Tips om ADHD-blogg

Måste kort passa på att tipsa om en blogg jag snubblade över, men inte riktigt hunnit läsa. Anledningen? Jo, det är ont om vuxna grabbar som skriver om sin ADHD. Så därför. Just nu bloggar han om sin medicinstart med Strattera. Klicka här.

Å så måste jag tipsa om Hanna Fridéns sommarsnack på Nyheterna 24. Där berättar hon om hur det var att vara 13 år och få en aspergerdiagnos och att det faktiskt inte betyder slutet på livet.

Måste skärpa mig

(Rubriken på detta inlägg är menad som ironisk humor. Ni som har bokstavsdiagnos förstår, eftersom det är just detta vi har så svårt med.) Det här är rent förskräckligt. Jag missköter min blogg och skäms för det. Mitt verkliga liv kräver min kraft och inspiration. Och så det viiinter och mööörkt. Jag skulle faktiskt kunna gå i ide i november och krypa fram så där i mars månad. Egentligen gillar jag vinter och speciellt en snöig och kall sådan – precis som den är nu. Det är väldig tur att det finns snö som ljusar upp i allt det mörka. Jag kommer knappt ur sängen på morgnarna. Tur att familjen hjälps åt mitt i all trötthet, som vi nog alla känner så här innan jul. Tre väckarklockor hjälper oss + mitt mobillarm. Min man är oftast den som driver morgonens sysslor inför att vi ska ta oss iväg till skola och jobb. Tacksam, tacksam!

Jag har alltid varit en riktig nattuggla. Då funkar jag som bäst och är mest inspirerad att hitta på saker. Inte gjord för kontorsliv 8 till 5 (eller skolivet heller för den delen). Just nu inbillar jag mig att jag inte har någon hjälp av Statteran, men det har jag säkert. För det skulle nog vara värre utan med vakenheten. Det handlar ju inte bara om att inte sova, utan hur vaken och alert skallen är när man är uppe och rör på sig. Tack vare medicinerna tycker jag att jag faktiskt är vaken och på G när jag kommer till jobbet. Det är inte som förr innan ADHD-medicinerna: en ström av spår i knoppen och göra-listor.

Det har blivit himla mycket lugnare mentalt och fysiskt. (T.o.m min massör säger att nervsystemet verkar mindre ansatt, eftersom mina muskler inte är sura och krampar som de gjorde förr.) Men jag pallar fortfarande inte med stress. Framför allt inte att ha för mycket att göra. Mitt humör blir hemskt då. Det känns mentalt som att vara anfallen av en miljon akupunkturnålar som flyger genom luften, som jag måste ha en sköld emot. Det fixar jag inget vidare.

En annan positiv sak är att jag faktiskt är bättre på att säga nej och att jag tar det lugnare med alla måsten som fanns förr. Har inte bakat en julkaka. Men jag har pyntat hemma och bjudit folk på glögg och pyssel. Man får dra ner på ambitionsnivån, även om det är svårt. Vi får väl se om jag klarar detta. Julen har ju inte börjat än. Men snart så. Jag ska vara ledig från skolavslutning ända till efter nyår. Vilken tur man kan ha. Så jag räknar med att blogga i mellandagarna igen. Lovar inte, men tänker. Jag vet att helger och speciellt jul kan vara svår för många. Jag har själv varit där, men det är jag inte längre. Visst: julen består av en del hyckel och tvång. Det mesta av dem försöker jag strunta i. Man kan ju faktiskt göra sin egen jul. Det gjorde jag en gång, när jag var väldigt låg. Helt ojulig middag med några jag känner, som hade trassliga familjerelationer. Vi hade det helt ok med god mat och spel. Ett nyår var jag helt ensam i storstan och dessutom slutade elen att fungera, så det fick bli deckare i sängen till stearinljus. Det gick. Man får göra det bästa av situationen.

Hur ni än gör, firar eller inte firar, önskar jag er en lugn och skön julhelg. Vi hörs!

Rapport om medicinläget

Då var det dags att uppdatera er om medicinläget. Jodå, jag håller sedan några månader fast vid kombinationen Strattera (på morgonen) och Equasym (snabbvarianten två gånger om dagen). Har fortfarande kvar Equasym-tabletter – de som inte längre säljs i Sverige. När de tar slut ska jag börja ta Metamina istället, även de av snabbvarianten som går ur efter ett par timmar. Det här betyder att jag får sätta på påminnelselarm två gånger under dagen för att minnas att ta medicinen. Det funkar ganska bra.

Får livet att funka hyfsat med hjälp av ADHD-medicinerna och hjälpmedlet Memo-comai i mobilen. Men jag tycker inte att jag upplever riktigt samma goda effekt som jag fick i början av medicineringen. Det svajar under dagen humörsmässigt. Är ganska stingslig vid hemkomst från arbetet – den tid då man ska måna om familjen, fråga hur folk haft det under dagen, läsa läxor, småprata osv. Jag klarar inte det utan måste stänga av och varva ner genom att sitta framför datorn ett tag. Annars fräser jag värre än värst.

Läste just ett intressant blogginlägg hos Lotta Abrahamsson, som själv har ADHD och aspergers syndrom och föreläser och handleder andra kring hur man kan stödja elever med dessa diagnoser. Lotta beskriver där hur hennes resa med olika mediciner sett ut. Hon konstaterar att det är viktigt att ha en doktor som faktiskt förstår sig på och har erfarenhet av både diagnos och mediciner. Och jag utläser också att det gäller att ha tålamod innan man hittar rätt. Det tar nämligen tid att både hitta rätt kombination av medcinin och att ställa in den. Lotta skriver också om det hon kallar reboundeffekt från medicinen. Inlägget hittar du här. Och mina (många) inlägg och trassliga erfarenheter av ADHD-mediciner hittar du här.

ADHD-medicin eller inte

Det här med om man ska börja medicinera sin egen eller sitt barns ADHD är ingen enkel fråga, tycker jag. (Fast det finns säkert andra som tycker tvärtom: att det är ett lätt val och inte särskilt dramatiskt.) Är man vuxen är det ju ”lättare”, för då handlar det ju om ett beslut som man gör både vad gäller sin egen kropp och framtid. Man är färdigutvecklad kroppsligen, hjärnan har mognat klart, man har livserfarenhet  och förhoppningsvis en del insikter om sin ADHD. Som vuxen kan man läsa på, prata med sakkunskapare och kanske andra ADHD-personer. Man kan väga för och emot och sedan ta sitt beslut – och sedan ändra sig. Beslutet är ju inte för livet.

När jag fått min ADHD-diagnos (vilket jag fick i mogen ålder) var mitt läge för att fatta rationella beslut inte det bästa tänkbara. Jag befann mig i ett utmattningstillstånd. Föreställ er att försöka läsa på och försöka hantera fakta kring sin diagnos, när man knappt kan läsa en rad och komma ihåg vad man just läst, samtidigt som man har en flerfilig motorväg i huvudet. Överhuvudtaget tanken på att någon skulle medicinera mig väckte ont blod. (Inte för att jag har väldiga principer kring att inte ta medicin. Jag tar huvudvärkstablett när jag har ont i huvudet.) Det handlade mer om att här skulle ingen komma och säga hur jag skulle göra. Kan själv! Dels var diagnosen allt för ny och jag befann mig i ett slag förnekande och dels hade jag svårt att lämna över ansvaret för mitt väl och ve till en psykiatriker: en okänd person och vars yrke jag hade fördomar om. (Ville inte bli manipulerad och ”lurad”. Dessutom var det ju egentligen inget ”fel” på mig .)

Till slut förstod jag att jag inte var unik eller den första som reagerat så. Jag rekommenderar verkligen dig som befinner dig i denna situation att läsa Bob Seays beskrivning av hur han tänkte och gjorde. Den enda skillnaden mellan hans och mina tankar och erfarenheter, är doktorns sätt att agera. Min första doktor stövlade auktoritärt på, pratade över huvudet på mig, hade inställningen att veta bäst (särskilt hur illa det skulle gå om jag inte tog medicin) och detta gjorde mig rejält förbannad. Bob:s doktor verkar ha förstått vilken process detta är – att det tar tid att komma framåt och få insikter.

Vet inte varför det här med ADHD-medicinering behöver vara så tabubelagt, egentligen. Finns det medicin som kan hjälpa, så vore det dumt att inte ta den. En som har diabetes tar insulin, annars dör han. Finns inte så mycket att fundera över. Men med ADHD-medicin är det ju så att den inte bara ger funktion, t.ex hjälp att kunna koncentrera sig, minnas, slippa vara så impulsstyrd, kunna reglera hur aktiv man är osv. En annan effekt är ju att den faktiskt är beteendeförändrande och det är detta som skapar diskussioner. Speciellt när det gäller barn. Barnen blir ”snällare och lydigare”. Det är ju inte riktigt sant, men man får möjlighet att styra upp sig själv på ett annat sätt: ta kontroll över t.ex vad som hoppar ut genom munnen och inte följa impulsen att be tetiga typer dra åt helvete pronto, utan istället tänka ”vilket pucko – ja, ja honom struntar jag i. Han är luft ”. Man får faktiskt den friheten: att styra över sig själv och få distansen till sådant som man inte vill låta störa en – om medicineringen är lyckosam, vill säga. (I alla fall med CS.)

Så vad är mitt råd egentligen när det gäller ADHD-medicin eller inte? Är du vuxen: prova. Strunta i principerna. Man måste våga för att vinna. Men ha realistiska förväntningar. Tro inte att ADHD-medicinen löser allt. Den är ingen quickfix. Man ska inte tro att man aldrig mer kommer att känna sig trött, sur, okoncentrerad. För så har det ju vanliga ”normala” människor med. Samtidigt som man tar ADHD-medicin måste man jobba med att skapa rutiner, lära sig hantera tid, stress, människor, situationer och skaffa hjälpmedel som får det att fungera. Dessutom tar det tid för hjärnan att vänja sig vid att dopamin- och noradrenalinflödet ökar. Det blir annorlunda och kan vara svårt att vänja sig. En del gillar inte att de förändras- de tycker att de slutar vara sig själv. Så har det inte riktigt känts för mig.

Jag är alldeles övertygad om att det är fel att ha för bråttom med doshöjningar – att skjuta doseringen i höjden på kort tid. Har doktorn bråttom, höjer veckovis och pratar om något magiskt som ska hända vid rätt dos – ta detta med en nypa salt. Ha tålamod (ja, jag vet att det är svårt när man har ADHD).

(Följande gäller vuxna:) Läs bipacksedeln om biverkningar, men gå inte runt och var inriktad på ett värstingscenario. Ge inte upp om du får biverkningar. En del går över. T.ex magont, muntorrhet, dålig aptit, svårt att sova osv. Värre är det om man blir aggressiv, får ångest, hjärtklappning, förhöjt blodtryck och puls eller allergiska reaktioner: utslag, börjar tappa håret osv. Vissa bieffekter går att behandla. Man kan få medicin som hjälper en att sova, blodtrycksmedicin, pulssänkande osv. Är biverkningarna små kanske man helt enkelt får leva med dem, precis som med andra mediciner. Då får man pröva något annat. Så här är det. Själv har jag ätit de sorter som finns på marknaden, fått ordentliga biverkningar, bytt märke, bytt medicinsort helt och hållet (för att den inte gav tillräckligt) och slutligen återupptagit en tidigare ADHD-medicin med kompletterande mediciner mot biverkningar.

Mot bakgrund av egna erfarenheter på medicinområdet och pga att det inte finns tillräckligt med långtidstudier på ADHD-mediciner, har jag en lite annan inställning till det här med ADHD-medicin och barn – för att de ännu inte vuxit klart. Där tycker jag att det är vettigt att använda försiktighetsprincipen. Då är det mer som ska till för att man ska säga ja, tycker jag

Hos Läkemedelsverket kan man läsa om rekommenderad behandling av ADHDoch de studier som finns tillgängliga. En färsk studie MICADHD_Raine_ADHD_Study_report_022010 om effekterna av ADHD-medicin på barn (som jag själv inte vill dra för stora växlar av än) säger att CS-medicinering inte ger några förbluffande effekter när det gäller resultat i skola, psykisk hälsa osv. Frågan är hur barnen som äter ADHD-medicin presterat och mått om de inte ätit medicin? Det kan vi ju inte annat än gissa.

Läs gärna också Mias inlägg om ADHD-mediciner och berätta gärna för henne om era erfarenheter.