Hem > psykisk sjukdom, världsligt > Jag läser Ann Heberlein

Jag läser Ann Heberlein

9185849219Nu har jag läst ut etikforskaren Ann Heberleins bok: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, som kom ut i början på året. En omtumlande läsning. Hennes diagnos är bipolär sjukdom av typen 2. Dvs hon är manodepressiv – vilket är en i högsta grad dödlig sjukdom. Boken kommer till mitt i ett sjukdomsskov. Hon är på väg ut ur en manisk period och in i en depression. I slutet av boken har hon nått vägs ände. Självmord verkar (ännu en gång) vara den enda utvägen.

Man blir gripen. Speciellt när hon i bokens sista sidor beskriver hur hon köpt kläder till barnen för att de ska kunna klara sig ett tag framöver, undervisat mannen hur han ska klippa den yngsta dotterns naglar, vilket favoritschamo resp. tandkräm hon har, skrivit avskedsbrev till var och ett av barnen som hon gömt, skickat alla innestående fakturor på jobb hon gjort för att trygga familjens försörjning och slutligen även manuset till boken. Sedan kan hon dö. Vi som känner till verkligheten vet att hon repade mod att fortsätta leva och återvände hem.

Hade lite svårt för de avsnitt i boken hon bl.a funderar över självmordet ur ett filosofiskt teoretiskt perspektiv. Men avsnitten där Ann Heberlein lämnar ut sig själv och sitt innersta, både fula och fina sidor, där blir det svårt att släppa boken. Summa sumarum: mycket läsvärd bok. Ger goda insikter om hur det är att leva med psykisk sjukdom.

De flesta har väl upplevt mer eller mindre ångest i våra liv: prestationsångest, panikångest, separations- eller dödsångest osv. Men så finns det de som har ångesten som följeslagare livet igenom, som en skugga. Ann Heberlein t.ex säger att hon nästan hela livet kämpat med den ångest som rider henne. Ångesten påverkar inte bara oss som bär på den utan även andra runt omkring. Jag har lagt märke till hur folk ryggar för den som har ångest, som om den vore en farsot – något smittsamt. Den väcker obehag och kanske också något annat djupt inne i den andres själ – något man inte vill komma i kontakt med. Kanske är det en överlevnadsgrej, jag vet inte. Ann Heberlein beskriver i en boksekvens hur hon sitter i Visby domkyrka efter en avslutad andakt, mitt under Almedalsveckan, och upplever sig ha blivit osynlig. Trots att hon inte orkar resa sig från kyrkbänken efter att alla gått, med all sin ångest och gråt, lägger varken kyrkvaktmästare eller de präster som samtalar med varandra, märke till henne. Eller är det så att de inte vill se henne – de som kallas själasörjare?

I nöden prövas vännen, heter det ju i skrifterna. Och så är det. När man mår psykiskt dåligt, då är det inte många som orkar med att vara god vän. ”Har du ångest lilla vän? Nej, nu pratar vi om annat. Gaska upp dig, så farligt är det väl inte? Ring mig när du är pigg och glad igen.” Men så finns det en och annan som orkar bry sig om. Och ni ska ha tack!

Läs vad andra skriver om psykisk sjukdom

Advertisements
  1. 09 juni 2009 kl. 10:24

    Då kan jag tipsa om ett författarporträtt om henne på Kunskapskanalen ikväll tisdag 23.00

    /Kokuzo

  2. genrep
    09 juni 2009 kl. 11:36

    Tack. Hon har ju gett en del intervjuer. Såg att du skrivit om Stephen Fry:s dokumentär om manodepressivitet i din blogg. Såg också den och den var väldigt tankeväckande. Vad lite man vet om sin omvärld.

  3. 13 september 2009 kl. 11:27

    Ett annat tips är denna exklusiva intervju med konstnären Lena Cronqvist. En konstnär som jag respekterat länge.
    http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/lena-cronqvist-lar-sig-att-prata-igen-1.932550

  1. 17 juli 2009 kl. 10:40

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: