Som det kan bli

Oj, vilken aktivitet det varit här. Många besök och kommentarer blev det i samband med mitt förra inlägg. Bokstavsdiagnoser är ett hett ämne som många vill debattera, inte minst vi själva. Lägg till begreppet föräldraskap och väldigt många börjar tycka till. Ingen vill väl kallas för dålig förälder. Och jag tror inte att Truthandfiction som med sitt inlägg: Ta ansvar för bövelen, startade debatten förstod hur upprörda och missförstådda många med neuropsykiatriska funktionshinder känner sig, igen och igen. Kanske hade hon då tänkt efter och formulerat sig annorlunda. Vem vet.

Bloggosfären är oändlig. Skickar man ut sina taggar fångas de upp av dem som är särskilt intresserade. De kan vara många fler än man tror och alla är inte snälla. Tyvärr gör internet att människor känner sig osynliga och känner att de kan uttrycka sig i full frihet utan begränsningar. Det gäller både de som skriver inlägg och kommentarer. Visst får vi vara frustrerade, arga och debattera, men att sprida hat omkring sig hjälper knappast. Det är dessutom olagligt. Tyvärr är det väl så att vi med bokstavsdiagnoser är impulsiva och exploderar. Och då kan det hända det tråkiga saker, innan bromsen hinner slå till. Man säger saker i affekt som man inte skulle ha gjort om man kunnat sansa sig lite innan. Detta är en del av diagnosen ADHD. (Har man Tourettes syndrom kan det bli en massa könsord dessutom, vid rätt/fel förutsättningar.) Det har drabbat Truthandfiction. Inte okej!

Jag tycker att det är härligt att så många kloka, tålmodiga och välformulerade damptanter, som trots ADHD-ilska och hyperaktivitet, i debatten lyckats förmedla sina erfarenheter och sin vardag med ADHD till t.ex Truthandfiction – i hopp om att öka förståelsen kring hur det är att ha ADHD. Antigone/Lina, Tant Vass, Tant Rasch (här hos mig) m.fl. Förstod att detta skulle inträffa – därav mitt inlägg.

Många av oss med bokstavsdiagnoser klarar att få ihop livspusslet ganska bra genom olika tekniker och hjälpmedel – andra misslyckas gång på gång trots hjälp och stöd. Så här är det. Och ja, i vissa fall blir barn lidande (speciellt om en multiproblematik finns med i spelet) - och ja, det är förfärligt. Därför har skolpersonal och kommunala tjänstemän anmälningsplikt. Barn ska inte fara illa oavsett om det beror på en förälder med ADHD eller inte. Det har Truthandfiction helt rätt i. (Det var inte det som upprörde – utan det var attityden och fördomarna.) En och annan glömd gympapåse i livet tror jag spelar mindre roll. ”Normala” föräldrar i karriären misslyckas ofta med detta också. Liksom frånskilda föräldrar som inte pratar med varandra. Självklart måste man då fundera över sina prioriteringarna, om man förmår.

När man blir förälder förändras ens världsbild delvis. Plötsligt handlar allt inte bara om en själv. Det är någon annan som behöver ens villkorslösa kärlek för att kunna klara sig tills dess han/hon står på egna ben. Barnet behöver vägvisning och omsorg. Som förälder börjar man fundera allt mer över sådant som tidigare var självklart. Sådant som hade hög prioritet innan, blir plötsligt helt betydelselöst. Man börjar ruta in sitt liv för att det blir enklare så (för alla). Man blir tråkigare och tråkigt är inte så tokigt faktiskt. (Vi som har ADHD har verkligen så svårt för detta – det är en prövning ska jag säga.) För att kunna ha kul, måste man kunna ha tråkigt. (Klyschigt men sant.) Och man börjar ifrågasätta sina tidigare åsikter och handlande – man ska ju framstå som en förebild. Och hur är man då? Har man haft tur har man haft bra vuxenförebilder att härma.

En sak är säker: föräldraskapet gör de flesta av oss ödmjuka. I alla fall om jag ska tala för mig själv. Och man inser att saker inte är fullt så enkla som man en gång trodde. De höga ideal man haft går sällan att göra verklighet av helt och fullt. Dygnet har bara 24 timmar, man måste tjäna pengar för att föda en familj och allt blir inte alltid som man tänkt sig – man måste ta hänsyn till både människor och förvecklingar eller problem som plötsligt seglar upp. (Allt går inte som planerat och med ADHD i kroppen särskilt, är det svårt att ha en plan B. Jag försöker trots oöverstigliga problem frenetiskt genomföra plan A, även om det mest rationella vore att överge den. Ser inte skogen för alla träden.)

Jag vet att innan jag blev förälder tänkte att ”varför gör de inte bara så”, när jag på håll iakttog vänner och bekantas sätt att lösa sina konflikter med barn. Sedan har jag gjort mina egna erfarenheter tillsammans med min fantastiska livskamrat. Att skaffa barn var ingen självklarhet för någon av oss. Vi gjorde det sent och med varandra – det är vi nöjda med. När det gäller uppfostran och coaching av den yngre generationen är vi nästan helt överens i allt. Vi är uthålliga (ja, faktiskt även jag som har ADHD är uthållig med de viktiga grejerna, fast det händer att jag ”bryter ihop” och dampar när orkan tryter och stressen är närvarande), vi pratar mycket med varandra, är inte konflikträdda och respekterar varandra - det är stora plus. Men visst grälar vi. Speciellt när vi blir trötta, pressade och kommunikationen brister. Det är detta som är livet. Och vi har haft en tung period nu i samband med att min ADHD-diagnos kom.

Med detta vill jag nog mest säga att man som förälder inte ska gå och rannsaka sig själv och hela tiden ha dåligt samvete för alla små tillkortakommanden. Tagga ner på de höga (overkliga) idealen – de skapar mest stress, press och otrivsel för hela familjen. Säg till dig själv som min svärmor brukar säga, då jag i onödan gråter över spilld mjölk: It could be worse, you could be dead.

Scientologidagis – nej tack

Läste i dagens DN att utbildningsförvaltningen i Stockholm gjort en oanmäld inspektion av den scientologiinspirerade förskolan Lövgården i Sätra under hösten. Det visade sig att förskolan saknade utbildad personal, att personal som anställs inte kontrolleras mot brottsregistret och att det saknas pedagogiskt material m.m. Det betyder att här skulle alltså dömda sexbrottslingar kunna finnas anställda? Eller att personal med rätt (läs scientologisk) världsbild är prioriterat att rekrytera snarare än att de som faktisk har förskollärarkompetens?

Dessutom får inte föräldrarna, enligt utbildningsförvaltningens inspektör, tillräcklig information om förskolan Lövgårdens pedagogik (!), dvs Applied Scholastics uppfunnen av Ron L Hubbard – scientologikyrkans skapare och förgrundsgestalt. Man ska alltså som förälder passa sig för att utan omsvep tacka ja till den förskola som ligger närmast var man bor, utan ta reda på mer om vad de sysslar med. Plötsligt är man kanske omgiven av sektmedlemmar och ens barn invaggas sakta men säkert i deras tankesätt.

Artikeln uppmärksammade mig på att scientologirörelsens ideella förening Albatross driver hela fem förskolor i Stockholms södra förorter. Skrämmande – på samma sätt som skolor med ensidig politisk eller religiös inriktning, tycker jag. T.ex Plymouthbrödernas Laboraskolan i Långaryd, som också kritiserats av Skolinspektionen för att den inte levde upp till skollagens krav på bl.a saklighet och allsidighet. En annan friskola med religiös inriktning som kritiserats av Skolinspektionen är Gryningeskolan i Botkyrka.

