Hem > leva med adhd > Går in för landning

Går in för landning

flygplaniluftNågonting har hänt. Det känns som om jag går in för landning. ADHD-medicinen, med metylfendiat i mycket låg dos, verkar fungera. Lugnet börjar lägra sig i mig och jag funkar bättre på alla plan. Har bytt från den snabbverkande piller till långtidspreparat som håller i tolv timmar. Slipper svängningarna som den förra gav: upp som en sol och ned som en pannkaka två gånger om dagen. Dessutom var det stressigt att komma ihåg att ta lunchdosen lagom antal timmar efter dos ett på morgonen. En sak mindre att planera och hålla reda på. Skönt.

Förstår att det finns de som lägger av i förtid med metylfendiattabletterna pga biverkningar och uteblivet resultat. Tålamodet tryter när man väntat länge på att hitta en lösning på alla sina problem. Rådet jag fått från doktorshåll är att man ska räkna med att det tar tid: att hitta rätt dos och rätt preparat. Andra runt omkring märker oftast av medicinens effekter snabbare än man själv gör.

Sedan handlar det ju också om att lära känna sig själv och vad man inte ska utsätta sig för i onödan, för att få en vettig vardag och ett roligare liv. Undviker allt mer situationer som stressar. Och en annan viktig sak: att dosera orken. Inte köra på i 180 knyck, utan ta bort en del saker från”måste-listan”. Medicinen gör det lättare att jobba med sig själv – att bli mer mottaglig för KBT. Har mycket hjälp av de avslappningsövningar jag lärt mig att ta till när jag känner mig stressad och när hjärnan får för mycket stimulans, för många ”intryck” som ska processas: ljud, bilder, människor, prat, tyck och tänk osv. Stänger av en stund, går ner i varv  och hämtar kraft. Här hjälper medicinen också till.

Självklart har jag en fördel som andra inte har: jag är inte ensamstående med barn, utan har en man som jag kan luta mig emot. Jag kan säga: hjälp, hur ska jag prioritera nu? Kan du göra det som jag tycker är knepigt och inte pallar? Det är fortfarande svårt för mig att inte vara duktig och att faktiskt be om hjälp. Är van att klara mig själv. Har också tyckt att det varit enklare på många sätt att vara själv, bestämma själv. Ha min ordning hemma, som gör mig trygg. Men den strategin funkar ju inte jämt. Folk omkring oss, vänner, bekanta, arbetskamrater: deras känslor, attityder, önskemål, ska ju också hanteras på ett eller annat sätt. Det är ju detta som kallas livet.

Fick nyligen tipset om en artikel kallad: Öppen om sin diagnos i Lärarnas tidning och handlar om läraren Inger Carlstedt som berättar om sin ADHD och Asbergerdiagnos. Artikeln publicerades den 20/8 i år och är sökbar på: www.lararnastidning.net.

Annonser
  1. 01 september 2009 kl. 12:17

    Ja det där med medicineringen kan vara lite knepigt i början. Jag provade Strattera först. Gick inte. Sen Ritalina, men icke. Då blev det Concerta och jag kan säga att det tog sin tid att komma upp i rätt dos, Jag höll på att ge upp flera gånger. Men blev övertalad av läkare att fortsätta. 72 mg, sen sa det smack bara. Världen öppnade sig och jag blev en del av den. Bara så…Den löser inte världsproblemen, men hjälper i alla fall mig att bättre handskas med mitt eget liv. Jag är tacksam för det. Tror inte jag kunnat tillgodogöra mig terapin jag fått, om jag inte samtidigt haft Concertan.

    kram! och nu ska jag läsa länken här…

  2. genrep
    01 september 2009 kl. 13:27

    Birgitta:
    Två själar – samma tanke. Kram tebaks.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: