ADHD är inte en personlighetstyp

Judith gjorde mig uppmärksam på ett inslag igår i TV4:s Efter tio, där Lars-Erik Spothon och sonen Daniel berättar för Malou  von Sivers om hur det kan vara att ha ADHD. Lars-Erik fick diagnosen först i 50-årsåldern och Daniel någonstans i mellanstadiet. I slutet av inslaget  intervjuas också barn- och ungdomspsykiatrikern Kai Bruno om vad ADHD egentligen är.

Jag kan inte låta bli att bli bedrövad. Och det beror på Kai Brunos sätt att i inslaget beskriva ADHD som rätt och slätt en personlighetstyp. Detta är att utelämna viktiga fakta och skickar dessutom helt fel signaler. Bruno beskriver hur ADHD yttrar sig, om svårigheten att reglera uppmärksamhet och aktivitetsnivå (där är jag med), men han tar inte tillräckligt upp den avgörande forskningsslutsatsen att ADHD eller personlighetstypen (som han väljer att kalla det) beror på en biologisk störning i hjärnans system för överföringen av olika signalsubstanser. Det är ju på denna slutsats som alla terapeutiska och medicinska behandlingar i dagsläget bygger på. Detta faktum nämns i en ren parantes, tycker jag. Detta är mycket olyckligt.

Att kalla ADHD för en personlighetstyp ger verkligen vatten på kvarnen för de belackare (scientologer, debattörer m.fl) som vänder sig mot diagnosen ens existerar och att vi som har ADHD (och speciellt barn med ADHD) medicineras med centralstimulantia som Concerta, Ritalin, Equasym. Vem medicinerar en ”felaktig” personlighet? Ni förstår ju själva hur dumt det låter! Det är ju störningen/det neuropsykiatriska funktionshindret som behöver regleras och stödjas medicinskt för att vi bättre ska kunna fungera och bl.a få vaknare hjärna (som bättre kan sortera intryck) och ett förbättrat arbetsminne – inte personligheten.

Tänk om vi skulle kalla döva eller människor med cerebral pares (CP) för en personlighetstyp – vilket ramaskri det skulle bli. Personlighetstyp är något jag kopplar ihop med något så ovetenskapligt som astrologi, dvs idén om att personer födda då planeterna står på ett speciellt förhållande till varandra, påverkar vår personlighet så att den kan förklaras i s.k stjärntecken. Och med detta sagt påstår jag inte att ADHD inte skulle påverka vår personlighet, för det gör den. Men fler saker spelar också in.

Här hittar du inslaget, som är cirka 25 minuter långt. Kai Bruno kommer in ungefär i halvtid.

Vad ska jag lära mig nu?

År 2009 kommer att gå till historien som ett mycket dåligt år för mig. Jag undrar vad jag ska lära mig av alla de trista erfarenheter och trassligheter året gett? För något gott borde ju komma ur alltihopa. Prövningar på arbetet, på familjeplanet, på det egna personliga planet. Mycket är kopplat till min ADHD.

Har grävt djupt i de olika säckarna, lyft på varje sten. Och visst klokare har jag blivit, men jag har också erfarit att man är väldigt ensam och utlämnad när orken och förmågorna tryter. Är glad att jag har en make som hittills både orkar och stöttar. Men den kompetens och omsorg som samhället, myndigheter, vården och arbetsgivare säger sig ha är som en karamell med glansigt papper. Lovar mer på utsidan, än vad som finns inuti. Har man tur hittar man någon enskild person i ovan nämnda som kan något och vill hjäpa till.

Anledningen till att jag ställer frågan: vad jag ska lära mig av allt det här, är att jag måste försöka skapa någon sorts mening i det som händer. Det gör det enklare att orka och stå ut. Sättet att tänka har jag lånat från den brittiska skådespelaren sir Michael Caine. Såg för kanske två år sedan honom bli intervjuad av Michael Parkinson, i programmet Parkinson. (Han har för övrigt varit med där flera gånger.) Den tidigare arbetargossen Michael Cain berättade i programmet om perioder i livet och karriären som varit tuffa, särskilt i början. Hans egen pappa (om jag inte minns fel) lärde honom detta med att ha inställningen: ”vad ska jag lära mig på det här?”. Det här fastnade hos mig då, men jag har inte behövt använda mig av det förrän nu.

Michael Caine är både underhållande och klok och har mycket att lära ut. I en annan intervju säger han bl.a att folk går omkring och tror att livet är något sorts genrep inför den stora premiären, men att det är här och nu föreställningen pågår. Man får inga fler chanser. Klokt sagt det också. Frågan är hur man kan omsätta det här i handling?

Tänker på alla er som också har det tungt just nu i spåren av neuropsykiatriska diagnoser: Birgitta/Witchbitch, Judith, Viktoria, Lina/Antigone m.fl. Vi får klappa oss själva på axeln och säga vad kan vi lära oss nu? För någon mening måste det finnas med våra prövningar.

Personligt på bloggen

Det här med hur personlig man ska vara i en blogg – dvs hur mycket av sig själv och såklart sina nära och kära man vill låta folk ta del av – är ingen enkel sak. En hel del bloggare funderar över detta, när man börjar läsa runt. Andra struntar blankt i anonymiteten. De här funderingarna har intensifierats den senaste veckan. (Ja, ni vet ju redan att jag skriver under pseudonym. Men trots det funderar jag över detta med öppenhet, gentemot er läsare och hur mycket jag vill dela med mig av.) Jag har också mer och mer börjat fundera över er som läser: vilka ni är och vad ni vill. Självklart är det härligt med bekräftande kommentarer och utbyten av tankar och erfarenheter – chansen är att man blir lite klokare, men jag kanske inte kan bli er nästa bästa polare.

Genom att jag renodlat mig så ämnesmässigt får jag åtminstone för mig att ni som läser är extra intresserade av neuropsykiatriska diagnoser och hur det är att leva med ADHD. Men det är viktigt för mig att säga att livet inte bara består av diagnosfunderingar och ältanden – vardagen pågår ju för fullt. Men jag är inte en person som gillar att fläka ut mitt inre serverat på ett fat. Nä, jag är mån om min integritet. Jag har inte speciellt lätt för att släppa in folk på bara skinnet, även om det kan verka så. Dels för att jag är mer ömhudad än man kan tro och dels för att jag blivit uppfostrad sån. Ni får alltså bara bitar av mig.

Min egen mor anklagade mig ofta för att vara alldeles för spontan och talför, när jag var barn. Hon fick mig att skämmas. Och så är det ju med oss bokstavsbarn (och vanliga små barn också, så klart). Vi säger många gånger saker vi inte planerat att berätta och ångrar oss efteråt. Vi försäger oss och har svårt att bevara hemligheter. Ibland går det galet för att det som sades inte var riktigt färdigtänkt och tillräckligt väl formulerat och nyanserat, så att det gick att förstå. Ibland för att det blir rena rama grodorna som hoppar ur munnen, när sinnet rinner till. Träna, träna…. Det är därför jag älskar det skrivna ordet. Jag kan sitta och väga ord, fundera, redigera och tänka klart innan jag trycker på gå-knappen. Så sköönt. (Och jag är faktiskt bättre i skrift än live, tycker jag själv.)

Det är också skönt att fundera kring det som ska fästas på ett papper (eller i en blogg), för man får då chansen att fånga in, samla ihop och räta ut sina tankar – som annars sticker iväg i raketfart, långt, långt bort. Kanske blir man lite klokare också och alldeles lagom personlig (vi med bokstäver som har så svårt för att vara lagom).

Inte högt i tak hos adhdkvinnor.se

Bilden av oss ADHD-kvinnor eller damptanter som grupp, och speciellt mediebilden av oss, är tydligen också ett brännbart ämne. Lina/Antigone uppmärksammade mig precis på att hon nu stängs av från ADHD-kvinnor.se:s forum. Hon hade där skrivit en ärlig presentation av sig själv med personliga tyckanden om det tillrättalagda och ensidiga sätt ADHD-kvinnor generellt börjat framställas på i media. De här åsikterna passar tydligen inte den agenda som ADHD-kvinnor.se har. De känner sig uppenbarligen kritiserade. Detta mail skickade Kajsa Söderstrand, en av de ansvariga för webbplatsen till Lina/Antigone.

