Det här med att leva som partner till någon som har ADHD är ett helt eget kapitel jag borde skriva någon gång. Sedan jag fick min diagnos 2008 har jag och min man tragglat. Det har varit rejäla uppförsbackar, frustration, tappade sugar, distans …. Jag har surat över hans ointresse initialt för vad bokstavsdiagnosen innebär. Känt mig som en talträngd papegoja. Vi kvinnor brukar ju reagera tvärtom och kasta oss in i sökandet efter information och letandet efter lösningar. Jag var den som skaffade kunskap och verktyg medan maken låg på efterkälken, tills det blev ohållbart att ducka för faktum. Jag kunde ju inte bara vara den som fattade och skaffade verktyg. Självklart är man inte en annan person efter en diagnos, fast det ta mig tusan känns så. Man har ju fått glasögon att se med.
Sedan följer en annan period: ett accepterande – det är så här och det kommer inte att försvinna. (Jag har skrivit om de olika stegen tidigare här) Det är bara att kavla upp ärmarna och fokusera på vad man faktiskt ser och gillar hos varann. Längta tillbaka till innan diagnosen gör ingen som helst nytta. För anledningen till att man sökte hjälp var ju att det fanns problem som var oöverstigliga att klara ut och förstå själv. Man kan inte heller leva hur länge som helst med självförakt och dåligt samvete för sina misslyckaden av olika slag (som inte är ”normala”) och att man gör om dem stup i sju (glömmer att göra rätt) och inte kan skärpa till sig.
Om bland annat det här pågår en intressant diskussion på Kaosbloggen, som verkligen berör. Läs gärna här
Även om jag inte ger så mycket ljud ifrån mig här så ”hänger” jag en den del på Kaosbloggen. Om ni inte följer den, gör det: http://kaosbloggen.wordpress.com
Vuxenperspektivet är nog så viktigt och hur vi funkar i relationer. Och det är ingen lätt nöt att knäcka. Det tar tid både för oss själva att förstå en diagnos och inte minst de vi lever med. Det är en sak att vara förälder till ett barn med bokstavsdiagnos, men då är man den vuxna som ska ta ansvar och få det att funka. Det blir lite annorlunda när man är vuxen och ska fungera vuxet och jämlikt med en partner. Se andras behov och våra egna. Att hålla sig på mattan och dessutom klara arbetslivet. Ingen lätt ekvation.
Gilla
En bloggare gillar inlägg.
Måste ge er ett lästips, nämligen: Kaosbloggen. Där skriver Jimmy och Lotta som är gifta med varandra om hur det är att leva med en person med bokstavsdiagnos. Så här beskriver de sin resa som ledde till starten av bloggen:
”Efter tio års äktenskap insåg vi att det inte funkade längre. Vardagslivet var ett ständigt irritationsmoment där vi nötte sönder varandra utan att förstå varför det alltid blev galet. Det enda kvarvarande alternativet var skilsmässa då en slump ledde oss på rätt spår. En läkare på teve nämnde tre bokstäver som inte betydde någonting… då. Nu vet vi.”
Läsvärt. Mina varmaste rekommendationer!
Jag har följt Lina genom fem bloggar är det väl nu (bejbi39 och någon var det visst innan dess, sedan civil, agencybureau och nu senast rappakalja). Lina är ensamstående mamma till fyra. Själv har hon diagnosen ADHD och bipolär och två av barnen har också fått en bokstavsdiagnos. Läs gärna hennes senaste inlägg om att vara för mycket. Tror att det är många av oss som känner igen oss i att det inte finns någon ”stängaavknapp”.
Senaste kommentarer