Det här kommer att bli ett ovanligt långt inlägg som handlar om sambandet mellan det neuropsykiatriska funktionshindret ADHD och uttmattningssyndrom. För det finns. Jag vet en rad bloggar som vittnar om detta, skrivna av ADHD-kvinnor. Vi har t.ex Pie som varit sjukskriven pga av sin utmattningsproblematik i många år. Viktoria brukar också skriva om sin väg tillbaka till arbetslivet, efter att ha blivit utmattad pga sin ADHD. Det kan du läsa om här, här och här. Judith beskriver också problemen med stress, hyperaktivitet och utmattning. Birgitta, alias Witchbitch, skrev nyligen ett inlägg om frustrationen och oron att bli utförsäkrad vid årsskiftet. Andra t.ex Farsanmittilivet, med en son som har ADHD, skriver om stressen och sin enorma trötthet och svårigheten att orka både på jobbet och hemma, samtidigt som ADHD-misstanken växer. Ni har alla inspirerat mig att skriva detta inlägg.
Personers om har ADHD jobbar ofta mer intensivt än andra. Därför överanstränger vi oss lättare. Det hänger ihop med att vi har en funktionsstörning i form av nedsatt kognitiv och exekutiv förmåga. Det påverkar vår förmåga att fokusera, arbetsminnet och problemlösningsförmågan. Med andra ord vår förmåga att styra beteenden och handlingar. Vi är alltså inte herre över oss själv fullt ut.
För att prata om mig själv så har jag tvingats uppfinna system och kluriga sätt att klara av normala saker hemma eller på jobbet. Och min kapacitet och energi har varit hög. Jag har varit högpresterande och gått i spinn. Ständigt på språng och med många bollar i luften. Har också haft en förmåga att ta på mig uppgifter som andra inte får gjorda, i ren frustration. För att de sinkat mitt jobb och min framfart på väg mot mål. Det här är jag inte ensam om. Vissa av oss utvecklar den här sidan, för att stävja känslan av att förlora kontrollen och mota bort känslan av kaos.
Det är det här som är så lurigt med ADHD. Uppmärksamhetsstörningen, impulsiviteten och oförmågan att dosera vår energi. Uppmärksamhetsstörningen gör att vi har svårt att koncentrera oss pga att vår uppmärksamhet är lättavledd och att vi är impulsiva. Någon som går in i ett rum, ett susande element, en ringssignal, mänskligt mummel, en hostning, plinget av inramlande e-post i datorn, t.o.m våra egna kullerbyttande tankespår och ständigt uppdaterade göralistor i huvudet – allt detta har en förmåga att bryta igenom och störa när vi försöker koncentrera oss på att lösa en uppgift. T.ex läsa en rapport, skriva ett protokoll eller ett brev osv. Vi får börja om gång på gång.
Det blir himla ineffektivt och känslan är att man inget får gjort. Ändå håller vi oss konstant sysselsatta. Punktmarkerar än här, än där. Vi har svårare än andra att veta vad vi ska prioritera och hitta tillbaka till det ursprungliga spåret. Vi kan inte värja oss mot allt stimuli som andra normalfuntade kan ignorera, eftersom allt rycker och drar i vår uppmärksamhet. Våra sinnen signalerar: ”se här, titta hit” om allt och inget. När något är extrasuperintressant – då kan vi hyperfokusera, nästa hamna i intressekoma. Vi tappar tid och rum. Plötsligt vaknar man till: ”hjälp vad är klockan?”. Känslan av panik sprider sig. ”Skulle jag ha varit någonstans, har jag missat nåt?” Så här funkar det för oss som har ADHD.
När jag äntligen började äta ADHD-medicin, upplevde jag den oväntade känslan av att gröten i huvudet försvann, energin kom tillbaka och att jag plötsligt fick så mycket gjort. Hänger antagligen samman med att min förmåga att fokusera på enstaka uppgifter blev så mycket bättre. Hjärnan blev mer vaken och tiden gick långsammare – den försvann inte – vilket leder till mycket mindre frustration. Hela jag blev mycket mera sammanhållen faktiskt. (Vet inte om ni förstår vad jag menar.) Tålamodet blev bättre. Man avbryter inte andra personer lika mycket i deras prat, försöker allt mindre gissa vad folk ska säga innan de sagt det och lägga ord i mun – ett sätt att försöka effektivisera samtal. Det här låter säkert helt galet och är inte ett rationellt beteende. Det är som att andra är till för oss. Deras känslor tar vi inte hänsyn till, vi ska nämligen vidare. Vi försöker också styra upp andra och få dem att delta och göra saker vi inte hinner med eller klarar. Hur hemskt som helst är det. Föreställ er den ångest och skam man får gå runt med. ”Jag är en dålig person. Jag visar inte hänsyn. Jag säger och gör fel jämt, jämt.”
Allt det här leder till mer stress, sämre självkänsla, ett allt mer splittrat beteende, ökad trötthet. Bara att försöka behärska sitt beteende, bli bättre på det man misslyckas med och samtidigt koncentrera sig tar enormt stor kraft i anspråk. Man däckar kvällstid, är sur och arg, orkeslös, oinspirerad, vill vara för sig själv – vilket leder till ännu större samvetsnöd. En del tar till alkohol eller annat för känna någon form av tillfredsställelsekänsla i kroppen. Något som kan leda till missbruk. Ni fattar: en ond spiral.
Till sist är man så trött och virrig. Allt går så långsamt. Man blir allt mer glömsk, måste ständigt dubbelkolla saker för att det redan från början dåliga arbetsminnet krymper ytterligare. Man sover sämre för man ältar sina tillkortakommanden. Stresshormoner far runt i kroppen och skadar viktiga funktioner. Hippocampus drar ihop sig. Meddelandefunktionerna i hjärnan försämras ytterligare – de som redan är kassa pga funktionsstörningen i hjärnan som ADHD beror på. Utmattningen ökar, man blir deprimerad och man blir till sist sjukskriven. Man förmår helt enkelt inte fungera. Så här har det varit för många vuxna som inte vetat om att de haft ADHD.
Ett utmattningssyndrom kan faktiskt bli ingången till en ADHD-utredning. (Faktum är att Socialstyrelsen rekommenderar att olika differentialdiagnoser beaktas i samband med att en diagnos för uttmattningssyndrom ställs.) Visst finns det helt ”normala” människor som går in i väggen. Och det gör de av pga av vanligt bakomliggande orsaker: prestationspersonlighet med höga krav på sig själv och stora bekräftelsebehov både på jobbet och hemma, en dåligt fungerande arbetssituation där krav/mål och resurser/kompetens inte överensstämmer, en ickefungerande organisation med klent ledarskap, otydliga roller och mandat, otydliga förväntningar på medarbetare och påver arbetsbeskrivning osv. Lägg till en ADHD-problematik hos en enskild medarbetare och ni fattar vad som händer.
Vägen tillbaka är snårig. Har man ADHD är det svårare att komma tillbaka det visar statistiken. Det blir så mycket mer att ta hänsyn till vid en rehabilitering. Man behöver extra bra förutsättningar vid en tillbakagång till arbete, förändringar som man kanske inte själv är klar över att man behöver eller ens råder över. Man är också beroende av arbetsgivarens förståelse och goda vilja och möjlighet att anpassa arbetsuppgifter eller arbetsplats.
I en rehabiliteringssituation är man beroende av att vara klartänkt, eftertänksam, påläst och kalkylerande. Veta vad man vill och vilka arbetsrättsliga eller socialförsäkringsmässiga möjligheter som finns. Det gör man sällan. Har man ADHD och är utbränd har man extra svårt att få till det. Försämrad kognitiv och exekutiv förmåga gör det svårt att få ihop planeringen. Impulsiviteten kan ställa till det genom att man ger oövertänkta signaler eller önskemål. Man behöver hjälp: annars blir man väldigt ensam och prognosen blir då dålig när det gäller att komma igen. Sedan är det inte ovanligt att en utmattning oavsett person, ger en skada i form av permanent sänkt stresströskel. Och det är ju något vi ADHD-personer lider av redan innan.
Hur kan man komma vidare eller motverka att hamna i ett utmattningstillstånd som ADHD-person? Det tänkte jag klura vidare om i ett nytt inlägg som kommer snart. En del av svaret ligger i att erkänna och förstå sitt funktionshinder.
Vill du läsa mer om hur jag upplever detta med att ha ADHD, kan du klicka här.
Läs gärna också vad ADHD-coachen Bob Seay säger om att vi ADHD:are har lättare att överanstränga oss.
När man har problem med arbetsminnet – ett typiskt utmattningssymptom, men också ADHD-symptom – så upplevs det ofta som att man har problem att koncentrera sig. Arbetsminnet hjälper nämligen till med att komma ihåg vad vi ska koncentrera oss på. Här kan du läsa lite mer om ADHD och hur det påverkar arbetsminnet. Här kan du läsa ännu mer om dopamin, arbetsminne och arbetsminnesträning.
Det finns så mycket som händer i mitt liv som jag inte berättat om här i bloggen. T.ex om den tröga och inkompetenta vården samt hur min arbetsgivare hanterar och bemöter mitt funktionshinder ADHD.
