Hem > leva med adhd > Skuldkänslor och tårar

Skuldkänslor och tårar

ogonupp

Idag behöver jag tröst. Man kan känna sig så ensam när man kämpar med ADHD-helvetet. Att försöka få andra att förstå hur det känns inne i huvudet och kroppen. Och varför det blir så tokigt. Skuldkänslorna flödar och tårarna rinner.  Jag känner mig så trött på att vara jag. Vill ta semester från mig själv. Någon som vet hur man gör? Funderar mycket över hur mycket förändring jag orkar  åstadkomma med ren viljekraft och beteendeförändrande tekniker  och hur mycket familjen och omgivningen orkar stå ut med? Det känns som om alla mina ADHD-symptom fått vårkänslor och är fullständigt ostoppbara. Det är ju tyvärr ingen viljesjukdom, utan en biologisk defekt. Och jag orkar inte kämpa emot. 

Försöker trösta mig med att läsa inlägg från The real Mymlan och FrkF.

Advertisements
Kategorier:leva med adhd Taggar:, ,
  1. 03 april 2009 kl. 10:20

    Lugn! Du har en helt normal ADHD. Och dessutom nydiagnostiserad. Du provar bara ut hur dina ADHD-brister och tillgångar funkar. Och det kan man bara göra genom att leva i dem. Ronja Rövardotter över djävulsgapet du vet?
    Skyll på ADHDn om du vill, vad ska du annars ha den till? ha ha haha. Det är inget skämt. Tills man har lärt sig förstå sig på vad som är vad och hur man ska hantera den kan man fasen få göra det. Anser jag. 😉

    Sörj på du.

    Å sen, när du börjar bli förbannad över att ingen märkt detta förr eftersom du hade kunnat få mer hjälp då 😉 så kommer du att vilja ha en lista med dräpande svar på alla nedsättande kommentarer och ifrågasättanden som dina närmsta och bortesta kommer med hahahaha

    Å visst tycker jag lite synd om dig idag, men bara lite. Jag är inte typen som tröstar.
    För du kommer ändå inte att vilja vara utan dina förträffliga ADHD-sidor när du börjar lokalisera dem. Det gäller bara att utnyttja dem för rätt saker. Vänta och se…

    Kram

  2. genrep
    03 april 2009 kl. 13:45

    Skönt att höra att jag har en ”normal” ADHD. Visst handlar det väl om en viss sorg. Det gör det. Vilket också är naturligt. Jag har funderat igenom mitt liv. Men jag kan inte säga att jag är bitter. Trots ADHD:n har det gått bra för mig. T.ex i skolan och i arbetslivet. Jag borde inte gnälla. Inser att det finns de som har det sju resor värre. Likafullt är man inne i sin egen livsbubbla och spelar med de kort som man har i handen. Och ibland blir det bara så förbaskat svårt. Man vet varken ut eller in.

    Hittills är det knappt någon som på allvar ifrågasatt om jag har ADHD. För de närmaste har det väl, liksom för mig själv, blivit en aha-upplevelse. Gamla vänner, har reagerat med förvåning. Men kanske innerst inne att de också känner ett aha. Även om de inte vet särskilt mycket om bokstavskombinationens verkliga innebörd.

    Jag tror aldrig riktigt att man kan fatta om man inte är där själv. Därför blir det lite corny att snacka med icke-NPF:are. Hur förklarar man, varför man gör som man gör och måste ha det på ett visst sätt? ADHD är ju inget rationellt. Det går ju inte riktigt att säga: skärp dig, så ska du se att det går bättre.

    Håller med dig. Jag håller på och lär mig. Visst finns det ADHD-sidor att vara förälskad i: t.ex ett snabbt och rörligt intellekt och att vara rapp i käften. Och visst har jag tänkt att jag nu har ett alibi, för saker och ting: jag är bokstavstant och kan inte rå för det och detta. Men funkar det verkligen?

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: