ADHD är inte en personlighetstyp

Judith gjorde mig uppmärksam på ett inslag igår i TV4:s Efter tio, där Lars-Erik Spothon och sonen Daniel berättar för Malou  von Sivers om hur det kan vara att ha ADHD. Lars-Erik fick diagnosen först i 50-årsåldern och Daniel någonstans i mellanstadiet. I slutet av inslaget  intervjuas också barn- och ungdomspsykiatrikern Kai Bruno om vad ADHD egentligen är.

Jag kan inte låta bli att bli bedrövad. Och det beror på Kai Brunos sätt att i inslaget beskriva ADHD som rätt och slätt en personlighetstyp. Detta är att utelämna viktiga fakta och skickar dessutom helt fel signaler. Bruno beskriver hur ADHD yttrar sig, om svårigheten att reglera uppmärksamhet och aktivitetsnivå (där är jag med), men han tar inte tillräckligt upp den avgörande forskningsslutsatsen att ADHD eller personlighetstypen (som han väljer att kalla det) beror på en biologisk störning i hjärnans system för överföringen av olika signalsubstanser. Det är ju på denna slutsats som alla terapeutiska och medicinska behandlingar i dagsläget bygger på. Detta faktum nämns i en ren parantes, tycker jag. Detta är mycket olyckligt.

Att kalla ADHD för en personlighetstyp ger verkligen vatten på kvarnen för de belackare (scientologer, debattörer m.fl) som vänder sig mot diagnosen ens existerar och att vi som har ADHD (och speciellt barn med ADHD) medicineras med centralstimulantia som Concerta, Ritalin, Equasym. Vem medicinerar en ”felaktig” personlighet? Ni förstår ju själva hur dumt det låter! Det är ju störningen/det neuropsykiatriska funktionshindret som behöver regleras och stödjas medicinskt för att vi bättre ska kunna fungera och bl.a få vaknare hjärna (som bättre kan sortera intryck) och ett förbättrat arbetsminne – inte personligheten.

Tänk om vi skulle kalla döva eller människor med cerebral pares (CP) för en personlighetstyp – vilket ramaskri det skulle bli. Personlighetstyp är något jag kopplar ihop med något så ovetenskapligt som astrologi, dvs idén om att personer födda då planeterna står på ett speciellt förhållande till varandra, påverkar vår personlighet så att den kan förklaras i s.k stjärntecken. Och med detta sagt påstår jag inte att ADHD inte skulle påverka vår personlighet, för det gör den. Men fler saker spelar också in.

Här hittar du inslaget, som är cirka 25 minuter långt. Kai Bruno kommer in ungefär i halvtid.

Plötsligt händer det….

Ja, tyvärr inte att man vunnit på skrapet, lotto eller V65 – utan att man tappar orken och farten alldeles. Trodde att jag var på G igen, men nähä. Har återigen gjort ett nytt medicinförsök och har fortfarande samma bekymmer med ADHD-medicineringen som tidigare. Våldsamt högt blodtryck. Biverkningar som leder till att jag hamnar på ruta ett igen. Man känner sig ganska ledsen och ensam i allt detta. Utan medicin framträder alla symptom med förnyad kraft, liksom minnesluckorna och gröten i huvudet. Framtidstron och hoppet får sig en rejäl törn.

Det är väl själva f-n också, att det ska behöva vara så knöligt och svårt att hitta rätt i medicineringen. Och att hitta nån doktor som faktiskt har neuropsykiatrisk kompetens istället för att vara allämnpsykiatriker med lite allmän klinsk erfarenhet av ADHD. Går det inte enligt skolboken (dvs Läkemedelsverkets rekommenderade behandling inte funkar på alla plan) så står man sig slätt. Biverkningarna hos både centralstimulantia (t.ex Concerta) eller atomoxetin (Strattera) är faktiskt inte att leka med.

Ska valet verkligen att vandra obehandlad genom livet, med allt vad det innebär av minskade chanser att klara av ett normalt arbetsliv liksom påfrestningar för familj, nära och kära? Jorå, detta har jag fått påpekat för mig att prognosen för en person med obehandlad ADHD kan vara riktigt dålig – medicinskt såväl som psykosocialt.

Därför govänner får ni vänta på del 2 av ”Utmattning och ADHD går hand i hand”. Man kan nog säga att mitt bloggande går hand i hand med mitt mående just nu. Och måendet är det som sagt inget vidare med. Är på väg ner i det mörka hålet. Hoppas någon lyfter upp mig eller skickar ner en stege att kliva på.

Gröt i huvudet

Hur går det för en omedicinerad Genrep, kanske lästrogna undrar. Inget vidare är svaret. De senaste dagarna har det blivit allt tydligare. Grötigare i huvudet igen. Är fantastiskt lättdistraherad, tappar konstant  tråden i samtal (vilket blir pinsamt), glömmer saker och beter mig vimsigt i största allmänhet. Det ger mig panik. Energinivån är lägre än någonsin. Får verkligen ta i för att orka genomföra vardagligheterna. Finmotoriken har också havererat. Jag går in i saker, tappar grejor, rafsar ofrivilligt ned saker, spiller osv. Tålamodet är det inget vidare med heller. Blir förbannad när saker inte lyder mig. När nycklar kärvar, korkar stretar emot… Gaah… Som ni förstår är detta ingen hit arbetsmässigt heller. Mannen märker också stor skillnad på mig med och utan ADHD-medicin. Nu har vi båda referensramar.

Har nyligen varit och hälsat på en arbetsterapeut som utlovat minnesträning (Q-memo). Och när det gäller övriga hjälpmedel för att hjälpa en översvämmad hjärna som nu behöver planerings- och komihågstöd, får vi se vad vad hon kan tänkas hitta på. Inte minst är jag spänd på vad min doktor ska hitta på behandlingsmässigt nu när vi är tillbaka på ruta ett igen. Ni som hängt med ett tag kommer kanske ihåg att redan låga doser av Concerta gav mig högt blodtryck.

Har genomfört en 24-timmars blodtrycksmätning som jag inte ännu vet svaret på. Min egen förhoppning är att det landar i en korttidsverkande metylfendiatmedicin tillsammans med blodtryckssänkande medicin. Dvs att den ena ger mig fokus, ork, vakenhet, rakt tänk, stabilt humör och tålamod (för den effekten har ju ADHD-medicinen på mig) samtidigt som den andra håller ordning på trycket (så jag slipper hög puls och hjärtklappning). För en sak är säker utan medicinering funkar inte jag. Det blir alldeles för ansträngande för mig att få ihop de mest enkla saker och att hålla mycket i huvudet samtidigt.

Har den bestämda känslan av att : ”detta är  inte jag” – denna okoncentrerade vimsmaja. Jag brukar ha koll på läget, men nu går det inte riktigt att lita på sig själv med saker. Det är rent ut sagt bedrövligt.

I livet utan medicin

Ja, vad ska man säga? Livet lunkar vidare, utan ADHD-medicin. Tillbaka till ruta ett – men ändå inte. Sammanfattningsvis kan jag i alla fall säga att det tog drygt en vecka efter att jag tog sista Concerta-tabletten, innan blodtrycket började bete sig mer normalt (men fortfarande högt). Tråkig och farlig biverkning av en medicin. Hjärtat har också rusat helt oväntat – med tryck i bröstet – vilket jag uppfattar som en utsättningsfenomen. Läskigt och ledde till ytterligare ett sjukhusbesök. Har försökt läsa på på internet, men hittar inget att läsa om hur folk brukar reagera när man tar bort centralstimulerande läkemedel som innehåller just metylfendiathydroklorid.

Som befarat har mitt usla tålamod och dåliga humör återkommit. Ingen bra kombination. Liksom en låg stresströskel (fast inte riktigt lika illa som det var i våras, för nu är jag ganska så utvilad). Sedan verkar det som om finmotoriken flytt sin kos. Så kanske det var innan med – minns inte riktigt. Tappar och spiller, så det står härliga till. Är också tröttare, som sig bör kanske, nu när hösten är här och man ska upp i ottan för att komma iväg till skola och jobb. Men konstigt nog är jag vid gott mod, än så länge. Tror att mina avslappningsövningar lagt grunden för detta. Vi får se var detta tar vägen.

Läs gärna vad andra skriver, t.ex Mamman om att sluta äta ADHD-medicin pga biverkningar eller hur det gick för Caroline som började äta Concerta år 2007. Trollhare alias Immanuel Brändemo berättar också om sina erfarenheter av Concerta liksom Judith.