Hem > leva med adhd > Konstnärer som utövar långsamhetens lov

Konstnärer som utövar långsamhetens lov

Ni har väl inte missat Gunnel Wåhlstrands konst? Hon som arbetar om familjefotografier till stora tavlor i tusch. Fantastiskt! Har läst om henne i pressen och också sett programmet ”Rummet i vitt” på SVT. Snacka om att sjunga långsamhetens lov. Hennes konst tar tydligen oändligt tid att framställa. Mycket pill och pet. Varje litet tuschpenseldrag ger en detalj som tillsammans med ännu fler ger det stora mönstret och bilden. Gunnel beskriver i TV-programmet att hon blir helt absorberad av det hon håller på med. Snacka om att kunna hyperfokusera. Det vilar på något vis något aspergerskt över det hela.

Jag skulle inte klara av en så långsam och utdragen process. Det funkar inte för en person med ADHD. Kreativ? Japp, men också handlingskraftig och expeditiv. (Det senare uttrycket  har jag lånat från ett medicinskt ulåtande om mig.) Jag är inte den som såsar omkring och inte får något gjort. Det går snarare lite för fort. Vill bli klar och se resultat omgående. Annars får jag DAMP. Dessutom har jag blivit allt bekvämare med åren. Så hemma hos oss hittar man varken konst- eller hobbyprojekt.

En annan som måste vara tålmodig som få och klarar av att ro iland stora konstnärliga projekt  är Caroline Harju. Precis som Gunnel använder hon sig av släkten som inspiration. Caroline är vad man skulle kunna kalla en konstnär i vardande (fast jag vet inte riktigt om om hon vet det själv ännu). Genom att lägga pärla vid pärla 110 000 gånger gjorde hon en svartvit fotolik bild av sin mamma som barn. Det tog 140 timmar och konstverket mäter 200 gånger 137,5 cm. Jag säger bara: waov.

Är ni sugna på att göra något liknande själva, kan man faktiskt gratis ladda ner ett program som gör att du kan skapa egna fotografiska pärlplattor.

Annonser
  1. 21 oktober 2009 kl. 0:30

    wow… den där pärltavlan kräver nog mycket koncentration. något jag inte har. kommer antagligne utredas för add eller adhd under våren

  2. genrep
    21 oktober 2009 kl. 12:29

    Tjelsi:
    Hej och välkommen. Som du kanske märkt finns du med på min bloggrulle.

    Håller med: allt för tålamodsprövande, men imponerande att andra förmår. Blir ganska kul resultat.

    Lycka till med adhd-utredningen! Kanske kan den ge fler svar på de frågor man har. Eller framför allt bidra till att göra livet drägligare. Tanketrängseln och kaoset i huvet, som vi med ADHD har, är inte kul. Tär på krafterna.

  3. Caroline Harju
    24 maj 2010 kl. 22:12

    Öh vad är nu detta?! Ni har ju stavat fel på mitt namn? Och jag visste inte ens att detta har blivit skrivet om mig.. Frågar man inte om tillstånd att få skriva om folk innan?

    • 25 maj 2010 kl. 16:31

      Caroline: jag hittade en tidningsartikel om dig eller snarare om ditt pärlarbete på nätet. Tyvärr är länken jag hänvisat till död, men jag har uppdaterat den. Källan dvs tidningen/journalisten som ursprungligen skrev om dig (vilken jag hänvisade till) har tydligen felstavat ditt namn, tråkigt. Vet inte om du läst artikeln, men tror så klart att du gjort det – för den handlar väl om dig?

      Svaret på din fråga. Visst får man skriva om folk, det hela beror på sammanhanget, syftet och källan. I det här fallet har ju en tidning intervjuat dig och publicerat artikeln, så att du blev ”offentliggjord”. Och man brukar lita på dagstidningar som bra källor, som skriver korrekta saker och som hart fått ett medgivande från den det skrivs om (dvs dig) att offentliggöra namnet och en omständighet som har ett nyhetsvärde. För du visste väl om att artikeln publicerats och spridits både i papperstidning och i webbupplagan, som många kan läsa?

      • 25 maj 2010 kl. 17:01

        anledningen till att jag reagerade var för att du länkat till min blogg och får det att låta som att det var min systers. och den bloggen finns inte mer och om du vill länka så kan du åtminstone skicka en liten kommentar och fråga först 🙂 kul med fler läsare, men vill då också att dom ska veta att det är min blogg och ingen annans 🙂

      • 25 maj 2010 kl. 17:15

        ida: tror att det blivit ett stort missförstånd. Jag har inte påstått att din (fd) blogg är din systers. Jag ville lyfta Carolines intressanta pärltavla – inget annat. Och infon om den hittade jag via artikeln, kanske fanns det en länk hos dig till den. Framgick det inte på din blogg att den var din?

    • 25 maj 2010 kl. 17:23

      Står inget som påstår på din blogg att det var min blogg heller 🙂 jag tycker det är jätte kul att min syster blir omnämnd självklart tycker jag det 🙂 var bara så förvånad igår när jag såg det här 😛 inget illa menat med någon kommentar 🙂 bara chockad 😀

      • 25 maj 2010 kl. 18:28

        ida: det här är faktiskt en märklig situation. Väljer man att publicera sig, det må vara via en blogg, facebook-sida, medverka i en artikel/tidning/TV-program eller genom att skriva/publicera en bok eller liknande, måste man väl vara medveten om att man gör sig tillgänglig och offentlig – dvs att folk kan läsa/hitta det man skriver/tycker/säger/hänvisar till. Speciellt på nätet. Det är ju så ni systrar hittade hit. Och det är ju det som är så fantastiskt att många kan ta del av så mycket: tankar, åsikter …. osv

        Vi har en grundlag som styr yttrandefriheten och vad man får göra med andras verk som publicerats (dvs skyddar upphovsrätten till konst, foton, texter osv). Och så klart vad man får säga om andra (inte kränka, försöka skada och fara med lögner). Men det finns inget som säger att man måste fråga innehavaren till en webbsida eller blogg om man får länka dit. T.ex för att källhänvisa. Det är man fri att göra. Har man publicerat sig, sin vara eller sin åsikt kan man inte välja vilka som ska besöka sidan. Då måste man skapa en typ av login, som gör att den som vill komma åt sidan måste identifiera sig och har fått lov att titta in i förväg.

        Särskilt om man vill citera andras texter/inlägg, är det viktigt att källhänvisa/länka. Vi måste berätta var saker kommer ifrån. Vi får inte knycka andras material eller texter genom att klippa ut, kopiera och klistra bitar in bitar av texter på våra egna sidor utan att fråga eller källhänvisa och berätta att vi citerar den eller den. Sedan finns det olika sätt att se på vad ett konstnärligt verk är. Ett blogginlägg kan ses på många olika sätt.

        Det om detta: en liten lektion i yttrandefrihet – ingen uppläxning, men väl värt att veta. Det jag gjort är att källhänvisa och kommenterat något som är offentliggjort. Själv är jag tyvärr drabbad av att en Sverige demokrat-sympatisör, hela tiden länkar till min blogg, som ett exempel på något dåligt antar jag. Inget att göra åt tyvärr. Sån är yttrandefriheten. (Är dock i gott sällskap, bl.a med bloggande Farmor Gun.)

        Mer om upphovsrätt på internet kan du läsa här.

  4. 24 maj 2010 kl. 22:21

    kul att du skriver om vår familj och länkar till fel bloggadress till mig 😛 smickrande men fråga gärna innan 🙂

    • 25 maj 2010 kl. 16:35

      ida: läs gärna svaret ovan.

  5. Caroline Harju
    25 maj 2010 kl. 16:56

    De står inte CarolinA i artikeln de står CarolinE. Ber om ursäkt för mitt dryga svar är ju ändå en ära att bli omnämnd kom bara som en chock.

    • 25 maj 2010 kl. 17:02

      Caroline: ursäkt mottages glatt. Självklart blir man känd om det står om en i tidningen. Genomslagskraften kan vara större än man tror.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: