Hem > psykisk sjukdom > Tack Ann Heberlein

Tack Ann Heberlein

 

Foto: Sofia Runarsdotter

Foto: Sofia Runarsdotter

Igår sommarpratade etikforskaren, kulturdebattören och författaren Ann Heberlein på radion. Det var en sann njutning att lyssna. Hon är så bra på ord. Hon använder dem så väl. Önskar jag kunde vara sådan. Så klart pratade Ann Heberlein en del om sin uppmärksammade bok: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, och om hur hennes hem belägrades av massmedia när hon anmäldes saknad i samband med att boken just kommit ut. Ann lider av manodepressivitet och  var väldigt sjuk just då.  

I sitt sommarprogram pratade Ann Heberlein till alla de som lever med eller i skuggan av en nära anhörigs psykiska sjukdom. Inte minst riktade hon sig till de som är unga: de som skär sig och självsvälter sig. Ann ville förmedla hopp. Det finns något alltid bättre som väntar längre fram, menade hon. Något som är svårt att se när man har mörka tankar och befinner i ett avgrundshål.

Detta tycker jag vi alla kan ta till oss, oavsett om vi är psykiskt sjuka eller inte. För så är det i livet. Det går upp och det går ner. Vi vet inte vad eller vem som väntar runt hörnet. När vi kommit en bit i livet och ser vi tillbaka kan man verkligen förvånas. ”Detta kunde jag verkligen inte ha föreställt mig. Att jag skulle befinna mig här och just nu.” Det kan vara svårt att förstå när man är ung och lever i nuet med starka känslor. Man kanske är olyckligt kär, ens framtidsplaner har grusats, man känner sig ful, dum och i fel sammanhang. Så här är det för många – man är inte ensam. Det är inget permanent tillstånd. Saker och ting förändras.

Redan när jag läste Ann Heberleins bok, kunde jag känna igen mig i de maniska drag hon beskriver. Hon pratade också något om det i programmet. Det liknar till viss del känslan man kan uppleva när man är hyperaktiv. Jag tänker på känslan av eufori eller kicken jag förr fick när jag var under stark press och stress på jobbet, med många, många bollar i luften som jag skulle hantera innan deadline. Och det gick – jag var också just då extra kreativ och full av idéer (när jag egentligen borde tagga ner och fokusera på en sak i taget). Ibland kändes det nästan som om jag flög fram i korridoren på jobbet. Mitt adrenalin var bränslet som bar mig framåt. Jag är helt enkelt en ADHD-person och en prestationsjunkie. Jösses vilken dålig kombination.

Det var då det. Nu försöker jag sluta flyga i korridorerna. Förstår tjusningen i att känna sig bäst i världen. Men den kicken tar slut så fort. Och sedan faller man pladask. Det funkar helt enkelt inte. Skönt att höra någon annan med huvudet påskruvat beskriva något liknande och istället hyllar det lilla trygga livet, de alldagliga rutinerna och vardagen. Det är en livlina även för mig. Tack Ann Heberlein!

Så här skrev jag om Anns bok, efter att ha läst den. Läs vad andra skriver om att vara psykiskt sjuk.

Annonser
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: