Läs om Leo som har asperger

I dagens DN Insidan kan man läsa om Leo, 15 år, som har diagnosen asperger med tvångssyndrom. Artikeln beskriver hur diagnosen innebar en stor lättnad för honom och inte minst familjen. Känner ingen många saker. Den stora trötthet som kommer av att skärpa sig och spela med i det sociala spelet. Det här med att det är extra svårt att vara tonåring när man har asperger, förstår jag mycket väl. Det är ju då man ska vara/är som mest ute och prövar vingarna i samspelet med andra, att passa in och vara någon.

Känner delvis ingen det här med så kallat ”mönstertvång”. Jag kan dock stå emot, men har ett intresse för att skapa ordning- ” rätt sak på rätt plats”, att ordna saker så att de står på ett visst sätt och att färger måste koordineras osv. Motsatsen till ADHD, faktiskt, där det mesta liknar röra och kaos – i alla fall utifrån. Ett exempel är hur smutsig disk placeras i diskmaskinen. Min kära man blir galen på att jag plockar om efter att han fyllt på (utan att starta den). Han uppfattar såklart detta som en kritik, medan det för mig handlar om något helt annat. Så här är det ofta.

Min man gjorde en intressant reflektion idag. Han upplever att vi som har bokstäver har ordnat en levande lista omkring oss. Han menar det här med att vi omger oss med högar av allt från pyssel, projekt och administration som vi nån gång ska genomföra. De ligger där som en påminnelse varje gång vi går förbi. Skulle vi städa bort och arkivera högarna, glömmer vi ju dem.

Läs gärna artikeln här http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/diagnosen-gjorde-leo-snallare-mot-sig-sjalv

Rickard har också ADHD

Idag klev Rickard Engfors ut ur neurogarderoben i radions P4 Extra. Välkommen ut! Rickard håller på att lansera sin debutbok, självbiografin: ”Allt eller inget” och passade på att göra det hos Lotta Bromé. Och för er som säger: ”inte en till – gud dessa diagnoser. Det verkar som om alla har det?” Nej, alla har det inte. Lika lite som alla har högt blodtryck. Ingen reagerar på samma sätt när någon får en diabetesdiagnos och det händer varje dag. Det är så tröttsamt att ha denna ständiga diskussion.

Rikard slog igenom som dragartist i After Dark blott nitton är gammal och har sedan dess jobbat med showbiz på olika sätt. Bl.a som modell, artist, festfixare och nu som showsproducent. Han jobbar just nu bl.a med Carolas krogshow. Rickard  berättade idag t.ex att han missbrukat alkohol och om torktumlaren i bröstet som han försökte lugna ner. Det där med torktumlaren är en så bra liknelse för hur det känns inuti när man har ADHD. Ett annat begrepp jag använder är: inre kaos – för det är det som det handlar om. Vi gör allt för att få kontroll på kaoset – även om det verkar precis tvärtom: som att vi skapar än mer kaos. Och på sätt och vis är det ju sant. Livet snurrar allt mer och till sist kan det ta tvärstopp.

Nyligen läste jag om Rickard i DN - men då visste jag inget om ADHD:n, för den nämndes inte. Jag läste om hans panikångestattacker, sociala fobi, livstempo, toppar och dalar osv. Och jag tänkte: hm, det där liknar någon med ADHD. Hur som helst, idag i radioprogrammet pratade Rickard om sin psykolog som väntat med en neuropsykiatrisk utredning även om detta var uppenbart för psykologen vad detta borde handla om. Man kan tycka att detta är märkligt, men också ganska klokt. Det är inte alltid så att vi är mogna för sanningen om oss själva. Ibland behöver man vänta ut rätt tillfälle. Risken är att förtroendet bryts och att den hoppjerkiga ADHD-personen rusar vidare någon annanstans – omöjlig att fånga.

Här hittar du Rikards blogg

Aspergers också

Jag vet att det inte är fint att svära. Den yngre generationen brukar påpeka detta och jag brukar kontra med att säga att man emellanåt måste få använda kraftuttryck, när orden inte räcker till. Och nu ska jag nog börja säga aspergers också (motsvarande sjutton också). Framför allt i situationer då ett neuropsykiatriskt funktionshinder ställer till det.

