Gott slut

Så här på årets sista dag vill jag önska mina trogna läsare ett gott slut. Till dags datum har det varit närmare 90 000 enskilda besök här på bloggen, sedan jag startade den för några år sedan. Jag är inte en lika aktiv bloggare längre. Orken tryter. Faktum är att så mycket som jag jobbat mot slutet av detta år, har jag inte gjort på åratal. Jag är trött. Blodtrycket rusade i höjden innan jul. En dag när jag kom hem mådde jag så fysiskt illa av situationen att jag var på väg att kräkas. Jag tål inte stress längre. Och jag vill inte slita på mig – vis av skada. Tyvärr är det så att man i vissa situationer är tvungen att bita ihop eftersom man vet att det finns ett slut/mål och är övergående. Jag gör allt jag kan för att undvika och förutse sådant här, så jag kan styra bort situationer som denna. Detta kommer inte att fortsätta efter nyår, utan jobbet kommer att normaliseras. En påminnelse blev det. För jag vet ju att jag i ett sådant här läge kan sägas springa maraton på ett ben – det är bara det att de flesta inte känner till att jag gör det.

Vad kan jag säga att jag lärt mig under året?
Ingen nyhet kanske, men i alla fall, hur viktigt det är att ha en stödjande och anpassningsbar familj. (Är tacksam över att ha en man som tar ett stort ansvar för att familjelivet ska fungera, för läxläsning och marksevice. Tack, älskling.) Att lita på sin intuition. Att lyssna inåt, på sig själv. Att våga säga nej: det här fixar inte jag. Att ta emot hjälp, när den erbjuds. Att inte ta på mig för mycket ansvar. Att vila när jag är ledig och inte fortsätta ekorrlivet hemma. Det här är några saker.

Under året som gått har några fler bloggvänner fallit bort och försvunnit. Bland annat ”Mias universum”. Hon bara försvann. Till dig, till trogna läsare och till alla andra före detta bloggkollegor (och damptanter – ni vet vilka i är) ett gott nytt år!!!

Så här skrev jag för ett år sedan, när jag summerade året.

Jobb och psykisk ohälsa går att kombinera

Just nu pågår Bokmässan i Göteborg. Jag har aldrig varit där. Men mässan ger bra draghjälp och uppmärksamhet åt böcker jag kanske annars inte råkat stöta på. I den senaste bokfloran möter vi välkända personer, kända inom sina respektive yrken, som outar psykisk ohälsa. Hälsosamt tycker jag. Det gör att det inte behöver vara så tabubelagt att vara galen i nutid. Karin Johannison, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet som är inte aktuell med någon bok just nu, har skrivit en del böcker i ämnet. Hon har kommit fram till att förr i tiden var galenskap något fint som drabbade de rika och besuttna. När galenskap, läs psykisk ohälsa, blev något som gemene man ”lider av” är det inte lika fint längre, utan något fult, som nedvärderar och som ska döljas.

Nyligen släppte Arvid Lagercrantz (60 +), journalist, politisk reporter och senare vd för Sveriges Radio, sin bok ”Mitt galna liv”. Den visar att det finns hopp. Det går att arbeta och vara psykiskt instabil. Arvid insjuknade första gången i manodepressiv sjukdom i tonåren. Numera kallas det att vara bipolär.  Under några år har han aktivt berättat om hur det är att ha psykisk ohälsa och samtidigt ha familj och yrkesliv. I intervjuboken ”Tokig på jobbet”, där han skrivit inledningen, beskriver han t.ex detta.

Han berättar bl.a att om han jobbar för mycket kan han bli manisk och speciellt har hans bipolära sjukdom blommat upp efter jobbledighet – i januari efter julledighet och i september efter sommarsemesterns slut. Självklart finns det mycket som är negativt med ett funktionshinder som psykisk ohälsa. Men det finns också vissa positiva saker. Man träffar t.ex många intressanta människor på psykiatriska kliniker, tycker han . Måste vara därför han blev journalist, antar jag. För då är man ofta nyfiken på andra människor, deras livsöden och hur saker och ting hänger ihop.

Det här är de tips han vill ge till andra med psykisk ohälsa för att vardag och jobb ska funka:

– lär dig använda de mediciner som finns
– slarva inte med sömnen
– godta att du lider av något kroniskt, som inte försvinner
– lär dig känna igen symtomen
– var så öppen du kan om din sjukdom

Många av tipsen är bra även för oss med bokstavsdiagnos. Jag kan lägga till: planera varje dag väl, använd hjälpmedel och strunta i festandet!

En till bok som kom nyligen är biografin: ”Gösta Ekman – Farbrorn som inte vill va’ stor”, av Klas Gustafson. Det är alltså inte skådespelare Gösta utan Klas G,  journalist och författare som skrivit boken. Han har tidigare  bl.a skrivit uppmärksammade biografier om Beppe Wolgers, Tage Danielsson och Monica Zetterlund. Boken om Gösta bygger på mängder av intervjuer med huvudpersonen och personer som känner honom väl, såväl privat som yrkesmässigt. Såg som hastigast en intervju med Gösta och Klas på SVT. Och då nämndes att Gösta försökt begå självmord i unga år  - något som han själv delvis viftade bort som något avgörande i hans liv. Han skämdes mest. Framför allt över att han gjorde självmordsförsöket hemma hos sin farmor och utsatte henne för detta trauma. Har inte läst boken själv. Men den förefaller inte otroligt att bakom mycket bra skådespeleri och komik ligger en ryggsäck av smärta. Hur som helst, jag ska läsa boken.

Här och här kan du läsa mer om Arvid Lagerkrantz. Och här en recension av boken om Gösta.

Jobbet stjäl energi

Vi brukar ju i dagligt tal prata om energitjuvar och just nu är jobbet den största av dem alla. Under en period har jag – som mest av allt behöver ordning och reda, bra planering, förutsägbarhet och tydlighet av folk runt omkring mig – inte alls detta. Sedan i våras har jag hunnit flytta med jobbet till nya lokaler samt skiljts från vissa arbetskamrater som ersatts av nya. Och ni vet hur det är när medarbetare som jobbat länge inom en organisation slutar: det blir rörigt. Viktig kunskap försvinner och inarbetade rutiner upphör att fungera.

Det som händer mig när det blir rörigt runt om och ingen med arbetsledande position kliver fram och tar tag i lösa trådar, är att jag genast börjar ta ansvar som egentligen inte är mitt. För jag klarar inte av att både ha ADHD-röran i huvudet och samtidigt röra i omgivningen. För att jag ska kunna slappna av och fokusera på mina arbetsuppgifter, måste det finnas tydliga ramar och ett tydligt ledarskap. Det här är viktigt för alla, men allra viktigast för en som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder som ADHD. De flesta vet väl idag att brister i ledning, styrning och organisation samt för hög arbetsbelastning är en avgörande faktor bakom utmatning (i kombination med en ambitiös personlighetstyp: dvs medarbetare som tar ett för stort ansvar).

Så hur gör man för att undvika att ta för stort ansvar i ett läge där man vet att det kan leda till utmattning. Stoppar man huvudet i sanden, låtsas som det regnar, låter det (i värsta fall) gå åt skogen och låta någon annan ta ansvar för det, stämplar in och ut punktligt och stänger av jobbet när man kommer hem (som om det inte fanns eller var en viktig och intressant del av ens liv)? Ett sådant här förhållningssätt betyder att man måste sluta känna passion eller engagemang för det man gör och inte ha ambitioner om utveckling eller god kvalitet – kort sagt att känna att man gör ett bra jobb och utvecklas som yrkesmänniska.

Det är svårt för mig. Längtar efter rätt människor och rätt sammanhang.

Bra Zaremba-artikel i söndagens DN

I ett av mina första blogginlägg skrev jag att det finns några personer jag beundrar. En av dem är polskfödde DN-journalisten Maciej Zaremba. Idag publicerade DN ytterligare en artikel av honom – denna gång om mobbning på arbetsplatser. Han berättar i den om invandrade Safet, som kränkts på en tidigare arbetsplats och också utnyttjats på ett motbjudande sätt av sin tidigare arbetsgivare. Safet är idag en nedbruten och lidande man, psykiskt sjuk med svår ångest och dödslängtan, efter sin tid på företaget Ljungby Maskin. Han har drabbats av posttraumatiskt stressyndrom. Man blir så totalt chockad av det man läser. Kan detta vara Sverige?

Maciej Zaremba är en mycket noggrann undersökande journalist, som lägger ner mycket arbete för att bevisen kring det han ska avslöja är vattentäta: obehagliga sanningar som det blundas för. Han har tidigare skrivit om andra brännbara ämnen som integration, främlingsfientlighet, den sjuka vården, tvångsstereliseringar, m.m.

Denna gång försöker han lyfta fram dålig arbetsmiljö som mobbning, dåligt ledarskap och ickefungerande organisationer som bakomliggande faktorer till Sveriges sjuktal. Så här skriver Zaremba i slutet av artikeln: ”Jag ber om ursäkt för sifferexercisen, men det är en nyhet jag söker etablera. För det är väl inte allmänt känt att de största enskilda posterna av sjukpengen inte går till att hålla efter mikrober, läka sår eller uthärda strålbehandling, utan till att städa efter sjuka organisationsplaner, fega chefer, intrigörer, översittare, dussinknölar samt en och annan psykopat.” Min rekommendation: läs den.

Zaremba har också skrivit andra bra artikelserier i DN som: ”Koloni Kosovo” (del 1), ”Den polske rörmokaren” och ”Först kränkt vinner”.