Bra Zaremba-artikel i söndagens DN

I ett av mina första blogginlägg skrev jag att det finns några personer jag beundrar. En av dem är polskfödde DN-journalisten Maciej Zaremba. Idag publicerade DN ytterligare en artikel av honom – denna gång om mobbning på arbetsplatser. Han berättar i den om invandrade Safet, som kränkts på en tidigare arbetsplats och också utnyttjats på ett motbjudande sätt av sin tidigare arbetsgivare. Safet är idag en nedbruten och lidande man, psykiskt sjuk med svår ångest och dödslängtan, efter sin tid på företaget Ljungby Maskin. Han har drabbats av posttraumatiskt stressyndrom. Man blir så totalt chockad av det man läser. Kan detta vara Sverige?

Maciej Zaremba är en mycket noggrann undersökande journalist, som lägger ner mycket arbete för att bevisen kring det han ska avslöja är vattentäta: obehagliga sanningar som det blundas för. Han har tidigare skrivit om andra brännbara ämnen som integration, främlingsfientlighet, den sjuka vården, tvångsstereliseringar, m.m.

Denna gång försöker han lyfta fram dålig arbetsmiljö som mobbning, dåligt ledarskap och ickefungerande organisationer som bakomliggande faktorer till Sveriges sjuktal. Så här skriver Zaremba i slutet av artikeln: ”Jag ber om ursäkt för sifferexercisen, men det är en nyhet jag söker etablera. För det är väl inte allmänt känt att de största enskilda posterna av sjukpengen inte går till att hålla efter mikrober, läka sår eller uthärda strålbehandling, utan till att städa efter sjuka organisationsplaner, fega chefer, intrigörer, översittare, dussinknölar samt en och annan psykopat.” Min rekommendation: läs den.

Zaremba har också skrivit andra bra artikelserier i DN som: ”Koloni Kosovo” (del 1), ”Den polske rörmokaren” och ”Först kränkt vinner”.

Det våras för psykisk ohälsa

Förundras ni över rubriken på detta inlägg? Häng med så ska jag försöka förklara. Psykisk ohälsa är ett brännbart och omdebatterat ämne. Det här är bra tycker jag eftersom det handlar om en utsatt grupp, som behandlas styvmoderligt av både myndigheter och vårdapparaten. Inte minst har den psykiska ohälsan fått uppmärksamhet sedan de svenska sjukskrivningsreglerna ändrades och gruppen långtidssjukskrivna och psykiskt sjuka uppmärksammades. Jag tycker mig märka att psyksjuka  har börjat morra, visa tänderna och bjäbba tillbaka (efter förmåga) - och det glädjer mig storligen.

DN och Insidan har de senaste året lyft ämnet psykiatrin och psykisk ohälsa genom flera bra artikelserier:  Män gråter inte (om deprimerade män), Är du knäpp eller (om stigmat kring psykisk sjukdom och de attityder psykiskt sjuka möter), Arma själar (om krisen i psykvården). Ann Heberlein (som jag skrivit om några gånger) har varit en av dem som på ett modigt och kanske spektakulärt sätt gett ett ansikte åt bipolär sjukdom, genom att ge ut den självutlämnande boken: Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva. Hon är en av de som inte låter oss glömma bort att psykisk sjukdom är något som faktiskt existerar genom att föreläsa, skriva artiklar, prata i radio och TV om detta. Den kände brittiska skådespelaren, komikern och författtaren Stephen Fry har ju också kommit ut som bipolär för några år sedan. Han är engagerad i arbetet med att stärka bipoläras situation och är bl.a ambassadör för the Bipolar Foundation. SVT sände hans dokumentärfilm Mitt liv som manodepressiv i två delar 2007.

I höst kör UR igång en programserie som handlar om psykisk ohälsa. I anslutning till TV-produktionen har UR:s redaktion öppnat en blogg med namnet Psyk-TV (säga vad man vill om den rubriken – den är nog menad att provocera). Bloggen vänder sig till ”… dig som, med eller utan diagnos, är intresserad av psykisk ohälsa och vill prata med oss om en ny tv-serie i ämnet!”  Så här skriver bloggande  Psykbryt om programserien, och så här tycker Mymlan och Tristessan.

