I år samlar Nordiska museet och Handikapphistoriska föreningen in berättelser och fotografier från personer med egen erfarenhet av funktionsnedsättning och från anhöriga. Initiativet kallas för ”Livsbild” och är en helt öppen insamling. Här kan du skriva, teckna eller tala in din livsberättelse.
Ikväll sänder SVT sista avsnittet av den danskvenska kriminalserien Bron, som det kanske blir en fortsättning på. SVT har nämligen bett produktionsbolaget Filmlance att utveckla en storyline och produktionsupplägg för nästa säsong.
I dagens SVD intervjuas Sofia Helin som spelar kriminalpolis Saga Norén om sin roll som hon tycker gett en identitetskris.
Läs intervjun av Sofia Helin här
Måste tipsa om en intressant artikel i Lärarförbundets tidning. Claes Nilholm, professor i pedagogik med inriktningen specialpedagogik vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping, har kartlagt skolans syn på varför elever har svårigheter i skolan. Och inte minst vems problem och ansvar det är.
Några citat från artikeln:
”Det finns en lång tradition av särlösningar och en vilja att skilja ut det som upplevs som annorlunda i skolan. Men synsättet har inte mycket stöd i styrdokumenten.”
”Rektorerna förlägger skolmisslyckandena till brister hos de enskilda eleverna och deras hemförhållanden, till förhållanden som de själva inte kan påverka. Även få lärare ansåg att det var skolan eller sättet att organisera undervisningen som var orsaken till elevers misslyckanden. De ansåg i nästan lika hög grad som rektorerna att problemen låg hos eleverna.”
Läs artikeln här
Och här har vi svaret på vilka anpassningar skolan kan göra t.ex vid nationella prov. Om man utgår ifrån kollektivets svagaste länk blir det bra för alla.
Caroline Giertz, känd författare och programledare, är en i raden av nydiagnostiserade ADHD-personer som nu väljer att komma ut ur neurograderoben. Välkommen till damptantsklubben, Caroline! I en intervju i Expressen berättar hon att hon har haft problem med bl.a ätstörningar under en rad år och att det var genom att dottern fick asperger- och adhd-diagnos, som hennes egen neuropsykiatriska utredning startade. Caroline har nu känt till sin egen bokstavsdiagnos i drygt ett år.
Det första året är då man gräver sig mest i sig själv och börjar omvärdera hela sitt liv. Man börjar inse att den förklaringsmodell man haft på sig själv och sitt handlande är en kuliss. Man har varit rätt bra på att bortförklara sina handlingar, reaktioner, tyckande och tänkande. Efter att accepterandet är ett faktum börjar arbetet med att få funktionsmedvetande dvs förstå hur man egentligen fungerar, när man funkar och inte – för vi har ju ett funktionshinder bl.a utifrån en mycket ojämn begåvningsprofil, en arbetsminnesproblematik och svårigheter med att kontrollera vårt handlande eftersom vi är synnerligen impulsstyrda.
Efter att man kommit en bit med att förstå hur man funkar börjar nästa steg: att hitta strategier och hjälpmedel för att få viktiga saker i livet att funka både på hemmaplan, i jobbsammanhang och i sociala sammanhang. Långt har man kommit när man kan säga stopp både till sig själv och andra: ”det här klarar jag inte eller gör jag detta får det de här konsekvenserna. För att kunna göra det eller detta jag inte klarar så bra, behöver jag få följande förutsättningar.” Att se på sig själv på detta vis handlar inte om att vara svag, utan realist. Jag har sagt det förr: en superallergiker ger sig sällan på att träffa djur. I vissa lägen går det att kompromissa genom att förmedicinera, men oftast får man låta bli. Och en rullstolsburen person behöver också planera på ett annat sätt än den som har en fullt fungerande motorik i alla lemmar – ungefär på samma sätt som vi får tänka: kan jag hänga med på det eller detta?
Så här sammanfattade jag för ungefär ett år sedan, det här med att få sin ADHD-diagnos som vuxen och de faser man går igenom. Och så här har jag skrivit om det här med att kliva ut ur neurogarderoben
Här kan du läsa om hur det går för Caroline på hennes egen blogg.
Senaste kommentarer