Hem > leva med adhd > Jag trampar andra på tårna

Jag trampar andra på tårna

tanaglarSitter och funderar på det här med att trampa andra på tårna. Jag menar inte det som kan hända i dansens virvlar, utan om svårigheten som vi ADHD-personer har med att hindra oss själva från att impulsivt säga eller skriva vad vi tycker. Det händer alltid lite då och då, även om jag hela livet ansträngt mig med att försöka sila snacket. Vissa saker måste helt enkelt stanna kvar på insidan och inte passera ut genom munnen. Sådant märker ju var och en av oss redan som barn, att det inte alltid är populärt att berätta från hjärtat det vi tycker och tänker. Som vi alla vet är det svårt att ta tillbaka ord. Det som är sagt, har sagts. Det är lite av en förbannelse.Och ibland förstår, åtminstone jag, inte förrän efteråt att jag sagt något som sårar eller förvånar.

Det har hänt mig ett antal gånger i livet att jag sagt något, som för mig har annan betydelse än för andra. För mig positiv – för andra negativ. Min världsbild verkar på något knasigt vis vara annorlunda, tidvis. Och därför kan jag inte förstå alla ögonbryn som höjs runt om mig. Då känner jag mig missförstådd. Mina intentioner var inte att såra eller skada. Tvärtom. Och i mina försök att försöka förklara, snurrar jag in mig i ett ännu mer virrvarr av för andra ”märkliga” argument. Vet att jag och mannen pratat många gånger om detta. ”Du kan inte säga röd bil och mena blå bil.” Träna, träna.

Det här med att vara sanningssägare kan både vara positivt och negativt. Vissa uppskattar det, andra står ut (för att man också har andra kvaliteter), en del avskyr det. Min älskade svärmor, är en av dem som uppskattar det. Kanske är det för att hon och hennes generation inte fick vara sådana, men också för att jag inte är den som ljuger och bluffar folk. Andra har också plussat mig för att säga som det är. ”Vad skönt att du gjorde det, för jag vågade inte fast jag också tycker så.”  Men man blir också obekväm. Som gången då jag i unga år sa ifrån på ett personalmöte där alla, med chefen närvarande, snackade skit om en medarbetare som inte var med. Ingen närvarande verkade tycka att det inte fanns skäl att inte skitsnacka. Kände att det var bra att säga ifrån, även om jag så klart inte tänkt efter innan. Problemet efteråt är att man uppfattas som farlig när lojaliteten både med gruppen och chefen är viktig. 

I vår värld premieras vissa egenskaper framför andra. T.ex att tänka efter innan man talar (tala är silver – tiga är guld), vara förnuftiga, rationella, korrekta, diciplinerade, strukturerade, lojala, begripliga, förstå när enough is enough osv. (Läs vilken jobbannons som helst, så får du det svart på vitt). Mannen i mitt liv tillhör det superrationella släktet. Det är både till hjälp för mig som har ADHD, men ibland också till stjälp (eftersom det kan väcka skuldkänslor). Jag klarar inte alltid av att bete mig rationellt. Det kräver disciplin och kontroll – något annat jag inte alltid har. Några av de saker kännetecknar oss med ADHD är att vi ofta styrs av humör och känslor och är impulsiva. Vi besitter också en intensitet – förstår inte riktigt det där med att bli lagom engagerade och intima. När vi ska ta ett steg tillbaka och låta folk vara ifred.

Det som känns bra nu är att jag förstår att de här personlighetsdragen hänger ihop med ADHD:n. Den har har gett mig en form av alibi och minskar skuldkänslorna för att man inte klarar att bete sig ”normalt” i alla lägen. Men enkelt lär det aldrig bli.

Advertisements
  1. 13 augusti 2009 kl. 17:00

    Jaadu…gissa om jag känner igen. Så många gånger jag hört andra undra varför jag är så arg.

    – Vaddå? Jag är inte arg, men jag tycker så här och det måste jag väl ändå ha rätt att säga…

    Jag har också genomskådat vissa typer…de där lite mer konflikträdda. Det kan vara väldigt bekvämt att ha en sån som oss att ”gömma sig bakom”. Man tycker samma sak, men vågar inte riktigt stå för det. På möten t ex, i jobbet. Sen efteråt har jag ibland fått höra, hur bra det var att jag tog upp det eller detta.

  2. genrep
    14 augusti 2009 kl. 9:59

    Så är det. Ibland kan man bli lite sur på att också få rollen som sanningssägare. Arbetskamraterna sitter emellanåt och väntar ut reaktioner. Man känner ju varann. Väntar de tillräckligt vet de att jag kommer att säga något – då slipper de själva. Kanske också för att jag fått högsta betyg i retorik?

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: