Lina om att vara ”för mycket”

Jag har följt Lina genom fem bloggar är det väl nu (bejbi39 och någon var det visst innan dess, sedan civil, agencybureau och nu senast rappakalja). Lina är ensamstående mamma till fyra. Själv har hon diagnosen ADHD och bipolär och två av barnen har också fått en bokstavsdiagnos. Läs gärna hennes senaste inlägg om att vara för mycket. Tror att det är många av oss som känner igen oss i att det inte finns någon ”stängaavknapp”.

Jobb och psykisk ohälsa går att kombinera

Just nu pågår Bokmässan i Göteborg. Jag har aldrig varit där. Men mässan ger bra draghjälp och uppmärksamhet åt böcker jag kanske annars inte råkat stöta på. I den senaste bokfloran möter vi välkända personer, kända inom sina respektive yrken, som outar psykisk ohälsa. Hälsosamt tycker jag. Det gör att det inte behöver vara så tabubelagt att vara galen i nutid. Karin Johannison, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet som är inte aktuell med någon bok just nu, har skrivit en del böcker i ämnet. Hon har kommit fram till att förr i tiden var galenskap något fint som drabbade de rika och besuttna. När galenskap, läs psykisk ohälsa, blev något som gemene man ”lider av” är det inte lika fint längre, utan något fult, som nedvärderar och som ska döljas.

Nyligen släppte Arvid Lagercrantz (60 +), journalist, politisk reporter och senare vd för Sveriges Radio, sin bok ”Mitt galna liv”. Den visar att det finns hopp. Det går att arbeta och vara psykiskt instabil. Arvid insjuknade första gången i manodepressiv sjukdom i tonåren. Numera kallas det att vara bipolär.  Under några år har han aktivt berättat om hur det är att ha psykisk ohälsa och samtidigt ha familj och yrkesliv. I intervjuboken ”Tokig på jobbet”, där han skrivit inledningen, beskriver han t.ex detta.

Han berättar bl.a att om han jobbar för mycket kan han bli manisk och speciellt har hans bipolära sjukdom blommat upp efter jobbledighet – i januari efter julledighet och i september efter sommarsemesterns slut. Självklart finns det mycket som är negativt med ett funktionshinder som psykisk ohälsa. Men det finns också vissa positiva saker. Man träffar t.ex många intressanta människor på psykiatriska kliniker, tycker han . Måste vara därför han blev journalist, antar jag. För då är man ofta nyfiken på andra människor, deras livsöden och hur saker och ting hänger ihop.

Det här är de tips han vill ge till andra med psykisk ohälsa för att vardag och jobb ska funka:

– lär dig använda de mediciner som finns
– slarva inte med sömnen
– godta att du lider av något kroniskt, som inte försvinner
– lär dig känna igen symtomen
– var så öppen du kan om din sjukdom

Många av tipsen är bra även för oss med bokstavsdiagnos. Jag kan lägga till: planera varje dag väl, använd hjälpmedel och strunta i festandet!

En till bok som kom nyligen är biografin: ”Gösta Ekman – Farbrorn som inte vill va’ stor”, av Klas Gustafson. Det är alltså inte skådespelare Gösta utan Klas G,  journalist och författare som skrivit boken. Han har tidigare  bl.a skrivit uppmärksammade biografier om Beppe Wolgers, Tage Danielsson och Monica Zetterlund. Boken om Gösta bygger på mängder av intervjuer med huvudpersonen och personer som känner honom väl, såväl privat som yrkesmässigt. Såg som hastigast en intervju med Gösta och Klas på SVT. Och då nämndes att Gösta försökt begå självmord i unga år  - något som han själv delvis viftade bort som något avgörande i hans liv. Han skämdes mest. Framför allt över att han gjorde självmordsförsöket hemma hos sin farmor och utsatte henne för detta trauma. Har inte läst boken själv. Men den förefaller inte otroligt att bakom mycket bra skådespeleri och komik ligger en ryggsäck av smärta. Hur som helst, jag ska läsa boken.

Här och här kan du läsa mer om Arvid Lagerkrantz. Och här en recension av boken om Gösta.