Det är skrämmande att vi i ett demokratiskt land som Sverige tillåter friskolor med klart missriktad och manipulativ ideologisk/sekteristisk inriktning som varande basen för kunskapsinhämtningen och formandet av unga människor. Jag tror bestämt att det hindrar yttrande- och tankefrihet. Och inte minst möjligheten att vara annorlunda. När det gäller scientologerna bör man veta att de inte accepterar att det finns några bokstavsdiagnoser överhuvudtaget. Då kan det bli svårt att få rätt hjälp och stöd. Tror man att uppfostran hemma är problemet med ADHD-barn, kan det verkligen bli ödesdigert för det barnets utveckling och framtid. Undrar just om Albatrossens förskolor anställer resurspersoner – eller behövs de kanske inte?

I somras rapporterade Sveriges Radio Ekot, tack och lov, att regeringen i ett lagförslag kommer att dra en tydligare gräns för vad som blir tillåtet och inte när det gäller konfessionella inslag för religiösa friskolor. Frågan är vad man gör med de skolor som inte faller under etiketten konfessionell. Vissa tillber Gud, medan andra tillber Hubbard.

Läs också vad Trollhare, skriver om scientologiförskolorna.

Om du vill veta mer om när ideologi och pedagogik kan anses vara sekteristisk, kan du göra det här. Läs också scientologiavhopparen Catarina Pamnells berättelse. Eller varför inte bloggen Scientologisekten som är allt annat än sitt namn.

Heja Kattis

Igår blev jag så glad när jag läste DN-debatt. Äntligen någon som reagerar över detta, tänkte jag. Journalisten och programledaren Kattis Ahlström (just nu aktuell i TV4-programmet Kattis & co) bestämde sig nämligen för att ta bladet från munnen och gå ut och kritisera SVT för att de kränker barns rättigheter i programserien: Ett fall för Louise. Ni vet programmet på TV1 där den privatpraktiserande psykoterapeuten Louise Hallin, tidigare känd som bl.a rådgivare i TV4:s Nyhetsmorgon och radioprogrammet Knattetimmen i P4:s Radio Stockholm, har terapisejourer med familjer i kris.

Programmet utgår ifrån barnens berättelser om problemen hemma. Föräldrarna är de som får sitta i terapisoffan under ledning av Louise Hallin. Vi får se en utvald, vinklad och redigerad bit av en familjs liv och vardag. Situationen ställs på sin spets genom TV:s blotta närvaro som tyst utfrågare och dokumenterare samt programledaren/psykoterapeutens som aktivt leder situationen åt önskat håll. Både de vuxna och barnen går att identifiera: vi får veta vilka de är. Men vi vet ändå inte allt om dem och deras livssituation – bitar utelämnas.

Så här skriver Kattis Ahlström i debattartikeln: ”Cynisk journalistik med barn som offer måste stoppas. I förra veckan berättade en nioårig pojke i SVT om hur hans pappa misshandlade honom såväl psykiskt som fysiskt. Det är ren kränkning att på det viset låta ett barn framträda med sin sorg inför hela svenska folket.”

Så här har jag också uppfattat saken. Hur tänkte SVT egentligen? Kattis hänvisar till Barnkonventionens 16:e artikel, som bl.a säger att inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende. Där står också att barnet har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp.

Jag hänvisar till de etiska regler som press, radio och TV själva tagit på sig att följa. Så här står det bl.a i reglpolicyn, om att respektera den personliga integriteten (helt enkelt den privata sfären) och om att vara försiktig i fråga om att publicera namn:

• Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

• Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

Kattis fortsätter:

”Alltsedan ”Robinsons” första (och utskällda) säsong sändes i tv har gränserna för den personliga integriteten förflyttats. Vuxna människor har sex, är otrogna, gråter, förtalar varandra, visar upp sina nya plastbröst och exponerar sitt allra innersta i tv-program av varierad kvalitet. Och den som reagerar bemöts med en avmätt gäspning. Vem bryr sig? Jag gör det, för jag vet efter 20 år på tv vad det kan innebära för en person att ha lämnat ut sig i tv. Jag vet hur illvilliga grannar kan frysa ut, hur chefer kan reagera och hur förhållanden kan gå i kras för att man blivit förförd av de där magiska minuterna av uppmärksamhet och berusning som det kan innebära att få vara med en stund i tv. Syns man så finns man.”

Å, så rätt Kattia Ahlström har. Vad händer nu när TV-programmet sänts? Kan kollegor och chefer strunta i att påverkas av TV-programmet? Kan vännerna det? Hur blir relationerna på arbetsplatsen och inte minst släktrelationerna? Hur ser pappans chanser ut att klättra i karriären? Törs farmor och farfar visa sig bland folk eller har de blivit stämplade som dåliga förebilder och föräldrar till en misshandlande far? Får familjen som deltog i programmet stämpeln som en problemfamilj, som påverkar deras möjligheter att delta i det sociala livet, yrkeslivet, föreningslivet och samhället – vara en i gänget? Många blir frågorna. Och den kanske viktigaste är: hur blir det för pojken? Han har ju inte valt situationen på samma premisser som en vuxen. De får på ett annat sätt stå sitt kast.

SVT har agerat omdömeslöst – det tycker jag. Det hade varit en annan sak om vi sett skådespelare, dvs en fiktiv familj. Den hade fyllt det syfte som jag tror att TV-serien har: att ge igenkänning, utbilda och visa att hjälp finns att få. Nä, skärpning SVT. Hoppas någon anmäler detta till Pressens opinionsnämd. Ja, det kanske man skulle göra…..

Läs också Kattis tidigare blogginlägg som hon skrev efter att ha sett avsnittet i SVT:s Ett fall för Louise.

Här och här kan du läsa vad några andra tycker om programmet. Läs också andras åsikter om Louise Hallin.

Hell Cesar

Måndag kl.20.00 är min stund framför TV:n. Det vet familjen. Då får man inte störa men gärna vara med och njuta av Cesar Millan, hundviskarens, klokheter på TV4+. Funkar inte bara när det gäller fyrbenta – jag lovar.

Programmet försöker lära amerikanska hundägare att vara lugna och bestämda flockledare som med tydliga regler, daglig motion och uppfostran når både harmoniska liv och hundar. Hundviskarepisoderna visar mellan två och tre fall där Cesar rycker ut för att ta itu med problemjyckar som har alltifrån fobier till att de attackerar både sina ägare och andra djur eller människor. Oftast visar det sig att det egentligen är hundägarens beteende som är problemet och inte hunden.

Cesar pratar mycket om harmoni, att tänka positivt och möta sina egna rädslor, visa respekt, vara lyhörd och om att försöka ha rätt typ av energi. Själv omger han sig med närmare fyrtio hundar (egna/omhändertagna och andras) som han powerwalkar, arbetar med, utfodrar osv. Det är helt otroligt att se detta gäng lyckliga vovvar. Inga slagsmål, what so ever, trots att de vistas fritt med varandra på hans Dog Psychology Center.

Den livsfilosofi Cesar lever efter är absolut möjlig att ta till sig som varande mänsklig flockledare (läs: förälder). Att vara en bra ledare och förebild är svårt, tycker jag. Gapet mellan de ideal man har om att vara en bra förälder och hur det fungerar i vardagen, blir stort. För att lyckas krävs en strategi samt en stor portion närvaro, självreflektion och mod att faktiskt genomföra och hålla fast vid saker som inte alltid är populära. Man ger lätt efter för att man helt enkelt inte orkar efter arbetsdagens slut eller inte klarar av den yngre generationens gnäll och klagan.

Hur som helst tycker jag att det är inspirerande och stärkande att titta på hundviskaren. Därför tipsar jag gärna fler, även icke-hundägare, om detta program. Vi med ADHD kan särskilt ta till oss knepet att trötta ut vår hyperaktiva hjärna med en rejäl motionsrunda innan vi ger oss på dagens alla övningar och uppgifter.