Saknar Witchbitch

Sorgligt men sant: nu har ytterligare en av mina bloggfavoriter Witchbitch, alias Birgitta Alvenskogen, dragit ner persiennen och lagt ned sin blogg. Jag sörjer verkligen detta och kommer att sakna henne otroligt mycket här i bloggosfären. Hon har berört mig. (Saknar också Frk F som dragit sig tillbaka som bloggare men låter sin blogg ligga kvar, för att den som vill ska kunna tillägna sig hennes finfina inlägg och tips. Tack hörrni. Ni har lärt mig så mycket och nu känns det faktiskt lite ensamt, tomt och tyst. En annan damptant: tant Rasch, finns fortfarande kvar, men skriver allt mindre om damperierna. Om varför berättar hon här.)

När jag började blogga under 2008, blev Birgittas blogg snabbt en av mina favoriter. Birgitta har precis som jag ADHD – något som förenat våra tankegångar om allt från hur vi haft svårt att passa in i olika sammanhang och gör saker lite annorlunda till ilska över okunskapen och synen på vårt neuropsykiatriska funktionshinder. Vi har känt samma ilska och frustration över vår dinga värld och sakernas tillstånd.

Jag uppfattar Birgitta som en bestämd dam med fötterna på jorden som ingjuter respekt hos läsarna (av somliga kallad ladyn) för både sina ståndpunkter och sätt att uttrycka dem. Hon brukar ibland kalla sig för motvallskärring. (Ni vet väl att kärring kommer av käring – någon man gillar.) För hon är klok och framför allt livserfaren, vår Birgitta – det märks och hon har förmåga att ge hals. Hon har varit med om ett och annat jag inte varit och hon har synat sig själv i sömmarna en hel del och vågat se den inte alltid så fagra verkligheten i ansiktet.

På Witchbitch har hon tyckt till kring fler brännbara ämnen än det som bara rör vår npf-diagnos. T.ex alkohol, sex, jämställdhet, myndigheter, makt, rättvisa, tabloider, relationer, psykiatri m.m. Pang på rödbetan: så här tycker jag – take it or leave it. Birgitta har bemött de som i sina kommentarer tyckt annorlunda på ett respekfullt sätt, tycker jag – även när kommentarsskrivaren skrivit krångligt, långt och bakvänt och det inte helt lätt att förstå vad vederbörande egentligen far efter. Och hon har också haft modet att be de hårdhudade, obstinata och olyhörda dra ditt pepparn växer, när de förtjänat det. Det är faktiskt inte alla som har det modet.

Ibland behöver man ta en time-out. Livet levs ju inte bara här på nätet, utan saker händer i verkligheten. Ibland är de omvälvande och tröttande. Och har man som jag toppat med ämnet ADHD, kanske man tröttnar till slut. En del av skrivandet vi gör kring diagnosens alla sidor sker ju i en process där man försöker hitta sig själv. Tidvis arbetsamt, men efter ett tag en del av den pågående vardagen. Jag hoppas att Birgitta kommer tillbaka i en eller annan form här på nätet. Och hoppas självklart att hon tittar in här hos mig med en eller annan kommentar. Må gott Birgitta!

Med sinnen känsliga för allt

Är inne i en dålig period. Försöker göra detta jag gjort så bra under många år: bygga barriärer, hinder, slå lock för öronen och promenera vidare. Faktum är att förmågan att stänga ute allt som vill in, är en form av överlevnadsförmåga för en person med neuropsykiatriska funktionshinder som ADHD, aspergers m.fl. Och vi har alla hittat på olika sätt (vanligast är alkohol, droger, olika typer av livsåskådningar, sekter osv).

Som barn var jag fruktansvärt känslig för många saker (och jag pratar inte om allergi nu). Musik, tonarter, färger, nyanser, känslor, beröring, rörelser, skådespel, dans, pantomin osv. För att inte nämna allt som händer genom det sociala spelet, språket och mellan raderna. Jag saknar verkligen den starka känsla jag kunde ha för olika saker som barn och tonåring. Frenesi, patos, platonisk förälskelse, förtrollning i stunden. Det kan vara härligt att upplösas i musik, balett, ord och känslor, men det är väldigt krävande att processa allt det som ni andra inte uppfattar – utan era hjärnor bestämmer er för att ignorera (för att de inte ”tillför” något). Man blir utmattad och tvungen att hitta vägar att stänga av. För kanalerna in är så många känselspröten alltid på helspänn. Alltid för mycket – aldrig för lite. Dessutom innebar min speciella känslighet ofta att jag drabbades av någon sorts ångest eller skuldkänslor. Ville väga allt som jag tog emot på olika våglängder på guldvåg och hade otroligt dåligt självförtroende – fast det märktes faktiskt inte.

Nu, trots att min mottagarfrekvens är uppkopplad, är den mera avtrubbad. Den är både på och av. Jag har som vuxen försökt lära mig att stänga av de spontana impulserna – man gör inte som man känner för att göra. Att handla och dras med i känslorna är härligt, men fungerar bara för stunden. Jag måste försöka stänga av för att orka – för även om jag äter ADHD-medicin kan den inte skydda mig mot allt (på gott och ont). Fast ibland saknar jag den fullfjädrade frihet ADHD:ns impulsivitet och stora kreativitet ger. Men inte de trista konsekvenserna.

Som barn gillade jag Barbro Hörbergs texter. Därför bjuder jag er på: Ögon känsliga för grönt. Speciellt tillägnad Lina, Birgitta och Carola.

Genrep passerar en milstolpe

Märkte precis att min blogg nu passerat 10 000 besök. Waow. Tack alla ni som tittat in sedan jag gjorde debut i bloggosfären och framför allt ni som fortsatt komma tillbaka. Era kommentarer är viktiga. Man lär sig något varje gång, även om jag inte alltid håller med om det som tycks.

Idag läste jag en kommentar från bloggande Farsanmittilivet hos Victoria (alias Tankarilösvikt). Han tyckte att både Victoria och jag borde bli Attitydambassadörer. Dvs personer som informerar om bl.a ADHD och andra neuropsykiatriska diagnoser för att motverka de fördomar och kunskapsluckor som finns om t.ex psykiska funktionsnedsättningar. Tack för komplimangen, farsan!

För Victoria kan det bli verklighet. Hon ska åka till Göteborg i januari för att genomgå jobbintervjuer. Passerar hon nålsögat kan ambassadörs-jobbet vara hennes. Lycka till Victoria! Du är en person som på ett intressant och tankeväckande sätt verkligen kan berätta om hur det är att ha ADHD. Och det behövs. Själv håller jag mig till bloggen, så länge.

Diagnossnack – nu igen

Ja, då var det dags igen. Dags för diagnossnack. Det är många som blir provocerade av det här med bokstavsdiagnoser (eller neuropsykiatriska funktionsstörningar som det egentligen heter med ett samlingsnamn). Var inne hos farsanmittilivet och läste för en stund sedan och där är det någon som  blivit väldigt provocerad av farsans beskrivningar av de tillkortakommanden han upplever i vardagen – antagligen kopplade till en ADHD-diagnos. (Sonen är ett bokstavsbarn och tanken gror hos pappan om att han kanske också är ett bokstavsbarn – eller ”dampgubbe” kanske man skulle kunna säga, med ett snällt tonfall alltså).

Farsan har bland annat skrivit om att tappa bort sig i tid och rum. Av bloggskribenten TruthAndFiction (också P4 krönikör på Radio Kristianstad) har han uppmanats att ta och skärpa till sig. Så här skriver hon på sin blogg, om  farsanmittilivet: ”Det som upprört mig mest den sista tiden är ett inlägg där han missar sin dotters musikuppvisning, och skyller detta på sin oförmåga att passa tider, sin allmänna rörighet och sina begränsade förutsättningar. Frun blev arg, men jag undrar om inte jag blev argare….”

TruthAndFiction ömmar för våra barn och skriver också att hon erkänner ADHD som ett tillstånd, men ett tillstånd som kan hanteras genom planering, struktur och en stor jävla dos eget ansvar. Det här är stor humor, tycker jag. Ni som har ADHD fattar vad jag menar. Det här med att ADHD skulle vara ett tillstånd fattar jag inte. Det verkar inte som TruthAndFiction vet att ADHD fastställts som diagnos av WHO och Socialstyrelsen, som också klassat det som ett funktionshinder. (Ni som är halta och lytta – skärp er ni med. Det går att ta sig förbi hinder – bara man vill. Och du farsan: säg åt sonen att skärpa sig, han med. Jag vet att jag raljerar nu, men jag kan inte låta bli.)

TruthAndFiction fortsätter (och nu riktar hon sig till oss igen, gott bokstavsfolk): ”Bokstavsdiagnoser, precis som många andra tillstånd, blir i min mening lätt en krycka och en ursäkt för att slippa växa som människa.” Bara så ni vet alla damptanter  där ute. Ni får nog lov att läsa inlägget själva, om ni vågar. Och här kommer fortsättningen.

Jag kunde inte låta bli att kommentera det farsan skrev som en reaktion på påhoppet. Jo, för det tycker jag det är. Det uppvisar en brist på insikt, kunskap och empati. Gör som jag vetja, gå in på farsans blogg och visa ert stöd. Självklart så har TruthAndFiction kommenterat min kommentar riktad till farsan. Så här skrev hon bl.a:  ”Så känner jag, och jag tycker att en ADHD-diagnos för alltför många blir en ursäkt för ett omoget och egoistiskt beteende.” Mitt svar: ” `Det är väl bara att skärpa sig´. Det är sådant psykiskt sjuka också brukar få höra.” Argumentationen TruthAndFiction kör med är ju i stil med: stå inte där och gnäll – klipp dig och skaffa ett jobb (kategoriskt, fördomsfullt och rent gammelhöger, enligt min mening).

Som sagt: många blir väldigt provocerade av det här med diagnoser.