Det våras för psykisk ohälsa

Förundras ni över rubriken på detta inlägg? Häng med så ska jag försöka förklara. Psykisk ohälsa är ett brännbart och omdebatterat ämne. Det här är bra tycker jag eftersom det handlar om en utsatt grupp, som behandlas styvmoderligt av både myndigheter och vårdapparaten. Inte minst har den psykiska ohälsan fått uppmärksamhet sedan de svenska sjukskrivningsreglerna ändrades och gruppen långtidssjukskrivna och psykiskt sjuka uppmärksammades. Jag tycker mig märka att psyksjuka  har börjat morra, visa tänderna och bjäbba tillbaka (efter förmåga) - och det glädjer mig storligen.

DN och Insidan har de senaste året lyft ämnet psykiatrin och psykisk ohälsa genom flera bra artikelserier:  Män gråter inte (om deprimerade män), Är du knäpp eller (om stigmat kring psykisk sjukdom och de attityder psykiskt sjuka möter), Arma själar (om krisen i psykvården). Ann Heberlein (som jag skrivit om några gånger) har varit en av dem som på ett modigt och kanske spektakulärt sätt gett ett ansikte åt bipolär sjukdom, genom att ge ut den självutlämnande boken: Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva. Hon är en av de som inte låter oss glömma bort att psykisk sjukdom är något som faktiskt existerar genom att föreläsa, skriva artiklar, prata i radio och TV om detta. Den kände brittiska skådespelaren, komikern och författtaren Stephen Fry har ju också kommit ut som bipolär för några år sedan. Han är engagerad i arbetet med att stärka bipoläras situation och är bl.a ambassadör för the Bipolar Foundation. SVT sände hans dokumentärfilm Mitt liv som manodepressiv i två delar 2007.

I höst kör UR igång en programserie som handlar om psykisk ohälsa. I anslutning till TV-produktionen har UR:s redaktion öppnat en blogg med namnet Psyk-TV (säga vad man vill om den rubriken – den är nog menad att provocera). Bloggen vänder sig till ”… dig som, med eller utan diagnos, är intresserad av psykisk ohälsa och vill prata med oss om en ny tv-serie i ämnet!”  Så här skriver bloggande  Psykbryt om programserien, och så här tycker Mymlan och Tristessan.

Som ni tidigare läst hos mig, när jag skrev om NPF-Forum 2010, driver Handisam det så kallade attityduppdraget (2010 och 2011) och kampanjen Hjärnkoll under ledning av projektledaren Rickard Bracken. Målet för projektet är att förändra vanliga attityder till personer med psykiska funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa. Under föreläsningen i Uppsala visade Rickard exempel från den brittiska kampanjen kallad Time to change, som startade 2009  och drivs under devisen: ”let’s end mental health discrimination”. Kampanjen fokuserar på att påverka attityderna hos vanligt folk men också hos arbetsgivare. Time to change har flera kända talespersoner. T.ex Stephen Fry, komikern Ruby Wax, skådespelerskan och TV-kändisen Patsy Palmer samt Alastair Campbell, bl.a presschef, talesman och rådgivare åt Tony Blair under hans tid som premiärminister – alla lever de med psykisk sjukdom.

Här är en av de kampanjfilmer som (i samarbete med Comic Relief) sänts på brittisk TV och verkligen visar att folk som är psykiskt sjuka är  helt vanliga människor som lever, bor och arbetar mitt ibland oss. De är någon mamma, pappa, vän, bror, syster, dotter eller son. Få se om Attityduppdraget kan gå i land med något liknande.

Ikväll sänds den första av två delar av en dokumentärfilm som visar vardagen och patienterna på en sluten psykiatrisk avdelning på S:t Görans sjukhus i Stockholm. På avdelningen finns både maniska och deprimerade patienter, några av dem inskrivna enligt LPT – lagen om psykiatrisk tvångsvård. Filmaren Maud Nycander har gjort fler filmer som handlar om psykisk ohälsa. Bl.a Rum för sjuka själar (2006). Den senare kan man se i Kunskapskanalen den 24 mars kl 21.00.

