Hem > familjeliv, leva med adhd > ADHD syns inte

ADHD syns inte

spade

Sommarens ankomst gör att bloggandet blir lidande, om man nu kan säga så. Jag lider inte så hemskt mycket av att inte sitta vid datorn just nu. Trädgårdsarbetet drar min uppmärksamhet till sig och där blir jag fast. Och nu har det ju visat sig att trädgård och natur är välgörande inte minst för utbrända typer som får trädgårdsterapi, rapporterar medierna.

När det blir dags att somna, dyker många intressanta funderingar upp. Jag säger till mig själv, att detta måste jag komma ihåg att blogga om. Men på morgonen är allt detta kloka puts väck. Måste skaffa anteckningsbok att ha på nattuksbordet. Och så här är det att ha ADHD för det mesta. Tankarna svischar förbi snabbt och om varandra, nya matas på i snabb takt om man inte tvärt stannar upp och fångar in dem. Nu tar jag medicin för att om möjligt få flödet att stilla sig och höja min omåttligt låga stresströskel.

Att jag nu fått allt större insikt om hur ADHD:n fungerar i mitt fall, och hur den påverkar folk omkring mig, bedrövar mig mycket. Ger ett ständigt dåligt samvete. T.ex svårigheterna att vänta på sin tur i samtal, avbrytandet, att lägga orden i mun på den man pratar med/lyssnar på för att man inte har ”tid” att vänta/vill effektivisera. Fruktansvärt irriterande. Och det är så svårt att kontrollera emmellanåt. Märker inte ens att jag gör det, förrän jag får tillsägelse, och då blir jag fruktansvärt ledsen och ångetsfylld. Känner mig som en belastning för mina närmaste (fast jag egentligen vet att jag inte är så pjåkig utan ganska klok, förstående, generös och vettig och dessutom kan vara en nog så god kamrat). Men ADHD-dragen kan verkligen dominera familjelivet stundtals. Det blir en balansgång mellan att få förståelse för att man inte rår för och ibland inte kan stoppa ”symptomen” och att verkligen hårdanstränga sig på att vara uppmärksam på sig själv och dra hårt i handbromsen när det rullar iväg. Ibland lyckas man. Att hela tiden försöka ha stenkoll på sig själv är mycket tröttande. Då är det skönt att stänga av med att rensa ogräs.

Det är både fördelar och nackdelar med att ha ett dolt funktionshinder. Om man vore enarmad eller enbent, hade hörapparat eller vit käpp, då skulle omgivningen lättare förstå att där är en person som inte klarar av det vi andra gör. Här får vi anpassa oss. Den personen kanske vi inte kan ha med på vissa saker eller kräva vissa saker av i vissa situationer. Med ADHD:n är det annorlunda. Det syns inte, men det märks efter ett tag när det inte funkar. När man går upp i högvarv, forcerat babblar ihjäl folk, har svårt att lyssna för att det pågår så mycket inne i huvudet eller blir trött eller stressad och då adrenalinstinn och tvär. Man vill, men kan inte vara som andra: normal (om det nu finns något som heter normal). 

Det här är saker jag funderar mycket på. Har förstått att det bara är jag som kan berätta hur jag vill och bör ha det. Att just nu måste jag få koncentrera mig på en sak, att just nu är det inte läge att diskutera det eller detta, att spontana besök inte passar alla gånger – jag vill gärna förbereda mig, att nej: jag är inte arg på dig fast än det låter så – jag är bara trött och det är mitt adrenalin som försöker hjälpa mig att hålla mig vaken, för noradrenalinet och dopaminet har tagit slut. Och jag kan inte rå för det. Det är i min hjärna felet sitter. Överföringen av signalsubstanser fungerar inte. 

Som sagt: det är en balansgång. Man är ingen ö utan lever med och bland människor. Det gäller bara att komma på hur man kan få det att fungera.

Läs gärna Bob Seays tankar om de stadier som vi ADHD-diagnosticerade tar oss igenom.

Advertisements
  1. 26 juni 2009 kl. 2:33

    Tack, du är guld värd! jag har skrivit ett inlägg, citerat dig och länkat. Hoppas det är ok.

    kram!

    • genrep
      26 juni 2009 kl. 9:43

      Självklart och tack för komplimangen.

  2. 27 juni 2009 kl. 8:21

    Ja som du redan sett så har ju även jag länkat till dig för du skriver så bra och som om det var även mig du pratade om.
    Jag får en hel del aha upplevelser och bättre förståelse för mig själv genom flera av dina ord.

    Tack.

    • genrep
      27 juni 2009 kl. 10:16

      Orden värmer.

  3. liten mor
    30 juni 2009 kl. 21:17

    jag förstår inte mig själv alls, jag tycker inte heller att någon egentligen försökt upplysa mig om vad det är för fel på mig. jag fick concerta i högstadiet och mer vet jag inte, jag vet bara att jag inte fungerar och att medecinen verkar ibland göra mig än mer fel. om de bara kunde tala om för mig vilka andra medeciner som finns och vad som skulle kunna få mig att funka. skönt att se nån som känner sig själv trots vårat ”handikapp”.

    • genrep
      03 juli 2009 kl. 17:29

      Liten mor: tack för kommentaren. Jag tycker att du ska ta kontakt med den läkare som är medicinskt ansvarig för dig och prata igenom detta med honom/henne. Tar man mediciner som Concerta måste man självklart veta varför och vilken effekt det förväntas ha, dvs vad de ska hjälpa dig med.

  4. 11 oktober 2009 kl. 15:18

    Stort tack för detta inlägg!
    Ska genast be mina ungdomar o vänner att läsa det. Du sätter ord på något som jag känner igen på ett så smärtsamt sätt. Jag har ju förstås alltid tänkt att det är jag som är så konstig o respektlös – vilket gett mig dåligt samvete i stora lass. Jag är ju hopplös på just dessa områden…
    Här måste jag läsa mera! – får jag citera o länka till dig framöver?

  5. genrep
    11 oktober 2009 kl. 18:29

    Smultronet:
    Välkommen hit. Vi börjar bli ganska många som känner igen oss i varann. Du är absolut inte ensam. Viktigt är dock att få bekräftat om man har diagnosen eller inte. Finns nämligen annat som liknar ADHD. Ljudkänsligheten som du beskriver i din blogg upplever både Pie och Judith. Själv är jag inte lika känslig generellt, förutom när jag är stressad. Tycker också att ADHD:n gått i skov och förändrats med tid.

    Självklart får du länka hit.

  6. Kaia
    15 oktober 2009 kl. 12:37

    Jag har inte ADHD, utan något annat som inte heller syns. Men Gud vad jag känner igen mig i att folk tror att jag är arg när jag bara inte orkar. Det händer nästan varje dag. Visste inte att det fanns en förklaring till varför, sånt är bra att veta!

  7. genrep
    15 oktober 2009 kl. 15:16

    Kaia:
    Förstår inte riktigt hur du menar. Men visst är det så att det finns många funktionshinder som är dolda och kanske inte alltid märks förrän man utsätts för prövningar. Trodde tidigare att min ilska och dåliga humör handlade om PMS, lågt blodsocker, sömnbrist osv. Men så börjar man lägga pusslet och voila: det fanns något annat som tillsammans bygger min personlighet/symptom.

  8. 04 februari 2012 kl. 0:13

    Jag känner igen mig så väl i det du skriver, det är så otroligt jobbigt, tack och lov så går ju det i perioder, ADHDn finns alltid kvar – Men tack och lov så har man mer ork att hantera den vissa dagar.
    Stay strong.

  9. 10 februari 2012 kl. 16:07

    Känner också igen mig, sen jag fick diagnosen har jag hängt upp mig på det där och vill hela tiden till att förklara för folk att jag faktiskt tar till mig av det de säger och lyssnar, även om det är först efteråt när de första impulserna av egna tankar har gått över. Så nu jobbar jag på att släppa behovet av att vara övertydlig istället (men visst har det dåliga samvetet över att alltid avbryta och trampa folk på tårna lättat lite… åtminstone så känns det bättre att förstå varför, fast känner fortfarande behov att kontrollera mig och överanalyserar allt jag gör)

  1. 26 juni 2009 kl. 2:15

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: