Hela strumpor och akademiska poäng ger bättre vård

”Vill man få bra vård bör man ha hela nylonstrumpor för att bli tagen på allvar”. Orden är Ann Heberleins. Idag var det hennes tur att vara skribent i Dagens Nyheters artikelserie ”Arma själar” om den svenska psykvården (i pappersupplagans kulturdel). Och jag kan inte annat än hålla med. Hon skriver också att hon lärt sig vikten av att vara artig och välformulerad.

Har fått precis samma känsla. Den som kan tala för sig, har akademiska poäng, anställning, god familjesituation osv – de är psykvårdens vinnare. Om man nu kan tala om vinnare. De allra flesta av oss känner oss som förlorare. Men man möts av en större respekt, skärpa och noggrannhet, det tycker jag. Samtidigt får jag för mig att man uppfattas som jobbig för att man ställer krav: helt enkelt vill få något ut av besöken. Jag brukar säga att jag är intresserad av en psykiatriker som kan leverera, dvs ta mig framåt och hitta lösningar. Inte bara sitta och känna efter och jamsa med. Eller värre: bara tycka synd om.

Det här med klädselns betydelse har jag skrivit om tidigare, att jag blivit tillfrågad om jag befinner på psykiatrimottagningen i tjänsten. Vid mitt första besök där fick jag ett sjukintyg som beskrev min hållning, kroppsform och klädstil i mycket positiva ordalag. Man undrar varför. Men betydelse har det helt klart, precis som Ann Heberlein skriver.

Ann Heberlein är inte bara författare och etikforskare utan också en erfaren psykpatient. Det är inte jag. Den bild hon målar upp i dagens DN är skrämmande. Hon skriver om skam, maktfullkomliga överläkare, kränkande behandling, övervåld, överkörda och övermedicinerade patienter, friska läkare på flykt från den skuta som är på väg att sjunka. Man blir matt.

Jag tycker mycket om att lyssna på Ann Heberlein och läsa vad hon skriver. Nu ser jag fram mot att orka läsa boken: Det var inte mitt fel – om konsten att ta ansvar. Den handlar tydligen om människor som vägrar att ta ansvar, som alltid tycks hitta någon, eller något, att skylla på.

Här finns en länk till starten av ”Arma själar”. Del 5 kommer nog att finnas ute på nätet imorgon. Mer reaktioner på psykvården hittar du hos Psykbryt och Psykiatrins Robin Hood.

Plötsligt händer det….

Ja, tyvärr inte att man vunnit på skrapet, lotto eller V65 – utan att man tappar orken och farten alldeles. Trodde att jag var på G igen, men nähä. Har återigen gjort ett nytt medicinförsök och har fortfarande samma bekymmer med ADHD-medicineringen som tidigare. Våldsamt högt blodtryck. Biverkningar som leder till att jag hamnar på ruta ett igen. Man känner sig ganska ledsen och ensam i allt detta. Utan medicin framträder alla symptom med förnyad kraft, liksom minnesluckorna och gröten i huvudet. Framtidstron och hoppet får sig en rejäl törn.

Det är väl själva f-n också, att det ska behöva vara så knöligt och svårt att hitta rätt i medicineringen. Och att hitta nån doktor som faktiskt har neuropsykiatrisk kompetens istället för att vara allämnpsykiatriker med lite allmän klinsk erfarenhet av ADHD. Går det inte enligt skolboken (dvs Läkemedelsverkets rekommenderade behandling inte funkar på alla plan) så står man sig slätt. Biverkningarna hos både centralstimulantia (t.ex Concerta) eller atomoxetin (Strattera) är faktiskt inte att leka med.

Ska valet verkligen att vandra obehandlad genom livet, med allt vad det innebär av minskade chanser att klara av ett normalt arbetsliv liksom påfrestningar för familj, nära och kära? Jorå, detta har jag fått påpekat för mig att prognosen för en person med obehandlad ADHD kan vara riktigt dålig – medicinskt såväl som psykosocialt.

Därför govänner får ni vänta på del 2 av ”Utmattning och ADHD går hand i hand”. Man kan nog säga att mitt bloggande går hand i hand med mitt mående just nu. Och måendet är det som sagt inget vidare med. Är på väg ner i det mörka hålet. Hoppas någon lyfter upp mig eller skickar ner en stege att kliva på.

I väntrummet hos Psykiatrin

För några dagar sedan satt jag i väntrummet på Psykiatriska klinikens öppenvårdsmottagning. Det var bara jag och en tjej i 20-års åldern som satt där. Hon antagligen för första gången – jag för åttonde. Brukar roa mig med att försöka fundera ut vad de andra som befinner sig i samma rum har bekymmer med. Ätstörningar eller andra självskadebeteenden, ADHD (som jag själv), depression osv. Ganska svårt att säga faktiskt. Det står ju inte stämplat i pannan. Har faktiskt själv råkat ut för att mottagningens receptionist, som tar emot, undrat om jag är där i yrkesmässiga sammanhang. Bara för att jag haft korrekt kontorsklädsel på. Märkligt. 

De jag stöter på i ”mitt” väntrum befinner sig inte i en akut kris vad det verkar. För dem finns en särskild akutmottagning – en sådan som författaren Ann Heberlein beskriver i sin bok ”Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva”. Den börjar så här: ”I väntrummet på S:t Lars är vi jämlika. Människor, varken mer eller mindre. I psykakutens milt välkomnande ljus finns inga titlar.” 

Väntrumssituationen hos Psykiatrin är lite speciell. En del är nervösa inför sitt kanske första möte med psykvården. Andra uppgivna eftersom man kanske inte alls är överens med sin doktor om behandling, diagnos eller prognos. Och kanske också över vårdens otillgänglighet när det är brist på psykiatriker. Man kanske bara får träffa sin doktor var tredje månad och då finns det mycket uppdämda behov att hantera.

I väntrummet förväntas vi fördriva tiden på samma sätt som hos frissan eller tandläkaren. Genom att läsa tidningar. Och utbudet skiljer sig inte särskilt från andra ställen, vilket är udda. Där finns Allers och Året Runt med sina matiga framsidor, glansiga livsstilsmagasin som Drömhem & trädgård med bilder på lyxigt inredda hem och sommarhus, liksom Laura och  Amelia som talar till oss kvinnor om allt från celleluliter och rynkor till hur vi ska få bättre sex.

Tänk er in i situationen. Patienter med ätstörningar erbjuds tidningar som fullkomligt dignar av recept. Kvinnor som minst av allt tänker på sin sexuella attraktionsförmåga eller hy, utan att klara av en vardag i taget, knockoutas av glada tillrop från ytliga damtidningar om hur man enkelt får till det i livet eller hittar den rätte. ”Gör så här:  1-2-3″. Och de som kanske utförsäkrats ur vårt sociala skyddsnät och befinner sig i ekonomiskt nedförslut får en glimt av ouppnåelig flärd, egendom och framgång och kanske också en bekräftelse på sitt misslyckade liv.

Ja, jag vet. En del människor älskar att koppla av genom att läsa veckotidningar. De blir inte alls provocerade. Men jag får sannerligen svårare och svårare att öppna t.ex damtidningar. De pratar inte till mig och de kan inte lära mig något. Speciellt inte om vad en kvinna är. Och speciellt inte i Psykiatriska mottagningens väntrum.

KBT eller piller – en het fråga

Jag har inte skrivit om min ADHD, de senaste gångerna. Kanske är det för att jag är inne i någon sorts lugnare period för närvarande: inte så mycket stress eller krav på prestationer från min sida. Livet lunkar liksom på och jag har valt att koppla bort mig från sådant som tidigare tog mycket energi. Visst exploderar jag emellanåt, med påföljande ångest och skuldkänslor. Men det är mindre av den varan just nu. Dock irriterar jag mig på folk i samma grad som förr, för att de är tröga, långsamma, omständliga, korkade, sävliga osv. Man får hålla i sig, annars är det lätt att lägga orden i munnen på vederbörande, för att skynda på det ordflöde och synpunkter man vet ska komma. 

Träffar psykopompen för regelbunden KBT-träning. Tror på KBT (kognitiv beteende terapi), men anser samtidigt att det finns gränser för vad KBT kan åstadkomma för oss med ADHD. KBT handlar om att förändra handlingsmönster och vi lider ju inte av någon ”viljesjukdom” i egentlig mening. ADHD-personer som jag har t.ex svårt att hejda impulser. Vi tänker sällan efter före – utan reagerar och handlar direkt i ögonblicket. Att få in i sin hjärna: ”nu ska jag i stället göra så här” – det är ursvårt. Det är där ADHD-mediciner som Concerta kan vara till nytta genom att helt enkelt få en att varva ner.

Har förstått att Sveriges psykiatriker är på krigsstigen efter Socialstyrelsens nya riktlinjer när det gäller behandling av depressioner och ångesttillstånd, med i första hand KBT istället för som tidigare med medicinering. Självklart ska ingen behöva knapra piller i onödan om man inte behöver. Mediciner har bieffekter både på människa och natur. Men i vissa sammanhang kan de vara rent livsnödvändiga.

Den infekterade debatt som pågår handlar mycket om att läkare inte längre känner sig respekterade i sin profession, tycker jag. De (och vetenskapen) ifrågasätts och utsätts också för konkurrens, genom att psykologer och psykoterapeuter lyfts fram och får en slags jämbördig status. Läkare (med rätt att sjukskriva och ordinera behandling) är en maktfaktor (liksom journalister) och har genom historien varit vana vid att åtnjuta respekt. I nuläget börjar vanligt folk skaffa sig kunskap om både sina sjukdomar och behandling av dem på egen väg, vilket gör att de blir insatta och kritiska. Patienter sväljer inte per automatik allt som ordineras dem. I den mån det går (beroende på bostadsort), kan vi också välja bort läkare vi inte är nöjda med. 

Ska bli intressant att se hur de nya direktiven påverkar verkligheten – vad de får för effekter när det gäller sjukskrivningstal, samhällets läkemedelskostnader och inte minst folkhälsan.