Hem > leva med adhd > Redo för KBT

Redo för KBT

maskrosfjun

Idag ska jag träffa psykopompen, dvs min psykolog. Jag kallar henne för det. Ordet betyder andlig vägledare, enligt Nordisk Familjebok från 1928. (Vi gillar att läsa sådana i familjen. Det ger perspektiv på nutiden.) Någon andlig vägledare är hon ju egentligen inte. Jag är inte speciellt andlig av mig. Men vägledare är hon lika fullt när det gäller damperiet och ADHD:n.

Jag har haft den enorma turen att hitta en duktig, trygg, intelligent, NPF-erfaren och intresserad psykolog, som tar mig på största allvar och stöttar mer än man kan begära. Utan henne vet jag inte vad som hade hänt. Även om man är rörig innan en diagnos, så blir det inte lättare just efter beskedet – under den fas man ska nyorientera sig själv och sätta sig in i vad bokstavskombinationen innebär. En lättnad att få en förklaring på de problem man upplever, men samtidigt en identitets- och livskris. Hur/vad berättar/förklarar man för anhöriga, vänner, arbetskamrater och arbetsgivare – när man själv är ”nybörjare” (trots att man levt med ADHD:n hela sitt liv, utan att fatta)?

Det är ett halvår sedan jag gick till henne och sa: ”det känns ofta som jag har en åttafilig motorväg i huvudet – har jag ADHD, tror du?” Efter att ha genomgått sedvanlig neuropsykiatrisk utredning, fick jag det bekräftande svaret. Att det gick så fort från start till mål beror på att psykopompen är privatpraktiserande. Jag valde den modellen av flera skäl. Att få en ADHD-utredning genom den reguljära vården kan ta åratal. Dessutom har jag ett behov av att själv vara med och styra processen. Det har kostat en bra slant, men det har det varit värt. Vi har kunnat prioritera detta i familjeekonomin. Många andra har inte den möjligheten, utan får lida i åratal innan diagnos är ställd och behandling/stödinsatser/terapi kan sättas igång. 

Psykopompen har nu inlett KBT-behandlingen och steg ett är att lära sig tekniker för avslappning. Ett av mina största problem är hyperaktiviteten. Jag snurrar väldigt lätt igång. Är extremt mottaglig för alla typer stimuli: något som sägs eller händer. Kastar mig direkt in i detta, med liv och lust. Är i allmänhet rastlös och tycker hela tiden det måste hända något. Avskyr dötid och folk som pratar omständligt utan att komma till saken. 

Jag har alltid haft väldigt svårt att koppla av – är den extremeffektiva och handlingskraftiga typen, som vill bocka av alla måsten från listan. (Och den tar ju aldrig slut.) Många gånger försöker jag effektivisera av helt fel anledning. Man kan ju inte effektivisera till exempel kärlek och relationer. (Mannen brukar konstatera att han många gånger behandlas som en möbel – vilket naturligtvis är sorgligt att höra.)  Mitt rationella jag förstår att jag för min överlevnads skull och för andras trivsel, måste anstränga mig med avslappningsövningarna, som jag ordinerats. Men mitt ADHD-jag tycker att detta är fantastiskt trist. Vill hellre ut på utflykt för att hitta något spännande.

Dags att samla ihop sig. Tid för lektion.

Advertisements
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: