulturen och teckenspråket eftersom barnen inte kommer vara en del av detta längre, efter operationen. Kanske få svårare att konekta med föräldrarna och förstå deras svårigheter.
Jag skulle gärna velat höra reaktionen från några av de fångar som är med i ADHD-projektet på Norrtäljeanstalten, kring nyhetsinslaget. Inte minst utifrån hur de skulle ha ställt sig till att få både diagnos och medicin tidigare. Bl.a reaktioner på barnläkaren Elinders uttalanden – han som är en känd motståndare till ADHD-medicin. Jag tror faktiskt inte att doktor Elinder m.fl vill rädda mig ur läkemedelsbolagens klor – för där befinner sig alla som måste medicinera för att ha hälsa: de med höga blodfetter, högt blodtryck, kärlkramp, ledgångsreumatism osv. Dessutom gillar jag inte att motståndarna inte tror att föräldrar till barn med bokstavsdiagnos kan vara kritiskt tänkande och fatta kloka beslut. Prova lev våra och föräldrarnas liv ett tag, så får vi se. Vi provar alla möjliga strategier för att hitta bra lösningar. Och självklart är det mer än biologi som avgör vem som utvecklar en sjukdom eller ett syndrom, likaväl vid ADHD som diabetes. Det tycker jag att Sven Bölte vid Kompetenscentrum för utvecklingsrelaterade funktionsstörningar (KIND) förklarade på ett utmärkt sätt, under Aktuellt-inslaget i torsdags. En del har större sårbarhet genom generna. Inget konstigt med det.
Här kan du läsa mer om forskningsnyheten.
Här kan du läsa mer om KIND – ett nytt centrum för studier kring t.ex kognitiva funktionsnedsättningar som bl.a ADHD och autism.
Bilden av oss ADHD-kvinnor eller damptanter som grupp, och speciellt mediebilden av oss, är tydligen också ett brännbart ämne. 
Senaste kommentarer