”… du får inte skriva som du gör på forumet Det här är vår sida och vi har en bestämt syfte och agenda. Redigera, helst ta bort och skriv om annars gör jag det och stänger av díg. Vi har inte den tonen  på vår sida inte mot nån.

du får kritisera oss hur mycket du vill på din blogg men inte här på det sättet. Har jag inte hört av dig inom 24 timmar så raderar jag både dig och ditt konto”.

Har läst vad Lina/Antigone skrivit och tycker inget av det är hårresande eller ”olämpligt” (eller enligt webbplatsens språk: stötande eller nonsens) - om än dyster läsning. Jag har också försökt hitta något om vilken målsättning och agenda ADHD-kvinnor.se har på deras webbplats ”för slarvmajor”. Hittar faktiskt bara följande formulering: ”Målet är att skapa debatt och en plattform att föra debatten på som är oberoende.” Det här låter ju jättebra och debatt borde ju betyda att ordet är fritt, eller?

Så här skriver Lina angående avstängningen på sin blogg: ”ADHDkvinnor.se gör precis som det som ADHD personer möter och kämpar emot dagligen – de knuffar ut den som inte passar in- ….dvs ”sånna” som jag….”

ADHD-kvinnor.se startades och drivs av Kajsa Söderstrand och Marianne Berglund. (Kajsa och Marianne kunde man nyligen se på TV, i Fråga doktorn, som jag nyligen skrev ett inlägg om.) I samband med starten skrev de ett debattinlägg i Svenska dagbladet, där de formulerar sig så här om att starten av webbplatsen: de vill väcka uppmärksamhet och ställa krav. Återfinner tyvärr inte den berömvärda kravlista i sju punkter (på ADHD-kvinnor.se), som Kajsa och Marianne  lämnar i debattinlägget och som absolut skulle underlätta livet för oss med ADHD.

Nu vill jag återkomma till det jag började prata om i detta inlägg, nämligen bilden av oss. Lina/Antigone är vrång över den tillrättalagda och vinklade bilden av de gulliga tankspridda slarvmajorna. Hon är arg över att ingen pratar om vilka sorgliga konsekvenser ADHD hos mammor kan ha och som hon själv upplever att den egna ADHD:n fört med sig för hennes barn.

Jag förstår fullständigt. Det är nödvändigt att prata öppet om det och ge en bred och diffrentierad bild. Vi ADHD-kvinnor delar det neuropsykiatriska funktionshindret och symptomen som gör det svårt för oss att vara och funka som andra. Men, och detta tycker jag är viktigt, det ser också olika ut i olika familjer. Detta har jag tjatat om många gånger. ADHD:n ger inte samma hemska konsekvenser för alla även om riskerna för missbruk, samsjuklighet, ekonomiskt obestånd, arbetslöshet, förtidspension och utanförskap är stora. Det är därför det är så viktigt att vård och strategier för behandling och hjälp finns och blir jämlik i alla landsting och kommuner.

Att vi pratar om vad ADHD är och de personliga konsekvenserna (eller nyttan) av den är absolut nödvändigt. Det gör jag här, även om jag inte är redo att kliva ur garderoben än. Riskerna med att ge en bild av oss som väldigt duktiga och kapabla, motverkar sitt eget syfte. Då lär vi inte få hjälp alls. Vi kämpar och det krävs en himla massa energi och strategier bakom att framstå som duktig och normal. En sak måste jag understryka som slutkläm: jag känner mig inte attraherad av att ingå i ett kollektiv där jag tvingas gå med på att beskrivas på ett speciellt vis, för att få vara med.

(Uppdaterat 23 november:) Läs vad andra på ADHD-kvinnor.se och FrkF skriver om i detta ämne.