Har haft det på känn, eller snarare: det har blivit allt tydligare för mig att jag har många aspergerdrag (fast ADHD-sidan är starkare). Och min kära psykolog bekräftar också detta, även om jag inte utretts och fått någon sådan diagnos. (Men en dubbeldiagnos inom NPF-spektrat är ju högst vanlig bland kvinnor.) Ta bara det här med mitt planerande och organiserande. Där är jag ju en lysande begåvning, trots att jag har ADHD inte borde fixa det så lätt. Faktum är att jag njuter av att organisera och ordna tillvaron. Det är kul och samtidigt gör det mig oerhört trygg. Jag vet vad som ska hända och när. Jag kan faktiskt fastna i planeringsstadiet. Själva genomförandet är inte lika intressant. Baksidan är att jag inte gillar förändrade planer och är inflexibel. Spontana överaskningar: nej tack!

Jag tror att jag vid några tillfällen här försökt uttrycka att jag ofta kan känna mig lite fyrkantig och inte så smidig. Rigid, heter det nog. Jag hakar upp mig på detaljer som inte är korrekta. Ta t.ex när någon ska återberätta något. Jag går in och avbryter och korrigerar, för det måste bli rätt (enligt min konstiga regelbok uppe i knoppen). Jag kan säga: ”du menar nog så här” eller ”nej, så var det inte – det var så här”. Som en riktig besserwisser. Jag gör det inte hela tiden, men ändå märkbart. Jag brukar dubbelkolla med min tankspridda man om han gjort något han lovat, fast jag egentligen frågat förut (kallas tjat i den normala världen). Svarar han annorlunda på någon punkt, säger jag: ”nä, men du sa ju förra gången att ….”. Det här kan ju verka högst märkligt, men jag behöver återkoppling och bekräftelse på att saker ligger på rätt plats och i rätt ordning. Vet inte om ni kan förstå vad jag menar. Ordning är motsatsen till kaos.

När jag var yngre hade jag lite av ett fotografiskt minne. Kunde minnas exakta datum och vem som sa vad just då och i vilket sammanhang. Minnesbilden bekräftades ofta av någon vuxen, som var förundrad över exaktheten i återgivningen. Vad folk hade på sig t.ex. Har ju berättat här att mitt minne varit en god hjälp att hantera nackdelarna med ADHD:n. Speciellt i skolan. För där gick det faktiskt bra, utom i matte, fysik, kemi (vilket är typiskt för ADHD-personer). Den gamla sortens skola med korvstoppning av kunskaper funkade bra och säkert bättre än för bokstavsbarn idag som förväntas sitta och sköta och genomföra egen planering. Hujeda mig! Några andra saker jag förknippar med aspergers syndrom är jag att jag som barn var en typisk iakttagare (men jag lekte också, fast bäst om jag fick styra leken och utvecklingen av den). Helst ville jag vara med vuxna och diskutera. Väldigt lillgammal!

Sedan har vi det här med vad som kan verka oempatiskt hos någon med aspergers: att ibland behandla människor som ting. Ibland irriterande ting. Något som man kan hoppa över, inte lyssna eller ta hänsyn till. Maken kallar det för att bli behandlad som en möbel. Och jag kan ha svårt för att ta in folk mentalt i vissa lägen och det har jag märkt mer som vuxen. Jag undviker ibland att se folk i ögonen, ryggar för att ta i hand och försöker låtsas om som att de finns. Säger ett förstrött och ointresserat hej. Tittar jag inte i ögonen (blicken flackar), har jag lättare att höra och ta in vad de säger. Så här gjorde jag med mannen, när vi börjat leva ihop och han varit borta på resa några dagar. Inget översvallande hej, kramar och pussar. Istället, hej, titta bort, verka ointresserad. Var tvungen att vänja mig på nytt vid hans närvaro. Tänk att han stod ut! (Det väckte nog hans nyfikenhet en del att försöka förstå den där kvinnan, som är så mysko. Sån är han. Vilken tur för mig!)

Min ADHD-sida verkar på något konstigt vis kompensera den skenbart ”asociala” aspergaren i mig, för jag har alltid varit nyfiken på folk och haft lätt för att få kontakt med andra när jag känner mig trygg och är på rätt humör. Folk tycker faktiskt att jag är social. Kanske är det så att mina båda sidor kompletterar varandra, att jag fått ”det bästa” av båda. Nä, så är det förstås inte. Men vissa drag tar faktiskt ut varandra och räddar ibland skivan för mig.

Jag känner mig faktiskt ganska bekväm med att upptäckt mina asperger-drag, dvs varför jag beter mig på ett särskilt sätt i vissa situationer (vad jag egentligen håller på med: försöker ta in och tolka/förstå omvärlden och hur människor och ting förhåller sig till varandra). Känns inte som någon katastrof eller något jag behöver ha papper på. Det har bara blivit lite lättare att förklara för omgivningen varför det kan verka vara på ett kufiskt sätt, men faktiskt är på ett helt annat. Det här ska jag säga, är ett större uppvaknande för mig än när jag fick ADHD-diagnosen.

Så här beskriver Riksförbundet Attention Aspergers syndrom och så här säger Förbundet Autism & Asperger. Aspbladet har också en version.

Trött på min ADHD

Det finns många sätt att säga det på. Jag vill göra slut med med min ADHD. Eller: jag vill härmed säga upp mig från dig, du påträngande och personlighetsstyrande bokstavsdiagnos. Det får vara bra nu. Jag är så innerligt trött på den här inre motorn, stressen och drivet, som inte låter mig vara i fred. Detta med att ständigt vara i farten med snabba rörelser, alltid liga steget före (ifall att något oförutsett inträffar), hinna med många saker i flykten. (Pie, som också är bokstavstant, beskriver detta så bra i ett dagboksinlägg den 23 juni. Detta om att känna att man bara måste göra 50 saker samtidigt.) Varför? Till vilken nytta? Jag vill ha lugn och ro. Orkar inte. The bottom is nådd, som Povel Ramel brukar säga. 

Visst har jag gjort vissa framsteg sedan diagnos, terapeutiska KBT-övningar och inledd ADHD-medicinering. Humöret är visserligen bättre, men framstegen är så små och det går så långsamt. Just nu känns det mest som det går bakåt. Börjar man slappna av och inte styra över ADHD:n, så börjar den styra allting. Vips är alla små framsteg borta och tillbaka är den där jobbiga personen man inte vill vara. Som styr sin omgivning, för att det måste bli på mitt sätt och min ordning för att jag ska känna mig trygg och inte uppleva kaos inne i knoppen. Man hör sig själv desperat ursäktande säga till sin partner för femtioelfte gången: ”Jag lovar att jag ska sluta med det här” (likt en missbrukare eller hustrumisshandlare). Jag vill – men kan jag?

Jag har, som säkert många andra, hoppats att medicinen ska göra mirakler. Men så är det självklart inte. Den är en hjälp, men fixar inte allt. Jag måste fixa: vara medveten, mota beteenden som Olle i grind, öva mig att slappna av när jag känner drivet att dra igång i rekordfart och ordna, fixa och styra upp. Jag måste öva mig i att luta mig tillbaka i fåtöljen, att vila, lära mig att ha tråkigt, att strunta i alla saker och ting som ropar: ”Kom hit och ordna det här, vi kan inte ligga här och skräpa. Ser du inte att att du måste ta hand om det här, för annars…..”. Ja, annars vad då? Vad händer. Antagligen ingenting. Känner mig ofta som Alfons Åberg: ” Kommer. Jag ska bara…”. 

Mitt rationella jag (den som på något konstigt vis ibland står och ser på från utsidan) förstår att inget kommer att hända om jag inte tvättar kläder exakt just nu. Inte tar hand om en slokande krukväxt precis i detta nu. Men den andra – ADHD:personen – lyssnar inte på rationella tillsägelser, motiv eller förklaringar. Nej, den personen kör på så det ryker och struntar i dem som står bredvid och blir trampade på. ADHD-personen låser på görandet som om det vore någon form av ritualer. (Undrar om jag inte har lite asbergare i mig också?) Människors känslor kommer liksom i andra hand. Beteendet är minst sagt märkligt. 

Jag skulle gärna vilja ha någon form av feed-back från er som kommit längre än jag. Som har genomgått faserna i allt från intrimmandet av medicin, övandet i att försöka bete sig funktionellt och inte minst hur man får de närmaste att stå ut och orka. Vill gärna känna att det finns hopp.