Lotta om kommunikativ revolution

Lotta Abrahamsson skriver i sitt senaste inlägg om den kommunikativa revolution som mobiltelefonsfunktioner, sms, ipad m.m inneburit för oss som har NPF.  Och jag kan bara hålla med. Tur för mig att jag fick diagnosen i ”rätt” tidsålder. SMS är inte min grej egentligen. Och det är småpillandet på knappar, där det ofta blir fel för mig, som kan utlösa ett dampanfall. Ogilla!!! Av samma orsak är twitter inget för mig. Däremot älska jag att maila. Även om kollegor sitter bara en bit ifrån, så är mailandet ett fantastiskt hjälpmedel både när det gäller komihåget och fokus. Måste inte ta hänsyn till ansiktsuttryck, resa mig ur stolen och kanske fastna på vägen till kollegans rum för att jag blir distraherad av annat.

Min mobil med påminnelser via Memo Comai är guld för mig. Lever förutom med detta påminnelsehjälpmedel (som i grunden också bygger på en almenacka där jag via internet för in händelser/påminnelser) också med tre almenackor, vilket faktiskt inte enbart är positivt. En lägger jag in allt i, både privat och jobb. Den funkar som backup och hjälper mig att även kunna ta en titt in i framtiden. En almenacka hänger på väggen i köket och är inte bara min utan hela familjens. Där lägger vi in hela familjelogistiken för att alla ska ha koll. Där står det om körningar, gympapåsar som ska packas, musiklektioner, vem som ska laga mat, möten, jobbresor osv.

Sedan har jag den mailbaserade kalendern på jobbet där möten m.m ska in. Den slarvar jag en del med för allt ligger ju i min mobil eller egna almenacka. För mig behövs inte denna tredje, utan den är egentligen till för att dela med kollegorna, så att vi kan hålla reda på varann och boka upp möten med varann. Tror att kollegorna är ungefär lika slarviga med denna som jag.

Funderar över jobbet och medicinering

Det finns så mycket som händer i mitt liv som jag inte berättat om här i bloggen. T.ex om den tröga och inkompetenta vården samt hur min arbetsgivare hanterar och bemöter mitt funktionshinder ADHD.

Har aldrig haft så många bollar i luften relaterade till mitt arbetsliv, som nu. Mycket är på gång. En arbetsterapeut ska besöka jobbet för att bedöma om jag kan ha nytta av några hjälpmedel. Jag ska börja arbetsminnesträna. Korttidsminnet är verkligen under all kritik och det märks tydligt nu när jag är utan ADHD-medicin som skärper mitt fokus.

Apropå medicin väntar jag på att få klartecken att börja äta snabbverkande centralstimulantia (dvs metylfendiatmedicin) tillsammans med blodtrycksmedicin. Vården har konstaterat att jag utan ADHD-medicin inte har minsta tillstymmelse till högt tryck. Snarare tvärtom. Frågan som uppenbarat sig nu är vem som ska hålla koll på mig och trycket. Somatiken eller psykiatrin? Är minst sagt en smula trött att driva den medicinska frågan på egen hand. Pga vårdens allt för låga kompetens vad gäller behandling av ADHD, tvingas man själv bli expert och hitta alternativa vägar. Det tröttar. Och vägen verkar vara lång från att doktorn beslutar tills att medicinen faktiskt finns att hämta på Apoteket.

Saker som jag funderar mycket på just nu är hur man skapar de bästa förutsättningarna för att göra ett bra jobb utifrån perspektivet att vara delvis funktionshindrad? Det är en fråga jag går och gnager på. De flesta arbetsplatser är inte perfekta ens för de som är ”normala”. Ni vet ett fungerande ledarskap, hyfsad organisation, att vi fått veta vad vi ska göra och varför, vad det långsiktiga målet med vårt jobb är, att vi vet vårt och andras mandat och roller osv.

Jag har en del idéer vad gäller egna anpassningar. Fråga nummer två är: hur får man arbetsgivaren att verkligen förstå vikten av att anpassa arbetsplatsen? (Läs: vilja anpassa arbetsuppgifterna och miljön.) Och hur får man alla att vara överens om vad som är allra bäst för en enskild, när man är flera som jobbar ihop? För det blir ju i praktiken så att andra får anpassa sig efter den som har sviktande funktion.

Tack och lov har jag tre professionella och kunniga människor att luta mig mot: min psykolog, min arbetsterapeut och mitt fackliga ombud. Alla tre erfarna och trygga individer. Det ska nog gå (hoppas jag). Min fasa är att bli en som blir över – slängd på soptippen, stämplad som icke-arbetsför.

Översvämmad hjärna? Javisst

Misslyckas du med att många bollar i luften samtidigt, sviker minnet och känner du dig otillräcklig? Lugn du är inte ensam. Och det behöver inte betyda – att du som jag – har ADHD.  Du kanske snarare har en översvämmad hjärna. Vår simultankapacitet är som bekant inte hur stor som helst och informationsflödet runt om oss blir allt större och mer påträngande. Har man ADHD märker man det här mycket tydligare än andra. För vår hjärna kan ju inte värja oss från de distraktioner som en vanlig hjärna kan.

Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap vid Stockholm Brain Institute på Karolinska institutet, har skrivit en bok som heter: Den översvämmande hjärnan. Den försöker jag läsa just nu och den rekommenderar jag gärna. Torkel forskar om hur hjärnan hanterar uppmärksamhet och arbetsminne. Och kanske speciellt barn med ADHD, strokepatienter m.fl. Han har kommit fram till att arbetsminnet faktiskt går att träna upp. Spännande och förhoppningsvis kan vi med neuropsykiatriska funktionsstörningar som ADHD ha nytta av hans forskning även framöver.

I boken tar han upp ämnen som koncentrationssvårigheter, arbetsminnesproblematiken och ADHD. Han pratar också om lösningarna. T.ex arbetsminnesträning, medicinering som riktar in sig på att påverka dopaminreceptorerna och strategier att hantera barn med ADHD. Han nämner bl.a utbildningsprogrammet COPE (Community Parent Education Program) och Teach ADHD.

Under Hjärnans dag 2008 höll Torkel Klingberg ett föredrag med liknande innehåll som i boken. Filmer från detta tillfälle har lagts ut på Youtube. Här är den första av flera avsnitt.

Gröt i huvudet

Hur går det för en omedicinerad Genrep, kanske lästrogna undrar. Inget vidare är svaret. De senaste dagarna har det blivit allt tydligare. Grötigare i huvudet igen. Är fantastiskt lättdistraherad, tappar konstant  tråden i samtal (vilket blir pinsamt), glömmer saker och beter mig vimsigt i största allmänhet. Det ger mig panik. Energinivån är lägre än någonsin. Får verkligen ta i för att orka genomföra vardagligheterna. Finmotoriken har också havererat. Jag går in i saker, tappar grejor, rafsar ofrivilligt ned saker, spiller osv. Tålamodet är det inget vidare med heller. Blir förbannad när saker inte lyder mig. När nycklar kärvar, korkar stretar emot… Gaah… Som ni förstår är detta ingen hit arbetsmässigt heller. Mannen märker också stor skillnad på mig med och utan ADHD-medicin. Nu har vi båda referensramar.

Har nyligen varit och hälsat på en arbetsterapeut som utlovat minnesträning (Q-memo). Och när det gäller övriga hjälpmedel för att hjälpa en översvämmad hjärna som nu behöver planerings- och komihågstöd, får vi se vad vad hon kan tänkas hitta på. Inte minst är jag spänd på vad min doktor ska hitta på behandlingsmässigt nu när vi är tillbaka på ruta ett igen. Ni som hängt med ett tag kommer kanske ihåg att redan låga doser av Concerta gav mig högt blodtryck.

Har genomfört en 24-timmars blodtrycksmätning som jag inte ännu vet svaret på. Min egen förhoppning är att det landar i en korttidsverkande metylfendiatmedicin tillsammans med blodtryckssänkande medicin. Dvs att den ena ger mig fokus, ork, vakenhet, rakt tänk, stabilt humör och tålamod (för den effekten har ju ADHD-medicinen på mig) samtidigt som den andra håller ordning på trycket (så jag slipper hög puls och hjärtklappning). För en sak är säker utan medicinering funkar inte jag. Det blir alldeles för ansträngande för mig att få ihop de mest enkla saker och att hålla mycket i huvudet samtidigt.

Har den bestämda känslan av att : ”detta är  inte jag” – denna okoncentrerade vimsmaja. Jag brukar ha koll på läget, men nu går det inte riktigt att lita på sig själv med saker. Det är rent ut sagt bedrövligt.