Hem > funktionshinder, leva med adhd > När funktionshindret blir identitet

När funktionshindret blir identitet

glasogon1Har funderat mycket på detta med identitet på sistone. Känns som om jag genomgår någon slags metamorfos. Sedan jag fick ADHD-diagnosen, har jag fått nya glasögon att se med. Jag har inte blivit någon ny person – jag är jag. Skillnaden är att jag nu har nya kunskaper om mig själv och mitt neuropsykiatriska funktionshinder (npf).

Som nydiagnosticerad hade jag ett himla sjå med att försöka klura ut vad som var ADHD och vad som var jag. Det har jag slutat med. Inte för att jag inte vet vilka symptombeteenden som direkt kan relateras till ADHD, utan för att det självklart hjälpt till att forma mig som person genom åren. Man bygger helt enkelt upp olika strategier (som det så fint heter) för att klara av situationer och prestationer som är särskilt kniviga. T.ex egna metoder för att planera och minnas vad man själv eller ens barn behöver ha med sig för att vara redo för skola, jobb, möten, fritidsaktiviteter eller resor. ADHD:n och jag har liksom växt ihop. Mitt sätt att klara av saker på, ovetande om min funktionsstörning i hjärnan, funkade ganska länge – i alla fall halvvägs. Har som många kvinnor varit familjens givna projektledare. Efter att ha fått barn blev det allt svårare att få ihop alla bitarna: familj, jobb, sociala kontakter, fritid. Det här upplever många – också ni som har ett fungerande meddelandesystem i hjärnan. Man blir stressad och i mitt fall: hyperaktiv. För att inte tala om att man får ett uselt tålamod och blir otroligt lättirriterad och ilsken.

Jag har fått en ordentlig identitetskris. Betraktar det som ligger bakom mig i ett nytt ljus. Innan jag fick diagnosen var min identitet ”normal” (om än pms:ig). Det kar kostat på att uppfylla den normen. Jag inser nu att jag har mina begränsningar, vilket faktiskt gör det lättare att fungera på något konstigt vis. Man blir lite snällare mot sig själv. Vill fortfarande gärna se mig som helt obehindrad och kapabel – det har varit något av mitt signum. Stark, självständig, kreativ. En duktig flicka som presterar och är på topp. En som faktiskt får saker gjorda (min diagnos till trots).

Mitt funktionshinder är en del av mig, så tänker jag, men jag vill inte att min ADHD ska bli min enda referensram i livet. Vill inte ”bli” mitt funktionshinder. Det jag lever och andas. Hoppas ni fattar vad jag menar. Vi som är vuxna och nyss upptäckt att vi har ett npf, har ett stort behov av att hitta andra i samma situation. Vi kan spegla oss i varandra, jämföra, få tröst och en sorts bekräftelse – det är viktigt för självkänslan. Och det är en process – på väg mot något nytt. För många har funktionshindret lett till ett utanförskap. Plötsligt, i kontakt med andra npf:are, slipper man skämmas och känna sig fel. ”Skönt, det finns andra som upplevt samma saker och svårigheter som jag och som tänker på samma vis. Jag är inte ensam.”  Det ger trygghet att tillhöra en grupp – det är viktigt.

Men kanske ger den också en falsk trygghet. Alla grupper har sina oskrivna regler och tabun. Ännu ett ställe där man ska passa in: säga och tycka rätt saker. NPF-samhället skiljer sig nog inte särskilt mycket från det övriga, tror jag. Själv har jag inte sökt upp någon npf-stödgrupp än. Det får vänta. Jag pular på med mig själv så länge. Och spanar in hur andra har det: Frk F, Judith, Witchbitch m.fl.

Annonser
  1. 19 augusti 2009 kl. 15:24

    Vad bra du beskriver förhållandet mellan dej och ADHD!

    Gillar din blogg skarpt och ditt sätt att skriva. Ville bara att du skulle veta det..

  2. genrep
    19 augusti 2009 kl. 15:46

    Tackar! Härligt med kommentarer. Kul att följa dig också. Hoppas du har ork att skriva lite nu när vardagen med skola och allt det kör igång igen. Eller inte? Det är så olika hur man är.

  3. J.
    27 september 2009 kl. 1:35

    Hej,
    Vad glad jag blir åt den här bloggen. Välskriven och med många kloka tankar. Inte minst det här inlägget är som en rak höger – fast på ett bra sätt. Det är så ruggigt likt något jag skulle ha kunnat skriva – eller önskat att jag kunnat skriva… Jag har börjat inse att jag befinner mig i en identitetskris, att den funnits där länge och egentligen är det den som besvärar mig mer än funktionshindret i sig. För jag har inte kunnat acceptera min svårigheter – inte ens sedan jag fick min diagnos. Jag har inte blivit snällare mot mig själv – tvärtom. Elakare. Kräver ännu mer. Inte nog med att jag ska klara – ingen får märka något heller.

    Och jag har också märkt hur lätt det är att gå in i funktionshindret, göra den till en identitet och sluka den med hull och hår. Eller möjligen låta den sluka en själv, eller hur det nu blir…! 😉

    Så. Det var nyttigt för mig att läsa det här – och att hitta den här bloggen. Jag bloggar också, men utan att sätta namn/etikett på vad jag egentligen skriver om. Som sagt – ingen får ju märka något.

  4. genrep
    27 september 2009 kl. 10:09

    J: Tack och välkommen hit.

    Visst blir det en identitetskris. Det är svårt att acceptera sina synliggjorda svårigheter som följer med ett upptäckt funktionshinder. Samma sak är det nog om ens barn eller nära anhörig ”drabbas”. Och jag tror mycket är kopplat till skamkänslor och att visa att vi visst duger (att vi har rätt att finnas här). För ingen vill väl särbehandlas på ett negativt sätt – som om man vore korkad. Den här rädslan har tyvärr med vår uppfostran att göra. I alla fall när det gäller mig. Vi vill ju så gärna vara normala och duktiga. Speciellt tror jag det kommer till uttryck när det gäller att acceptera barns handikapp. Genom att ignorera svåra hinder och låtsas, stjälper man mer än man hjälper.

    Har också upplevt känslan av att vara strängare mot mig själv efter ADHD-diagnosen. Men den har släppt efter, tycker jag. Just nu försöker jag acceptera att jag är annorlunda på ett visst plan och att världen omkring mig faktiskt måste förändras för att passa mig. Jag kan inte genom egen kraft ändra mig fullt ut. (Du vet: ”skärpa mig”.) Annars blir jag mer hindrad än nödvändigt. Det är ungefär som att vara superallergisk. Då går man ju inte rakt in i ett stall för att fika eller skaffar angorakatter. Man undviker sådant, skaffar en anpassad livsmiljö och ska man göra något som är svårt måste man skapa strategier för att klara det i förväg.

    Sedan behöver man ju inte berätta för alla om sin ADHD, utan för dem som har nytta av att veta. Att berätta kan skapa hinder i nya kontakter. Beror nog också på hur stort ens ADHD är som handikapp. Har man grava problem syns det ju ändå och blir en rent akademisk fråga. Jag skriver som sagt under pseudonym (precis som du). Det har bl.a med omtanken om de närmaste att göra. Att inte lämna ut dem.

    Tror att det kommer bli lättare att bli snällare mot sig själv även för dig. Men det tar lite tid och det behövs också stöd. Man behöver få höra: om du inte är så där förbaskat duktig – vad är det värsta som kan hända? Vad kommer folk att säga?

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: