Du följer väl Aftonbladets barnfattigblogg? Om inte tycker jag att du ska göra det. Jag är inte speciellt förtjust i våra kvällstidningar, men detta tycker jag är en berömvärt initiativ att skildra den verklighet inte alla ser eller vill se. Många känner föräldrar känner en oerhörd skam över att inte få ekonomin att gå ihop och att inte kunna köpa kläder, leksaker och i värsta fall inte ens ordentlig mat. Man hamnar i ett ofrivilligt utanförskap. Många av de här familjerna lever med npf.
Läs barnfattigbloggen här
Idag på mors dag vill jag hylla alla er mammor som kanske gått i väggen både en och två gånger och fortsätter att kämpa trots egen bokstavsdiagnos. Alla ni som som i motvind försöker få livspusslet att gå ihop, trots dåligt stöd och med skälvande ekonomi. Speciellt ni som kämpar för era bokstavsbarn varje dag och inte klarar av att tänka på er själva. Grattis till er för att ni orkar (fast ni inte orkar). Ni måste verkligen hyllas som mödrar!
Vet ni: oftast är jag inte speciellt privat på bloggen. För mig är det viktigt att hålla isär privat och personligt. Men jag måste upphäva ett (vad är det man säger i psalmboken) sjunga ett lov över den yngre generationen. Jag är så stolt!
Och jag befinner mig inte i en diagnosfundering (i alla fall inte just nu – för ni vet ju att bokstäverna ofta ärvs, oavsett förståndsförmåga/IQ. Så har det varit för mig i alla fall – man kan inte låta bli att fundera över likheter). Det brukar ju bli så för oss, att vi är medvetna om hur det kan bli för barnen. Bokstäverna genererar ju både arv och miljö. Elvaåringen (snart tolv) är underbar (och har alltid varit). Jag och maken har verkligen (som föräldrar gör) arbetat hårt när det gäller att ge språk och sammanhang – att få verktyg att kunna uttrycka sig och känna sig fri att göra det. Och det är allt för att kunna ta sig fram i tillvaron, oavsett intressen och funktion. Det känns skönt, även om jag vet att mitt funktionshinder påverkat mitt beteende och omgivningen så mycket, att jag kunnat vara en tillgång på många andra vis. (Jag har ju odlat vissa delar av mig själv mer än andra.) Vad vi måste gör för att kompensera! Det här är inte lätt. Och jag vet att vi är många som trots ADHD-diagnos (eller annat) lyckas leverera ”levnadsregler”/struktur och andra verktyg för våra barn, trots allt. Kanske framför allt för att vi vet hur det borde vara, även om vi inte själv kan lyckas alla gånger. Kanske är man en ”normal” förälder trots allt. Heja oss damptanter och gubbar!
Statusrapport: sköter inte om mig själv och slarvar med att göra som jag lärt mig – vilket ger mig en del ångest. Är inte så snäll mot min familj som man bör vara. Inte heller har jag det tålamod man som förälder och fru/partner bör ha. Behöver både hängslen, flytväst och bilbälte för att inte irra bort mig helt. Har börjat ta stöd av det egna adrenalinet igen, för att orka. Det är bara att inse att det är en livslång kamp/åtagande att fixa sitt funktionshinder. Just nu gillar jag inte att ha ADHD.
Senaste kommentarer