Rickard har också ADHD

Idag klev Rickard Engfors ut ur neurogarderoben i radions P4 Extra. Välkommen ut! Rickard håller på att lansera sin debutbok, självbiografin: ”Allt eller inget” och passade på att göra det hos Lotta Bromé. Och för er som säger: ”inte en till – gud dessa diagnoser. Det verkar som om alla har det?” Nej, alla har det inte. Lika lite som alla har högt blodtryck. Ingen reagerar på samma sätt när någon får en diabetesdiagnos och det händer varje dag. Det är så tröttsamt att ha denna ständiga diskussion.

Rikard slog igenom som dragartist i After Dark blott nitton är gammal och har sedan dess jobbat med showbiz på olika sätt. Bl.a som modell, artist, festfixare och nu som showsproducent. Han jobbar just nu bl.a med Carolas krogshow. Rickard  berättade idag t.ex att han missbrukat alkohol och om torktumlaren i bröstet som han försökte lugna ner. Det där med torktumlaren är en så bra liknelse för hur det känns inuti när man har ADHD. Ett annat begrepp jag använder är: inre kaos – för det är det som det handlar om. Vi gör allt för att få kontroll på kaoset – även om det verkar precis tvärtom: som att vi skapar än mer kaos. Och på sätt och vis är det ju sant. Livet snurrar allt mer och till sist kan det ta tvärstopp.

Nyligen läste jag om Rickard i DN - men då visste jag inget om ADHD:n, för den nämndes inte. Jag läste om hans panikångestattacker, sociala fobi, livstempo, toppar och dalar osv. Och jag tänkte: hm, det där liknar någon med ADHD. Hur som helst, idag i radioprogrammet pratade Rickard om sin psykolog som väntat med en neuropsykiatrisk utredning även om detta var uppenbart för psykologen vad detta borde handla om. Man kan tycka att detta är märkligt, men också ganska klokt. Det är inte alltid så att vi är mogna för sanningen om oss själva. Ibland behöver man vänta ut rätt tillfälle. Risken är att förtroendet bryts och att den hoppjerkiga ADHD-personen rusar vidare någon annanstans – omöjlig att fånga.

Här hittar du Rikards blogg

Caroline har också ADHD

Caroline Giertz, känd författare och programledare, är en i raden av nydiagnostiserade ADHD-personer som nu väljer att komma ut ur neurograderoben. Välkommen till damptantsklubben, Caroline! I en intervju i Expressen berättar hon att hon har haft problem med bl.a ätstörningar under en rad år och att det var genom att dottern fick asperger- och adhd-diagnos, som hennes egen neuropsykiatriska utredning startade. Caroline har nu känt till sin egen bokstavsdiagnos i drygt ett år.

Det första året är då man gräver sig mest i sig själv och börjar omvärdera hela sitt liv. Man börjar inse att den förklaringsmodell man haft på sig själv och sitt handlande är en kuliss. Man har varit rätt bra på att bortförklara sina handlingar, reaktioner, tyckande och tänkande. Efter att accepterandet är ett faktum börjar arbetet med att få funktionsmedvetande dvs förstå hur man egentligen fungerar, när man funkar och inte – för vi har ju ett funktionshinder bl.a utifrån en mycket ojämn begåvningsprofil, en arbetsminnesproblematik och svårigheter med att kontrollera vårt handlande eftersom vi är synnerligen impulsstyrda.

Efter att man kommit en bit med att förstå hur man funkar börjar nästa steg: att hitta strategier och hjälpmedel för att få viktiga saker i livet att funka både på hemmaplan, i jobbsammanhang och i sociala sammanhang. Långt har man kommit när man kan säga stopp både till sig själv och andra: ”det här klarar jag inte eller gör jag detta får det de här konsekvenserna. För att kunna göra det eller detta jag inte klarar så bra, behöver jag få följande förutsättningar.” Att se på sig själv på detta vis handlar inte om att vara svag, utan realist. Jag har sagt det förr: en superallergiker ger sig sällan på att träffa djur. I vissa lägen går det att kompromissa genom att förmedicinera, men oftast får man låta bli. Och en rullstolsburen person behöver också planera på ett annat sätt än den som har en fullt fungerande motorik i alla lemmar – ungefär på samma sätt som vi får tänka: kan jag hänga med på det eller detta?

Så här sammanfattade jag för ungefär ett år sedan, det här med att få sin ADHD-diagnos som vuxen och de faser man går igenom. Och så här har jag skrivit om det här med att kliva ut ur neurogarderoben

Här kan du läsa om hur det går för Caroline på hennes egen blogg.

Jag övar på att berätta om min ADHD-diagnos

Jag har börjat berätta för folk att jag har ADHD. Det känns läskigt, men det är ofrånkomligt. Visst vet de närmaste, men detta faktum är inget allmängods än så länge. Det är som man säger i amerikanska actionfilmer: ”on a need to know-basis”. Min man och mamma vet, syskon, några nära vänner, min psykiatriker, husläkare, psykolog. Min chef vet och några nära kollegor. Och så ni så klart, som läser. Men ni vet ju inte vem jag är irl, eftersom jag skriver under pseudonym.

Det är faktiskt nu mer än ett år sedan jag fick min ADHD-diagnos. Inget omvälvande just då. En del i ett annat halvdramatiskt skeende. En pusselbit, en förklaring. Inget waow, inget ”vad skönt – nu förstår jag”. Snarare ett: hm, och vad gör jag nu? Det har varit en mödosam vandring, att lära om. Största vinsten är att min man faktiskt förstår mig väldigt mycket bättre nu. Varför jag behöver anpassningar i livet.

Idag upplever jag att jag fattar och kan diagnosen både generellt och hur ADHD:n yttrar sig när det gäller mig. Så pass bra att jag är redo att hålla föredrag om det för en sluten krets. Mycket av detta beror på mitt botaniserande i mig själv med hjälp av psykopompen, min läkare, med min man som bollplank, sökandet på nätet och inte minst bloggandet och mötet med er som kommenterande läsare (speciellt ni damptanter). Faktum är att ni som bloggar och kommenterar här hos mig har hjälpt mig vidare i att omvärdera min identitet. Tack ska ni ha!

Häromdagen berättade jag att jag har ADHD för en sjuksköterska på vårdcentralen. Även om vårdpersonal i ett mer allmänt sammanhang mentalt studsar vid en sådan information, visar de det mycket lite. Det här är vanligt. Även vårdpersonal saknar kunskaper och dras med fördomar. Vederbörande säger ingenting och detta är avslöjande. (Någon är på sin vakt.) Ni andra damptanter, ni vet ju hur vi är. Vi har en enorm förmåga att registrera det andra inte ser/hör. Vi läser av direkt. Vi har noterat ansikstuttryck, kroppsspråk, ordval osv på några sekunder. (Sedan är det möjligt att vi lägger till lite extra krut i vår tolkning, men på det stora hela brukar magkänslan vara helt rätt.) Vi borde faktiskt få Nobelpriset i intuition.

Vet att det kanske låter fånigt att jag inte är mer öppen. Har ett rejält kontroll- och integritetsbehov. På gott och ont, kanske. Jag har inte kommit så långt att jag tutar ut: by the way – jag har ADHD. Står kvar i neurogarderoben, men dörren är numera på glänt. Ett framsteg?

Jag tillhör garderobsfolket

Jag har inte kommit ut ur garderoben. Så är det. Jag berättar inte hela sanningen om mig själv för folk. Orsaken är mycket enkelt. Folk har fördomar och jag är för feg. Det handlar inte om min religion, etnicitet, politiska tillhörighet eller sexuella läggning. Nej, det handlar om något så enkelt (kan man tycka) som att ha ett funktionshinder. Det är bara det att mitt funktionshinder stavas med stora bokstäver: ADHD, och det finns så mycket okunskap och fördomar omkring denna diagnos. Fråga mig. Jag var en av de som trodde en massa saker om ADHD, innan jag själv fick diagnosen. Jag vet att det inte är något att skämmas över att jag har ADHD – men det känns inte bekvämt att berätta.

Tiden före, då jag inte funderade över neuropsykiatriska funktionshinder eller hade närkontakt med diagnosticerade vuxna eller barn, var ADHD någonting som hörde i hop med stökiga, störande, krävande, utagerande och överaktiva dampgrabbar. Ni vet sådana som kan sätta ett helt klassrum i svängning med sin blotta närvaro och få läraren att gråta av frustration. Jobbiga barn som varken klasskamrater eller vuxna orkar med. Så trodde jag – inte att medelålders kvinnor som jag kunde vara en av de som oanandes gått runt och burit på bokstävernas förbannelse (vilket blev helt uppenbart till slut). Myterna, missuppfattningarna och tyckandet kring ADHD är utbrett.

Nu vet jag mer. Jag vet vad som orsakar ADHD-symptomen, att det inte går att bota – men behandla effekterna, att ADHD i högsta grad är ärftligt, att det kan växa bort om man har tur, att ADHD är vanligare bland pojkar/män än flickor/kvinnor och att det yttrar sig olika mellan könen, att den som har ADHD löper stor risk för att få andra sjukdomar som utmattningsydrom, ångesttillstånd, manodepressivitet, schizofreni m.m, att vår bokstavskombination har en stark koppling till missbruk och riskbeteende – vi råkar också oftare ut för olyckor, att en fjärdedel av alla intagna fångar på svenska fängelser (dvs en tredjedel av alla oss som är drabbade) sägs ha ADHD. Det finns en rad dystra fakta kopplade till ADHD, som väcker negativa förväntningar hos folk.

Därför vet inte mer än en handfull i min närhet om att jag har ADHD. Så har jag valt att hantera det i nuläget. Därför skriver jag under pseudonym och försöker hålla låg profil irl (så gott det nu går när man har ADHD och inte tillhör gruppen lagom). Damptantströjan får vänta. Jag imponeras av personer som Lene Rasch, som kallar sig Tant Rasch i bloggosfären. (Heja Lene!) Hon har valt en annan väg. För en tid sedan var hon modig nog att ställa upp i en intervju i Norrbottenskuriren. Kommit ut som ADHD-person hade hon gjort långt innan dess och hon är också aktiv i Attention Norrbotten.

Och det är en himla tur att några av oss har modet. Det är ju så man kan öka medvetenheten om vad våra bokstäver innebär (det kan innebära det här, men också det här) samt kanske förändra fördomarna och attityderna kring vårt funktionshinder. Ett ökat fokus kanske också kan innebära att viktiga politiska frågor om vård, behandling och stöd för ADHD-drabbade kan få högre prioritet. Idag ser det nämligen helt olika ut i våra landsting. Inga nationella riktlinjer finns och inte heller ett nationellt vårdprogram som steg för steg berättar hur denna patientgrupp ska hanteras. Detta betyder att vi får en ojämlik vård och är utlämnade till godtycke, ekonomiska förutsättningar och bristande kompetenser. Precis som vi ska vara lika inför lagen borde vi vara lika inför vården, tycker jag.

Men som sagt ute ur garderoben är jag inte än. Den dag jag blir det, blir det troligtvis med besked: som en engagerad ADHD-medborgare med målet att förändra världen eller åtminstone den värld jag och andra damptanter lever i.

Läs vad Trollhare skriver om att komma ut ur neurogarderoben.