Hem > leva med adhd > Trött på min ADHD

Trött på min ADHD

jonglerarDet finns många sätt att säga det på. Jag vill göra slut med med min ADHD. Eller: jag vill härmed säga upp mig från dig, du påträngande och personlighetsstyrande bokstavsdiagnos. Det får vara bra nu. Jag är så innerligt trött på den här inre motorn, stressen och drivet, som inte låter mig vara i fred. Detta med att ständigt vara i farten med snabba rörelser, alltid liga steget före (ifall att något oförutsett inträffar), hinna med många saker i flykten. (Pie, som också är bokstavstant, beskriver detta så bra i ett dagboksinlägg den 23 juni. Detta om att känna att man bara måste göra 50 saker samtidigt.) Varför? Till vilken nytta? Jag vill ha lugn och ro. Orkar inte. The bottom is nådd, som Povel Ramel brukar säga. 

Visst har jag gjort vissa framsteg sedan diagnos, terapeutiska KBT-övningar och inledd ADHD-medicinering. Humöret är visserligen bättre, men framstegen är så små och det går så långsamt. Just nu känns det mest som det går bakåt. Börjar man slappna av och inte styra över ADHD:n, så börjar den styra allting. Vips är alla små framsteg borta och tillbaka är den där jobbiga personen man inte vill vara. Som styr sin omgivning, för att det måste bli på mitt sätt och min ordning för att jag ska känna mig trygg och inte uppleva kaos inne i knoppen. Man hör sig själv desperat ursäktande säga till sin partner för femtioelfte gången: ”Jag lovar att jag ska sluta med det här” (likt en missbrukare eller hustrumisshandlare). Jag vill – men kan jag?

Jag har, som säkert många andra, hoppats att medicinen ska göra mirakler. Men så är det självklart inte. Den är en hjälp, men fixar inte allt. Jag måste fixa: vara medveten, mota beteenden som Olle i grind, öva mig att slappna av när jag känner drivet att dra igång i rekordfart och ordna, fixa och styra upp. Jag måste öva mig i att luta mig tillbaka i fåtöljen, att vila, lära mig att ha tråkigt, att strunta i alla saker och ting som ropar: ”Kom hit och ordna det här, vi kan inte ligga här och skräpa. Ser du inte att att du måste ta hand om det här, för annars…..”. Ja, annars vad då? Vad händer. Antagligen ingenting. Känner mig ofta som Alfons Åberg: ” Kommer. Jag ska bara…”. 

Mitt rationella jag (den som på något konstigt vis ibland står och ser på från utsidan) förstår att inget kommer att hända om jag inte tvättar kläder exakt just nu. Inte tar hand om en slokande krukväxt precis i detta nu. Men den andra – ADHD:personen – lyssnar inte på rationella tillsägelser, motiv eller förklaringar. Nej, den personen kör på så det ryker och struntar i dem som står bredvid och blir trampade på. ADHD-personen låser på görandet som om det vore någon form av ritualer. (Undrar om jag inte har lite asbergare i mig också?) Människors känslor kommer liksom i andra hand. Beteendet är minst sagt märkligt. 

Jag skulle gärna vilja ha någon form av feed-back från er som kommit längre än jag. Som har genomgått faserna i allt från intrimmandet av medicin, övandet i att försöka bete sig funktionellt och inte minst hur man får de närmaste att stå ut och orka. Vill gärna känna att det finns hopp.

Advertisements
  1. 27 juli 2009 kl. 7:17

    Oj, där känner jag igen mig. Trodde Concerta skulle göra mer för mig men känner mig väldigt virrig ännu. En hel del av min handlingsförlamning har släppt vilket är en bra skillnad men att jag har trettio tankar ändå och är dålig på det emotionella och så vidare ännu är helt uppenbart.

    Har dock lite lättare för att sitta och lyssna nu men sitter ändå alltid och pillar på något. Men jag är allt lite gladare numera och det är jag tacksam för.

    Jag är ju inte färdig doserad ännu så jag har dålig feedback att ge men hoppas själv på att det ska funka sedan med en relation även för mig.
    Har i alla fall börjat skapa ett vänskapsnät och kunnat börja umgås och dom verkar gilla mig med så det är ju ett håll åt rätt riktning.

    Kram

  2. genrep
    27 juli 2009 kl. 7:47

    Jag är så glad att höra att du upplever positiva saker. Det gör ju jag också. Speciellt humörsbiten och att vara bättre på lyssna, som du nämner. Dessutom hanterar jag konfliktsituationer bättre, liksom plötsligt ändrade planer (blir inte lika besviken). Och lite mindre tankar samtidigt är det för mig – men svårt att sitta still när tabletten når maxeffekt.

    Men jag är ännu inte herre över mig själv. Att vilja – men inte kunna. Det deppar mig.

  3. 28 juli 2009 kl. 1:10

    Hoppas att saker och ting utvecklar sig positivt för dig. Hur står det till med dig nu?

  4. genrep
    28 juli 2009 kl. 8:10

    Tack för omtanken. Jorå. Detta är sannerligen en intressant livsresa. Försöker fokusera på de små framsteg som ändå görs.

    Har turen att ha en duktig (och trevlig) psykolog. Vi jobbar med funktionsmedvetande, relationsfärdigheter och stresshantering. Bl.a med s.k progressiv avslappning som är framtagen av Lars-Göran Öst (KBT:s ”pappa” här i Sverige). Det kanske du känner till?

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: