Hem > Heja!, leva med adhd > Heja Charlotta

Heja Charlotta

Foto: Sara Mac Key för Bonniers Förlag

Foto: Sara Mac Key för Bonniers Förlag

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om att jag inte vågat komma ut ur garderoben ännu som varandes ADHD-person. Men det finns andra som gör det: författaren och journalisten Charlotta von Zweigberk. Hon har både Aspergers syndrom och ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) visar det sig. Ingen ovanlig kombination, när det gäller neuropsykiatriska funktionshinder. Heja Charlotta för att du är modig och går ut och berättar. I en artikel på Newsmill skriver hon om vägen mot diagnos och lättnaden när hon fick en förklaring på varför hon är som hon är.

Gillar speciellt hennes triumferande uppkäftighet och sätt att avdramatisera att få en diagnos – att det inte betyder ett slut på livet, relationerna eller karriären. ”Finns det en fara i att berätta om acdc-andet och aspien? Kommer ingen redaktör våga ge mig jobb nu? Kommer ryktet sprida sig över stan att man ”läst att hon är knäpp”? Kommer ovänner och folk som ogillar mig hånskratta och genast tro att de inte har del i konflikter som uppstått? Jag säger bara: HA! ”

Charlotta beskriver också en slags förälskelse i diagnosen, som vi nog alla upplever under en tid – vi som fått veta i vuxen ålder: när vi äntligen hittar oss själva. Man börjar utforska både diagnosen och se på sig själv på ett nytt sätt – i ett slags förklarat ljus. Man börjar till slut förstå sig själv. Dessutom börjar man känna samhörighet med andra, som man inte visste fanns, men visat sig ha samma typ av livserfarenheter och problem. Man börjar tillhöra en liten exklusiv skara medborgare där klass, kön, religion, intressen osv egentligen inte spelar någon roll – utan där det är funktionsstörningen som är det sammanhållande kittet.

Låter det konstigt? Man måste nog ha en bokstavsdiagnos för att kunna förstå.

PS: Charlotta von Zweigberk har bl.a skrivit boken Rökt! – om livets mening utan cigaretter tillsammans med Marianne Adolfsson (Albert Bonniers Förlag, 2007) och Salta sanningar & sköna uttryck: 400 citat om sex (Härnqvists Bokförlag 2007). Har förstått att  hon kommer ut med en ny bok i höst kallad Cirkus 50.

Advertisements
  1. 04 juli 2009 kl. 8:51

    Jag håller verkligen med i det där att vända allt till en slags förälskelse i diagnosen.
    I början var jag så förtvivlad och sörjde så och alla varför och om frågor dök upp men nu börjar jag landa och det känns skönt att veta.

    Men ändå finns en frustration och sorg över att det är så lite förståelse utifrån fortfarande. Att det inte är liksom ”rumsrent” att ha ADHD utan att man skulle vara dum eller knasig på något sätt.
    Fördomarna är så starka ännu.

    Det är så skönt när det kommer människor liksom Charlotta som vågar öppet ge det ett ansikte och visa att vi på långa vägar inte alls är dumma eller tokiga.
    Jag vågar inte heller ”komma ur garderoben” fullt ut som du skriver så bra om i ett tidigare inlägg.
    Men jag hoppas det kommer också. Jag vill göra, jag vill våga….
    Varför ska jag skämmas över den jag är egentligen? Genom att våga ge det ett ansikte så kan vi förändra. Är det inte så?

    Tack för dina så bra inlägg.
    Kram

  2. genrep
    04 juli 2009 kl. 9:09

    Kära Judith
    Visst är det så. Jag försöker också komma över skamkänslorna, som ju är helt onödiga egentligen. Jag vill kunna säga med stolthet att jajamän, jag har ADHD och det här är verkligen jag med alla mina förmågor och oförmågor.

    Och så finns det anhöriga att tänka på. Min gamle far, som är skör, vet inget om min diagnos. Föräldrar kan ju också reagera med skuldkänslor och känna sig skyldiga. ”Tänk om det är mitt fel”. Och hur berättar man för sina barn, när man vet? Har fått rådet att inte prata bokstäverna och diagnos, men att svara på de frågor som kommer från den yngre generationen. Trots allt är ju jag jag. Ingen ny person.

    Rädslan är precis som Charlotta beskriver (men struntar i) att bli stämplad. I mitt fall undrar jag (som inte har utflugna vuxna barn som hon) om folk kommer att säga att ”jag visste att hon var galen” eller ”törs vi låta sonen/dottern gå hem till och leka med den galna mammans barn”.

    Hoppas verkligen du också du kan få sova bättre Judith och att din ljudkänslighet inte kväver dig fullständigt. Det senare måste vara olidligt. Läs gärna vad Pie skriver om detta.

  3. Charlotta
    14 juli 2009 kl. 17:27

    Hej du okända!
    Vad glad jag blev över ditt stöd och dina positiva tillrop!
    Önskar dig allt gott!
    Charlotta

    • genrep
      15 juli 2009 kl. 19:57

      Roligt att du hörde av dig (om du nu är Charlotta, vilket jag hoppas). Välkommen i ”klubben” av damptanter.

  4. Charlotta
    19 juli 2009 kl. 20:36

    Ja, det är jag!! Och jag räknar mig nu till att vara en damptant! Vad är det för klubb? Hur hittar jag fler??
    Kram Charlotta

  5. genrep
    20 juli 2009 kl. 8:23

    Damptanterna är ingen formell klubb. Du hittar oss i bloggvärlden på bl.a: http://damptanterna.blogspot.com (en sida startad av Tant Vass) och på den senare debattsidan: http://damptanterna.wordpress.com (startad av Tant Rasch).

    För mig har det varit stärkande att hitta andra med sena diagnoser. Även om kontakten sker skrivledes. Mer tips hittar du på min sida kallad: Om att ha ADHD. Där hittar du en länk till FrkF som har samma diagnos som du. Lycka till framöver! Läs gärna mitt senaste inlägg om NPF-språkrör till Almedalen.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: