Gott slut

Så här på årets sista dag vill jag önska mina trogna läsare ett gott slut. Till dags datum har det varit närmare 90 000 enskilda besök här på bloggen, sedan jag startade den för några år sedan. Jag är inte en lika aktiv bloggare längre. Orken tryter. Faktum är att så mycket som jag jobbat mot slutet av detta år, har jag inte gjort på åratal. Jag är trött. Blodtrycket rusade i höjden innan jul. En dag när jag kom hem mådde jag så fysiskt illa av situationen att jag var på väg att kräkas. Jag tål inte stress längre. Och jag vill inte slita på mig – vis av skada. Tyvärr är det så att man i vissa situationer är tvungen att bita ihop eftersom man vet att det finns ett slut/mål och är övergående. Jag gör allt jag kan för att undvika och förutse sådant här, så jag kan styra bort situationer som denna. Detta kommer inte att fortsätta efter nyår, utan jobbet kommer att normaliseras. En påminnelse blev det. För jag vet ju att jag i ett sådant här läge kan sägas springa maraton på ett ben – det är bara det att de flesta inte känner till att jag gör det.

Vad kan jag säga att jag lärt mig under året?
Ingen nyhet kanske, men i alla fall, hur viktigt det är att ha en stödjande och anpassningsbar familj. (Är tacksam över att ha en man som tar ett stort ansvar för att familjelivet ska fungera, för läxläsning och marksevice. Tack, älskling.) Att lita på sin intuition. Att lyssna inåt, på sig själv. Att våga säga nej: det här fixar inte jag. Att ta emot hjälp, när den erbjuds. Att inte ta på mig för mycket ansvar. Att vila när jag är ledig och inte fortsätta ekorrlivet hemma. Det här är några saker.

Under året som gått har några fler bloggvänner fallit bort och försvunnit. Bland annat ”Mias universum”. Hon bara försvann. Till dig, till trogna läsare och till alla andra före detta bloggkollegor (och damptanter – ni vet vilka i är) ett gott nytt år!!!

Så här skrev jag för ett år sedan, när jag summerade året.

Liten tuva välter lätt damptanter

Många av er som läst hos mig ett tag känner säkert till Lotta Abrahamsson, som är pedagogisk handledare och föreläser om ADHD och Aspergers utifrån ett metod- och verktygsperspektiv. Ni som också följer Lottas blogg har säkert läst om att hon drabbats av malignt melanom. I sitt senaste inlägg beskriver Lotta hur hon, som får sägas fungerar riktigt bra – sina bokstavsdiagnoser till trots, fullständigt slutade fungera i samband att cancern blev ett faktum.

Hemskt med Lottas cancer, som hon förhoppningsvis kan bli helt frisk ifrån. Vad kan man lära av ”historien”? Jo, precis det Lotta skriver: när man blivit så himla bra på att anpassa livet efter bokstävernas förbannelse – dvs lärt sig vikten av att planera, skaffa bra rutiner osv – då märks det inte så himla mycket att man har ett funktionshinder som påverkar beteendet och de kognitiva funktionerna och sociala sampelet.  Både man själv och omgivningen glömmer bort att det finns ett funktionshinder. För det märks inte särskilt mycket under rätt förutsättningar.

Men det behövs inte så mycket för att stjälpa hela det kontrollsystem man byggt upp. Stress och osäkerhet är två riktiga tuvor som kan stjälpa lasset av funktion helt. Då vill det till att man har livbojar i form av släkt och vänner som kan gå in och styra upp vardagen, när man själv inte klarar det. Helt enkelt ta över och vara något slags autopilot på de områden som vi kan tillåta. För när vi förlorar kontrollen, då kan vi hälsa hem.

Kontroll är allt för mig och cancer är t.ex något man inte kan kontrollera. Då blir det vansinnigt viktigt att bli insatt i alla fakta om sjukdomen, behandlingstyper osv för att försöka skapa kontroll i ett kaos. Då gäller det att sortera upp allt och skapa ordning i huvudet och bland tankar och känslor. Ordna lådorna i räta rader utifrån färg och form, som jag brukar säga, så att saker och ting blir begripligt.

Läs gärna Lottas inlägg. Och till Lotta säger jag: lycka till! Hoppas verkligen du blir frisk. Och trots allt elände (cancer är ju faktiskt en mycket farlig sjukdom) kan jag inte låta bli att fnissa (förlåt mig) åt beskrivningen av doktorsamtalen och hur fullständigt tokigt det kan bli när man har Aspergers. Vi har inte bara rättshaveristbeteendet i oss, utan också doktorshaveristbeteendet. (Se där jag värpte ett nytt bra begrepp, som kanske kan vara till användning .)

Vårstress

Känner att jag går sönder av alla måsten så här års. Gräset växer och det materiella förfallet måste stoppas. Det är så mycket som ska hända på kort tid och det måste hända precis just nu, inte sen. Vi lever ju med två hus och jag mäktar inte med det. (En privilegierads gnäll – jo, tack jag vet.) Det ena modell sekelskifte, med renoveringsbehov, är sommarstället och där finns rejält med att göra (plus en stor tomt att sköta). Mannen renoverar bit för bit själv. Man hinner det man hinner och det man har råd med att fixa. Och sedan har vi radhuset med pyttetomt, som också behöver ett visst mått av underhåll och skötsel.

Egentligen var detta inte alls meningen, att det skulle bli så här att vi har två hus. Men bostadsbristen på den ort vi flyttade till för åtta år sedan, är stor. Därför fick vi till sist hugga något boende, för att kunna genomföra flytten. Tanken var att det skulle vara en tills vidare-lösning, det här med radhus. Vi ville egentligen ha en lägenhet just på grund av att det blir för mycket ansvar och arbete, annars. Och nu är vi här där vi är. Vägs ände känns det som – i alla fall för mig. Inmålad i ett hörn. (Mer än på ett plan. Ska man börja tänka klassvandring och olycklig: ”vad var det som hände”, är man än mer illa ute.)

All ledighet går just nu åt till att bara göra inte vila, lata och umgås. Har dåligt samvete gentemot den yngre generationen, som till stor del ser föräldrarna i ständigt arbete och med väldigt lite fokus på avslappning och kul. Och det håller bara inte. Barndomen går inte i repris. Och inte jag heller. Jag klarar inte av att fokusera på att ha kul och jobba på hemma samtidigt. Det kan bli bara ett av de två. Måste styra energin och fokus på en sak.

Har inte alls samma ork som för några år sedan. När jag kommer hem från jobbet nu för tiden, är det vila som gäller. Behöver stänga av och vara ifred, t.o.m från familjen. Energinivån är så låg att läxläsning är något mannen tagit över nästan helt. Skulle behöva använda helgerna till återhämtning och energipåfyllning, men på våren är det så svårt. Det ska rustas, fejas, målas, spikas…. Tyngden av ansvar gör mig också handlingsförlamad. Känner bara av piskan – ingen morot.

Om bloggandets läkande kraft

”Att skriva kan ha en läkande effekt”. Rubriken är Dagens Nyheters (Insidan igår), men det kunde lika gärna varit jag själv som sagt det. För så är det och jag är inte ensam om att uppleva det. Jag började blogga, när jag minst sagt befann mig i kris. Hade precis börjat min nyorienteringsperiod efter min ADHD-diagnos som kom hösten-08. Mådde pyton. Var fruktansvärt trött, ledsen och grötig i huvudet. Gick igenom och ältade mina tillkortakommanden, men hade också börjat hitta svaren på varför jag hela tiden upprepade samma ”fel”, vilka varit oerhört påfrestande för familjen och mig själv, såklart. Alla dessa skuldkänslor för att man inte är perfekt och rationell. (Ni förstår säkert att jag är en person med höga krav på mig själv.)

Jag tänker t.ex på det här med att vara den som hela tiden avbryter folk när de pratar – så de inte får tala till punkt, att hela tiden växla aktivitets- och stämningsläge så att folk inte orkar hänga med i svängarna, att ha så svårt att hålla truten och absolut vara tvungen att tuta ut vad man tycker och tänker också innan det är färdigtänkt. Jag skulle kunna ta upp en rad exempel på dåliga samveten jag haft över att jag inte kunnat bete sig som andra. Eller snarare som man lärt sig att fina flickor ska vara: återhållsamma och kontrollerade. Inte hetsa upp sig och gå igång i onödan. Inte ta för mycket plats. Tänka först och handla sen. Vänta på sin tur i samtal. Inte prata mest och högst. Allt detta som är så svårt för oss som har ADHD. Ni vet vad man lärt sig: att tala är silver, men tiga är guld. Tomma tunnor skramlar mest. Vänd andra kinden till. Som man sår, får man skörda. Alla dessa ordstäv riktiga saltströare i sår, när man inte förmår.

Tillbaka till tråden nu. Jag började alltså blogga mot bakgrund av att jag letade efter mig i mig själv. Jag ville ta reda på mer om det här med ADHD och hur det funkar i mitt fall. En resa i mig själv på väg mot något nytt. Det har haft en terapeutisk funktion och det är skönt att få bekräftelse från andra i en liknande situation.

Andra bloggare gör också resor och bearbetar sina känslor och bekymmer på bloggen. Precis som jag har de börjat i någon form av krissituation. Jag tänker bl.a på Björn förlorade hälften av sin familj genom en bilolycka i april 2008. Han förlorade då fru och nyfödd dotter. Kvar blev han och dottern Ellen. Han har den populära bloggen: Singelpappan, som så klart förändrats över tid. Björn har fortfarande många läsare även om driften att att skriva har minska i takt med att livet normaliserats och han fått perspektiv på olyckan och hur den så drastiskt förändrade livet. Många vill gärna fortsätta att läsa om hans liv, men han har fått allt svårare att hitta saker att skriva om, säger han på bloggen.

Exempel på bloggar som startade i kris är Ludmillas blogg. När Ludmilla började blogga handlade det framför allt om hur det är att mista en nära anhörig som tagit livet av sig. I Ludmillas fall den 14-åriga dottern Linnea. Ludmillas blogg och liv har gått vidare och nyligen skiftat fokus rejält. Ännu en gång händer något fruktansvärt. Strax efter att nyligen ha fött en dotter, har hon fått ett cancerbesked och är nu mitt inne i behandlingen. Andra som bloggar om svår sjukdom, är välbekanta Vimmelmamman Lotta Gray. Vet inte hur många som följt henne under hennes sjukdomstid med tjocktarmscancer, men det är väldigt många om man ser till kommentarsfrekvensen.

Igår hade Dagens Nyheters Insidan (pappersupplagan) en artikel om detta med skrivandets läkande kraft. (Det var här mitt inlägg egentligen började.) Artikeln handlade om författaren Jonas Jonasson, som kommit ut på andra sidan efter ett utdraget uttmattningssyndrom. Från att ha varit stressad egenföretagare i mediabranschen, blev han tvungen att sadla om och hitta ett nytt spår för att bota sin stress, oro och ångest. Jonas hittade tillbaka just genom att skriva och det blev en kritikerrosad roman med titeln: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

I en biartikel har Insidans journalist Thomas Lerner intervjuat två experter på stress, som bekräftar teorin om skrivandets läkande kraft. I USA har James Pennebaker, professor i psykologi, studerat hur människor som haft traumatiska upplevelser kunnat återhämta sig med hjälp av att kunna ”skriva av sig”. Metoden kallas emotionellt skrivande och har visat sig påverka immunförsvaret positivt. Sårläkning påskyndas, blodtrycket sänks liksom kortisolnivåerna i blodet. (Du kan läsa mer om detta i DN. Länk kommer här när DN lagt ut artikeln på nätet.)

Slutsats: fortsätta skriva om era känslor, ångest, bekymmer. Om inte annat, så för er egen skull. För det tänker jag göra.

PS: Fler läsvärda bloggar som också handlat om kriser i livet, speciellt skilsmässa, är Ensamma pappan som skrivit det här starka inlägget och Hela hustrun som skriver starkt om det mest privata.