Som ni tidigare läst hos mig, när jag skrev om NPF-Forum 2010, driver Handisam det så kallade attityduppdraget (2010 och 2011) och kampanjen Hjärnkoll under ledning av projektledaren Rickard Bracken. Målet för projektet är att förändra vanliga attityder till personer med psykiska funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa. Under föreläsningen i Uppsala visade Rickard exempel från den brittiska kampanjen kallad Time to change, som startade 2009  och drivs under devisen: ”let’s end mental health discrimination”. Kampanjen fokuserar på att påverka attityderna hos vanligt folk men också hos arbetsgivare. Time to change har flera kända talespersoner. T.ex Stephen Fry, komikern Ruby Wax, skådespelerskan och TV-kändisen Patsy Palmer samt Alastair Campbell, bl.a presschef, talesman och rådgivare åt Tony Blair under hans tid som premiärminister – alla lever de med psykisk sjukdom.

Här är en av de kampanjfilmer som (i samarbete med Comic Relief) sänts på brittisk TV och verkligen visar att folk som är psykiskt sjuka är  helt vanliga människor som lever, bor och arbetar mitt ibland oss. De är någon mamma, pappa, vän, bror, syster, dotter eller son. Få se om Attityduppdraget kan gå i land med något liknande.

Ikväll sänds den första av två delar av en dokumentärfilm som visar vardagen och patienterna på en sluten psykiatrisk avdelning på S:t Görans sjukhus i Stockholm. På avdelningen finns både maniska och deprimerade patienter, några av dem inskrivna enligt LPT – lagen om psykiatrisk tvångsvård. Filmaren Maud Nycander har gjort fler filmer som handlar om psykisk ohälsa. Bl.a Rum för sjuka själar (2006). Den senare kan man se i Kunskapskanalen den 24 mars kl 21.00.

Att psykisk ohälsa som ämne kommit i ropet är ett tillfälle som borde utnyttjas – om man orkar. Vad skönt det skulle vara om vi slapp skämmas över våra defekter, krämpor och stördheter. Det är nog jobbigt att hantera dom, som det är. Tänk att kunna komma till jobbet, konferensen eller festen iklädd en damptantströja eller som Trollhare - en t-shirt med texten: Störd – och stolt. Släpp stördheterna loss – det är vår!

Uppdatering: dokumentären Sluten avdelning har väckt en del reaktioner. Detta inlägg kan läsas hos Pskytriatrins Robin Hood och detta hos Torsten.

Hela strumpor och akademiska poäng ger bättre vård

”Vill man få bra vård bör man ha hela nylonstrumpor för att bli tagen på allvar”. Orden är Ann Heberleins. Idag var det hennes tur att vara skribent i Dagens Nyheters artikelserie ”Arma själar” om den svenska psykvården (i pappersupplagans kulturdel). Och jag kan inte annat än hålla med. Hon skriver också att hon lärt sig vikten av att vara artig och välformulerad.

Har fått precis samma känsla. Den som kan tala för sig, har akademiska poäng, anställning, god familjesituation osv – de är psykvårdens vinnare. Om man nu kan tala om vinnare. De allra flesta av oss känner oss som förlorare. Men man möts av en större respekt, skärpa och noggrannhet, det tycker jag. Samtidigt får jag för mig att man uppfattas som jobbig för att man ställer krav: helt enkelt vill få något ut av besöken. Jag brukar säga att jag är intresserad av en psykiatriker som kan leverera, dvs ta mig framåt och hitta lösningar. Inte bara sitta och känna efter och jamsa med. Eller värre: bara tycka synd om.

Det här med klädselns betydelse har jag skrivit om tidigare, att jag blivit tillfrågad om jag befinner på psykiatrimottagningen i tjänsten. Vid mitt första besök där fick jag ett sjukintyg som beskrev min hållning, kroppsform och klädstil i mycket positiva ordalag. Man undrar varför. Men betydelse har det helt klart, precis som Ann Heberlein skriver.

Ann Heberlein är inte bara författare och etikforskare utan också en erfaren psykpatient. Det är inte jag. Den bild hon målar upp i dagens DN är skrämmande. Hon skriver om skam, maktfullkomliga överläkare, kränkande behandling, övervåld, överkörda och övermedicinerade patienter, friska läkare på flykt från den skuta som är på väg att sjunka. Man blir matt.

Jag tycker mycket om att lyssna på Ann Heberlein och läsa vad hon skriver. Nu ser jag fram mot att orka läsa boken: Det var inte mitt fel – om konsten att ta ansvar. Den handlar tydligen om människor som vägrar att ta ansvar, som alltid tycks hitta någon, eller något, att skylla på.

Här finns en länk till starten av ”Arma själar”. Del 5 kommer nog att finnas ute på nätet imorgon. Mer reaktioner på psykvården hittar du hos Psykbryt och Psykiatrins Robin Hood.

I väntrummet hos Psykiatrin

För några dagar sedan satt jag i väntrummet på Psykiatriska klinikens öppenvårdsmottagning. Det var bara jag och en tjej i 20-års åldern som satt där. Hon antagligen för första gången – jag för åttonde. Brukar roa mig med att försöka fundera ut vad de andra som befinner sig i samma rum har bekymmer med. Ätstörningar eller andra självskadebeteenden, ADHD (som jag själv), depression osv. Ganska svårt att säga faktiskt. Det står ju inte stämplat i pannan. Har faktiskt själv råkat ut för att mottagningens receptionist, som tar emot, undrat om jag är där i yrkesmässiga sammanhang. Bara för att jag haft korrekt kontorsklädsel på. Märkligt. 

De jag stöter på i ”mitt” väntrum befinner sig inte i en akut kris vad det verkar. För dem finns en särskild akutmottagning – en sådan som författaren Ann Heberlein beskriver i sin bok ”Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva”. Den börjar så här: ”I väntrummet på S:t Lars är vi jämlika. Människor, varken mer eller mindre. I psykakutens milt välkomnande ljus finns inga titlar.” 

Väntrumssituationen hos Psykiatrin är lite speciell. En del är nervösa inför sitt kanske första möte med psykvården. Andra uppgivna eftersom man kanske inte alls är överens med sin doktor om behandling, diagnos eller prognos. Och kanske också över vårdens otillgänglighet när det är brist på psykiatriker. Man kanske bara får träffa sin doktor var tredje månad och då finns det mycket uppdämda behov att hantera.

I väntrummet förväntas vi fördriva tiden på samma sätt som hos frissan eller tandläkaren. Genom att läsa tidningar. Och utbudet skiljer sig inte särskilt från andra ställen, vilket är udda. Där finns Allers och Året Runt med sina matiga framsidor, glansiga livsstilsmagasin som Drömhem & trädgård med bilder på lyxigt inredda hem och sommarhus, liksom Laura och  Amelia som talar till oss kvinnor om allt från celleluliter och rynkor till hur vi ska få bättre sex.

Tänk er in i situationen. Patienter med ätstörningar erbjuds tidningar som fullkomligt dignar av recept. Kvinnor som minst av allt tänker på sin sexuella attraktionsförmåga eller hy, utan att klara av en vardag i taget, knockoutas av glada tillrop från ytliga damtidningar om hur man enkelt får till det i livet eller hittar den rätte. ”Gör så här:  1-2-3″. Och de som kanske utförsäkrats ur vårt sociala skyddsnät och befinner sig i ekonomiskt nedförslut får en glimt av ouppnåelig flärd, egendom och framgång och kanske också en bekräftelse på sitt misslyckade liv.

Ja, jag vet. En del människor älskar att koppla av genom att läsa veckotidningar. De blir inte alls provocerade. Men jag får sannerligen svårare och svårare att öppna t.ex damtidningar. De pratar inte till mig och de kan inte lära mig något. Speciellt inte om vad en kvinna är. Och speciellt inte i Psykiatriska mottagningens väntrum.