Att psykisk ohälsa som ämne kommit i ropet är ett tillfälle som borde utnyttjas – om man orkar. Vad skönt det skulle vara om vi slapp skämmas över våra defekter, krämpor och stördheter. Det är nog jobbigt att hantera dom, som det är. Tänk att kunna komma till jobbet, konferensen eller festen iklädd en damptantströja eller som Trollhare - en t-shirt med texten: Störd – och stolt. Släpp stördheterna loss – det är vår!

Uppdatering: dokumentären Sluten avdelning har väckt en del reaktioner. Detta inlägg kan läsas hos Pskytriatrins Robin Hood och detta hos Torsten.

Tyck och tänk kring NPF-Forum 2010

Som ni vet har jag varit i Uppsala på Riksförbundet Attentions vart annant-års konferens NPF-Forum i helgen. Eller snarare: jag deltog under fredagen och det blev alldeles tillräcklig in- och output för min del. Mingel i utställningshallen varvades med föreläsningar inom olika neuropsykiatriska områden. Flera ”profiler” inom NPF-världen fanns på plats? Bl.a såg jag, Anna Kettner, s-politiker (ADHD), Lotta Abrahamsson pedagogisk handledare och föreläsare (ADHD/AS), Henrik D Ragnevi ordförande för Attention Göteborg (AS). Och så klart det tyngre gardet av specialister, t.ex Ylva Ginsberg psykiater och specialist inom neurospsykiatri vid Huddinge sjukhus samt projektledare för kriminalvårdsprojektet i Norrtälje och Henrik Pelling, psykiater vid BUP-kliniken i Uppsala.

Självklart som det brukar vid sådana här tillfällen är det många som känner varann eller återses kring erfarenheter och hjärtefrågor. Nyttigt utbyte så klart. Samtidigt kan jag känna den för mig lite kusliga sektkänslan (ja, jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka fenomenet). Det är ju så här när en grupp människor har ett stort intresse och engagemang kring något vad det än må handla om. (Jag tänker ideologiska, religiösa eller politiska konvent som exempel.) Då finns starka känslor med och det är lätt att den som inte blir med är emot. Jag återkommer till denna tråd lite längre ner.

Parallellerna till sekttanken är kanske fler än man kan tro Ett intressant exempel var när Mats Eriksson från Attention Södertörn ställde sig upp och vittnade om hur en ADHD-diagnos och behandling hjälpt honom bort från ett kriminellt liv. Det berättade han i samband med att kriminalvårdsprojektet i Norrtälje fick en uppföljning på Fyrishovs stora scen. Mats var med vid projektstarten för tre år sedan och för att berätta för de fångar som skulle delta om hur hans liv fått rätsida med hjälp av de verktyg han fått efter sin ADHD-diagnos. Han underströk att ADHD-medicin inte ensamt hjälper, men att den är en viktig del i att kunna lugna suget och jakten på kickar. Att äntligen kunna sitta hemma och slappa. Fångarnas reaktion (enligt Mats), efter att ha lyssnat på honom, Ylva Ginsberg m.fl: ”Är ni en sekt eller?” Vi i publiken skrattade gott, eftersom många delar de positiva erfarenheterna med att få diagnos och behandling/terapi: ett svar på varför vi är annorlunda och inte funkar, liksom verktyg för att kunna få till en bra vardag. Vi är ju många som kan berätta för andra (vittna om man så vill) om hur det blev för oss. Andra som gått med i AA, AN eller någon rörelse där man som en del av processen och sammanhållningen lämnar vittnesbörd om det förändrade livet.

Kriminalvårdsprojektet i Norrtälje var också anledningen till att Riksförbundet Attention gav utmärkelsen Årets ljus till Lars Nylén, generaldirektör vid Kriminalvården och Ylva Ginsberg, som också är forskare vid Karolinska Institutets institution för klinisk neurovetenskap. Här kan du läsa mer om en del av resultatet. Forskningsutvärderingen har inte lagts fram ännu, men kommer snart.

Barnpsykiatriker Henrik Pelling föreläste vid konferensen om kopplingen mellan bipolaritet och ADHD. (Detta skrev jag om i ett inlägg alldeles nyligen.) Han berättade att i USA ligger man verkligen i framkant när det gäller denna forskning. När det gäller diagnosticering sa han att det gäller att ”skala löken från rätt håll”. Dvs ha på sig rätt typ av glasögon för att kunna urskilja vad som är vad och vara öppen för annat än ”bara” ADHD hos barn. Bipolaritet syns redan i skolåldern menar han. Tio procent av ADHD-fallen utvecklas till bipolaritet. Pelling sa också att det inte finns något som visar att en behandlad ADHD, minskar risk för att bipolär sjukdom debuterar. Mest intressant tyckte jag det biologiska spåret var i Pellings utläggning. Alltså det här med att man nu vet de olika generna för olika neuropsykiatriska funktionshinder och psykiska sjukdomar. Henrik Pelling, som ju är en äldre doktor, hade en ödmjuk inställning till det här med diagnoser. ”Vi har gjort fel på vägen. Vi är bara i början på något och det är mycket vi  inte förstått”, sa han. Härligt var också hans inställning till föräldrar och patienter, som han tyckte kunde lära doktorer ett och annat. ”Ni måste fortsätta tjata” tyckte han, när doktorer ”inte” vill skriva ut vissa mediciner. T.ex melatonin till ADHD/bipolärabarn som har svårt med insomning. Istället skrivs Cirkadin ut som han menar bara passar äldre människor.

Rickard Bracken, projektledare vid Handisam, föreläste under NPF-Forum 2010 om det pågående attitydprojektet (2010 och 2011) där målet är att förändra vanliga missuppfattningar och attityder kring personer med psykiska funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa. Framför allt handlar det om att ändra den negativa bilden hos allmänheten. (Ni vet: vi och dom-tänket.) Men också bilden hos arbetsgivare. Jag önskar verkligen Rickard och hans kollegor lycka till – för det behöver de. Det här är ingen enkel sak. Framför allt tror jag att arbetsgivarna är den svåraste nöten att knäcka. De tänker ekonomiskt. Humankapitalet är trots policys om allas lika värde, något man lämnar därhän i anställningssituationer. Människor får inte kosta organisationen – de ska bidra till effektivitet. Något vi med NPF kanske inte i alla situationer kan leverera. Vi sjukskrivs oftare. Och vi behöver dessutom en speciell arbetsmiljö och situation för att prestera på topp. Allt fler unga med diagnos ska ju ut på arbetsmarknaden: alla 80-talister och 90-talister. Hur kommer det att gå för dem? Är de redan stämplade? Roligt är i alla fall att attitydprojektet fått med sig stora arbetsgivare som bl.a ICA-koncernen, IKEA, MAX.

Projektet väcker många funderingar liksom det här med vem som har rätt att säga hur det egentligen är. Jag är lite rädd att man på vanligt reklammanér förskönar bilden av oss. Det vill säga säger att det egentligen inte är något fel på oss – för det är det ju. Vi är inte som folk är mest! Jag vill inte få en ny etikett: varken bli kategoriserad som en s.k slarvmaja (ni vet som ADHD-kvinnor.se brukar beskriva sig själva) eller som den syniska serietecknaren Sara Granér brukar uttrycka det: lugn, det är bara lite AIDS (översatt lugn, det är bara lite ADHD). Finns anledning för mig att återkomma till detta.

Jag tänker också en del på konferensarrangören och intresseorganisationen Attention som har sitt mål och sin agenda. De vill sprida kunskap om våra neuropsykiatriska funktionshinder och så klart också jobba med attityder. Detta gör att det, precis som i andra organisationer, inte riktigt finns plats för många oliktänkare. Jag irriterar mig faktiskt på den politiska korrektheten. Jag tror inte vi som grupp gynnas av att bilden av oss blir sterotyp (samtidigt är det svårt att informera om oss som grupp om man inte generaliserar).

Vi har ju problem på en rad områden: vi funkar t.ex inte så bra i grupp och inte i vissa struliga sammanhang. Våra funktionshinder ställer till det på arbetsplatsen och i familjelivet – så är det bara, om vi inte får rätt förutsättningar. Det finns inte bara lyckliga slut. (Jämför med detta med mitt tidigare inlägg om vad man får och inte får ge för bild om oss kvinnor med ADHD i adhdkvinnor.ses forum. Ni minns säkert Linas avstängning från forumet.) Jag kommer att fortsätta det här spåret här i min blogg känner jag. För det finns mycket att gräva i.