Läs om Leo som har asperger

I dagens DN Insidan kan man läsa om Leo, 15 år, som har diagnosen asperger med tvångssyndrom. Artikeln beskriver hur diagnosen innebar en stor lättnad för honom och inte minst familjen. Känner ingen många saker. Den stora trötthet som kommer av att skärpa sig och spela med i det sociala spelet. Det här med att det är extra svårt att vara tonåring när man har asperger, förstår jag mycket väl. Det är ju då man ska vara/är som mest ute och prövar vingarna i samspelet med andra, att passa in och vara någon.

Känner delvis ingen det här med så kallat ”mönstertvång”. Jag kan dock stå emot, men har ett intresse för att skapa ordning- ” rätt sak på rätt plats”, att ordna saker så att de står på ett visst sätt och att färger måste koordineras osv. Motsatsen till ADHD, faktiskt, där det mesta liknar röra och kaos – i alla fall utifrån. Ett exempel är hur smutsig disk placeras i diskmaskinen. Min kära man blir galen på att jag plockar om efter att han fyllt på (utan att starta den). Han uppfattar såklart detta som en kritik, medan det för mig handlar om något helt annat. Så här är det ofta.

Min man gjorde en intressant reflektion idag. Han upplever att vi som har bokstäver har ordnat en levande lista omkring oss. Han menar det här med att vi omger oss med högar av allt från pyssel, projekt och administration som vi nån gång ska genomföra. De ligger där som en påminnelse varje gång vi går förbi. Skulle vi städa bort och arkivera högarna, glömmer vi ju dem.

Läs gärna artikeln här http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/diagnosen-gjorde-leo-snallare-mot-sig-sjalv

Vuxen-adhd och relationen – inte lätt

Även om jag inte ger så mycket ljud ifrån mig här så ”hänger” jag en den del på Kaosbloggen. Om ni inte följer den, gör det: http://kaosbloggen.wordpress.com
Vuxenperspektivet är nog så viktigt och hur vi funkar i relationer. Och det är ingen lätt nöt att knäcka. Det tar tid både för oss själva att förstå en diagnos och inte minst de vi lever med. Det är en sak att vara förälder till ett barn med bokstavsdiagnos, men då är man den vuxna som ska ta ansvar och få det att funka. Det blir lite annorlunda när man är vuxen och ska fungera vuxet och jämlikt med en partner. Se andras behov och våra egna. Att hålla sig på mattan och dessutom klara arbetslivet. Ingen lätt ekvation.

Genrep rekommenderar Kaosbloggen

Måste ge er ett lästips, nämligen: Kaosbloggen. Där skriver Jimmy och Lotta som är gifta med varandra om hur det är att leva med en person med bokstavsdiagnos. Så här beskriver de sin resa som ledde till starten av bloggen:

”Efter tio års äktenskap insåg vi att det inte funkade längre. Vardagslivet var ett ständigt irritationsmoment där vi nötte sönder varandra utan att förstå varför det alltid blev galet. Det enda kvarvarande alternativet var skilsmässa då en slump ledde oss på rätt spår. En läkare på teve nämnde tre bokstäver som inte betydde någonting… då. Nu vet vi.”

Läsvärt. Mina varmaste rekommendationer!

Sann bild av aspergers?

Idag startar Expressen en artikelserie om aspergers. Syftet enligt tidningen är ”för att ge den sanna bilden av Aspergers syndrom”. Milda himmel tänker jag genast och undrar: finns det en sann bild och tror Expressen (även om det är behjärtansvärt) att de klarar av att ta på sig något så komplext? Och lite fundersam blir jag när jag läser att det handlar om att vrida bilden rätt: att aspergers faktiskt inte är synonymt med brottslighet eller mördare. (Det är det där med känslokyla som spökar.)

Först ut att bli intervjuad är Lotta Abrahamsson. Och faktiskt… tack vare att det är just kloka Lotta (som föreläser om ADHD och aspergers utifrån ett metod- och verktygsperspektiv) som utgör den röda tråden i artikeln lyckas journalisten rätt bra. Lotta har förmågan (för att hon både är smart och har tränat väldigt mycket på) att på ett pedagogiskt sätt berätta om hur vardagen ser ut när man har aspergers (och lite ADHD). Därför så blir artikeln ganska bra. Den ger inblick i alla system för påminnelser man behöver, att fest och situationer där socialt sam/medspel krävs kan vara både plågsamma och rent svåra att förstå sig på, att vi har högsta betyg i bokstavstolkning och en mycket ojämn begåvningsprofil (vi förstår oss sällan på folk, men kan t.ex lära oss ett språk på rekordsnabb tid) osv.

Nu är ju inte jag en renodlad aspergare, utan hos mig är det ADHD:n som dominerar – tack och lov kanske man kan säga (och jag menar inget illa med detta). För jag tror att ren aspergersdiagnos är mycket mer hindrande än en ren ADHD-diagnos. Eller så inte. Jag tror i alla fall att aspergers ställer större krav på omgivningen och att vardagen måste vara oerhört strukturerad för att man överhuvudtaget ska lyckas komma utanför dörren under en dag. Det är så många saker som måste klaffa när man har en autismspektrumdiagnos. Så många små pusselbitar som måste ligga i alldeles perfekt rätt ordning och färg, för att man inte ska uppleva verkligheten som kaosartad.  Tack och lov att det finns kunskap, hjälpmedel och att man kan få lära sig strategier att fungera.

Jag ser fram emot nästa artikel i Expressen, för de har ju utlovat en serie. Och grattis förresten till Lotta som kommit ut med en bok som heter: ”Tänk om”.

Här hittar du Expressens artikel.