Har man en bokstavsdiagnos är det mycket lätt att känna igen sig i andra som har det. Känns nästan som om vi vore släkt på något vis. Samma beteende, samma flyktighet, rännande hit och dit som ett torrt skinn, skynda, skynda, harva av grej efter grej i snabb takt, känna sig jagad och fylld av panik och rädsla. Blir så himla full i skratt, fastän skrattet fastnar också i halsen, när jag läser vad Speedy skriver på sin blogg. Det är en historia om mig för några år sedan, förutom detta med anorexi. (Men somliga kanske trodde att den magra människa jag var då, faktiskt var anorektisk. För vem kan lägga på sig hull som ständigt är på språng och aldrig sitter still. Knappt för att äta.)
Värst var det innan jag fick barn i 30-års åldern. Den rent fysiska tröttheten som kommit med åren, har gjort att kroppen inte orkar fara runt på samma sätt. Och nu har jag ju medicinen att luta mig mot – tack och lov (även om jag som många upplever att man är tvungen att höja dosen något efter en tid för att få samma effekt.) Just nu, när det blivit höst och mörkare, är jag urtrött. Kommer knappt ur sängen på morgonen. Är som en zombie. Och på kvällen, när man äntligen fått tid för sig själv, då borde man gå och lägga sig – men det är ju så skönt att sitta för sig själv i soffan och stänga av. Ser fram emot att ställa om klockan till vintertid. Orkar inte starta om när jag kommer hem och ladda upp för att ge mig ut på bloggen och dela med mig. Så är det just nu. Men jag kommer nog igen.
Träffar fortfarande min psykolog med jämna mellanrum, men inte lika ofta. Sist pratade vi om vilka olika jag man har. Ni vet mamma, tjej, yrkesperson, partypingla osv. Ett slags tudelning och koncentrat av jagets olika delar. Sedan kom vi till frågan om vem man egentligen är och det gick upp för mig som en blixt från klar himmel: det vet jag inte riktigt. För hela mitt liv känns det som om jag fått förtränga och förminska mitt jag, alltså mitt ADHD-jag, med alla de oönskade och besvärliga beteendena. Jag har fått ”skärpa” mig, så gott det nu gått, och försökt spela någon annan. Företrädesvis en smart och ofelbar person som klarar av saker och tar sig framåt utan problem.
Som jag kämpat och låtsats! Jag har spelat olika roller för att försöka passa in samtidigt som ADHD-jaget sprickfärdigt försökt spränga sig genom de uppbyggda murarna och skalet. Den här insikten gjorde mig ganska ledsen. Jag har ju gjort så här för att jag förstått att jag själv (vem nu det egentligen är) inte dugit, inte passat in. Dessutom vet jag ju nu att jag har en hel del aspergers i mig och det innebär ju att vi har svårt att förstå andra, deras jag och inre liv. Även dem har jag försökt härma, hitta ”förebilder” som man kan göra likadant som för att lära sig vad det är att vara människa, mamma, syster och arbetskamrat. Det här känns tungt, men samtidigt en viktig upptäckt för mig.
Senaste kommentarer