Hem > funktionshinder, leva med adhd > Stegar vidare

Stegar vidare

poangIdag ska jag göra något som känns både lite läskigt och spännande på samma gång. Jag ska träffa någon annan som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder. En kvinna jag kommit i kontakt med här via bloggen. Sitter just nu och funderar över vad jag/vi vill ha ut av det. Utbyte av erfarenheter är så klart en viktig sak, att ge varann någon form av stöd och hjälp med att analysera vår npf-verklighet. Hur funkar jag egentligen, hur gör jag och hur gör hon?  Man blir mindre ensam med sina funderingar.

Min egen verklighet så här långt är att jag kommit än mer underfund med att metylfendiatmedicinen långt ifrån löser alla de problem eller symptom som min ADHD för med sig. Men den ger möjligheter. Kämpar fortfarande med KBT och avslappningsövningar för att minska t.ex risken för att tappa tålamod och fokus eller snurra igång bli hyperaktiv – något som kommit att bli ett naturligt beteende för mig. Nu när medicinen gett mig mer ork, mindre humörssvängningar och ett rakare tänk med färre tankespår samtidigt, blir det lättare att problemformulera och hitta lösningar på hur jag kan ändra på saker och ting. Samtidigt finns där en sorg, som jag också får kämpa med. Och den är jag inte ensam om.

Min älskade man befinner sig också i en process. Han förstår först nu att han faktiskt levt med en funktionshindrad kvinna i många år. Det är svårt även för anhöriga att tänka om. Och framför allt att ändra också sina beteenden. För oss som par är det så att vi sakta men säkert, ovetande om min ADHD, ändrat vårt gemensamma beteende för att det allt mer ska passa mig: den svaga länken. Den med låg stresströskel och i vissa lägen beroende av minutiös planering och ordning för att bli trygg och glad. Till sist blev det för jobbigt för oss båda. Det var då jag sökte hjälp.

Mannen har svårt att vänja sig vid att nu leva med en fru som inte längre är så arg (eftersom medicinen hjälper mig eller snare dopaminnivåerna). Förväntningarna att få t.ex ilskereaktioner finns kvar. Han har också blivit uttröttad – precis som jag. Men vi pratar mycket och vår psykolog ger oss många bra förslag på hur vi kan hantera olika situationer. Psykologen är också bra på att översätta hur jag fungerar. Vad som händer i mig och varför det kan verka vara på ett sätt, men egentligen är på ett annat. Det som faktiskt saknas är att sambos till oss med npf, delar med sig av sina erfarenheter kring hur det är att leva med oss. Så är du skrivkunnig sambo: skriv en bok eller börja blogga!

Har tappat fart när det gäller mitt eget bloggande. Vet inte om det är motivationen det är fel på egentligen. Behovet finns hos mig – den är terapeutisk. Men frågan är: behövs jag här? Finns många andra som är utmärkta på att formulera intressanta saker om ADHD, ADD, Aspergers, DAMP osv. Vet att ni läser, men många av er lämnar inga kommentarer. Och de är betydelsefulla, ska ni veta.

Advertisements
  1. 09 augusti 2009 kl. 13:34

    Jag är glad du skriver och finns här. Du skriver ofta det jag själv upplever.
    Som tex. om att Concerta långt ifrån löser alla mina problem men det har hjälpt mig lite och jag har inte heller samma humörsvängningar som tidigare men än kan jag känna dom och är väl inte heller ännu färdig doserad utan ska testa en höjning till men semestertider du vet…..då stannar Sverige!

    Jag är tacksam över att läsa din blogg och det du skriver och även det om din sambo även om jag inte har någon. Men jag kanske får någon gång och jag har ju en familj som ändå levt med mig som kan få en förklaring…men å andra sidan är dom ganska noll intresserade! 😦
    Men men, det är för min skull som jag är tacksam att lära mig om mig själv…och även jag känner den där sorgen….

    Kram och tack för du skriver och önskar dig och din bloggvän ett trevligt möte.

  2. genrep
    09 augusti 2009 kl. 17:17

    Judith:
    Tack för din kommentar. Du tog mig på orden. Detta med föräldrar och syskon är ingen enkel match. Man har tilldelats en roll i ursprungsflocken och förväntas fortsätta spela den. Tror inte det går att tvinga på dem en intresset för en diagnos. Vänta till de frågar. Gör de inte det – synd för dem. Rädsla kan vara en förlamande kraft. De kanske känner skuld, inte orkar anpassa sig efter det nya eller vill lära sig något nytt om sig själva. Så kan det vara. Man får helt enkelt fokusera på sig själv och inte på dem som suger energi och kraft. Lätt att säga – svårare att göra (jag vet). Jag försöker åtminstone intala mig själv att det är så man måste göra.

  3. 13 augusti 2009 kl. 16:55

    Jag tycker att du behövs här med din blogg. Det vill jag verkligen poängtera.

    Själv känner jag igen det där du skriver om i detta inlägget. Först och främst när det gäller relationen till min egen mamma. Innan vi visste kunde vi inte kommunicera med varandra. Det resulterade alltid i katastrofalt kaos. Oerhört mycket lidande för oss och för dem som eventuellt blev vittne till alla sammandrabbningar. Det pågick i femtio år…

    I dag när förklaringen finns och medicinen hjälper mig (samt terapin) att handskas med mig själv lite annorlunda, har vi kunnat mötas på ett helt annat plan. Hon har kunnat släppa mycket av sina egna funderingar kring vad hon gjort för fel. Och jag kan se på henne med en större förståelse. Och ja…på mig själv med förstås ur ett annat perspektiv.

    Tack för att du skriver och tillåt dig att sakta ner om det är så det känns i perioder. Men stanna gärna kvar. För du är viktig och insiktsfull. Har mycket att förmedla.

    Kram!

  4. genrep
    14 augusti 2009 kl. 9:52

    Tack för det, Birgitta. Hoppas att egna funderingar kan hjälpa andra, även om jag mest försöker hjälpa mig själv. Är glad att jag hittade din blogg, liksom Judiths, Frk F:s m.fl. Andras ord kan verkligen ge kraft och analysverktyg (och viss tröst i mörkare stunder).

    Har nog sagt det förr: vi damptanter verkar gå igenom en liknande process, även om vi har lite olika bakgrund. Insikterna och sorgen är en del av detta. En hel del blir enklare när man äntligen fattar orsak och verkan.

  5. farsanmittilivet
    30 augusti 2009 kl. 8:05

    Har du några exempel på det som du beskriver som ”verkar vara på ett sätt men egentligen är något annat”?

    Jag håller på att läsa igenom din blogg bit för bit.

  6. genrep
    30 augusti 2009 kl. 8:37

    Farsanmittilivet;
    Svårt att ge exakta exempel. Man kan nog säga att det hör ihop med de missförstånd som blir så påtagliga för oss med ADHD och anhöriga, vänner osv. Det kan vara att min mimik säger negativ, men inne i huvudet – där det pågår intensiv aktivitet att processa t.ex ett förslag- finns positiva tankar. Man kan verka som om man inte är där eller bryr sig. Närvarande känslor men frånvarande sinnen. Ett lysande exempel har amerikanske ADHD-coachen Bob Seay beskriver på den av Spexor översatta sidan: http://spexor.homestead.com/files/02_symptom.htm
    Tänker på detta med frun och fläcken, som står i slutet av texten.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: