Hem > leva med adhd > Utmattning och ADHD går hand i hand – del 1

Utmattning och ADHD går hand i hand – del 1

trottviddatorDet här kommer att bli ett ovanligt långt inlägg som handlar om sambandet mellan det neuropsykiatriska funktionshindret ADHD och uttmattningssyndrom. För det finns. Jag vet en rad bloggar som vittnar om detta, skrivna av ADHD-kvinnor. Vi har t.ex Pie som varit sjukskriven pga av sin utmattningsproblematik i många år. Viktoria brukar också skriva om sin väg tillbaka till arbetslivet, efter att ha blivit utmattad pga sin ADHD. Det kan du läsa om här, här och här. Judith beskriver också problemen med stress, hyperaktivitet och utmattning. Birgitta, alias Witchbitch, skrev nyligen ett inlägg om frustrationen och oron att bli utförsäkrad vid årsskiftet. Andra t.ex Farsanmittilivet, med en son som har ADHD, skriver om stressen och sin enorma trötthet och svårigheten att orka både på jobbet och hemma, samtidigt som ADHD-misstanken växer. Ni har alla inspirerat mig att skriva detta inlägg.

Personers om har ADHD jobbar ofta mer intensivt än andra. Därför överanstränger vi oss lättare. Det hänger ihop med att vi har en funktionsstörning i form av nedsatt kognitiv och exekutiv förmåga. Det påverkar vår förmåga att fokusera, arbetsminnet och problemlösningsförmågan. Med andra ord vår förmåga att styra beteenden och handlingar. Vi är alltså inte herre över oss själv fullt ut.

För att prata om mig själv så har jag tvingats uppfinna system och kluriga sätt att klara av normala saker hemma eller på jobbet. Och min kapacitet och energi har varit hög. Jag har varit högpresterande och gått i spinn. Ständigt på språng och med många bollar i luften. Har också haft en förmåga att ta på mig uppgifter som andra inte får gjorda, i ren frustration. För att de sinkat mitt jobb och min framfart på väg mot mål. Det här är jag inte ensam om. Vissa av oss utvecklar den här sidan, för att stävja känslan av att förlora kontrollen och mota bort känslan av kaos.

Det är det här som är så lurigt med ADHD. Uppmärksamhetsstörningen, impulsiviteten och oförmågan att dosera vår energi. Vi har svårare än andra med att både prioritera rätt och att få till ett avslut på projekt eller uppgifter vi håller på med (för vi sätter ju igång med nya grejor hela tiden). Uppmärksamhetsstörningen gör att vi har svårt att koncentrera oss pga att vår uppmärksamhet är lättavledd och att vi är impulsiva. Någon som går in i ett rum, ett susande element, en ringssignal, mänskligt mummel, en hostning, plinget av inramlande e-post i datorn, t.o.m våra egna kullerbyttande tankespår och ständigt uppdaterade göralistor i huvudet – allt detta har en förmåga att bryta igenom och störa när vi försöker koncentrera oss på att lösa en uppgift. T.ex läsa en rapport, skriva ett protokoll eller ett brev osv. Vi får börja om gång på gång.

Det blir himla ineffektivt och känslan är att man inget får gjort. Ändå håller vi oss konstant sysselsatta. Punktmarkerar än här, än där. Vi har svårare än andra att veta vad vi ska prioritera och hitta tillbaka till det ursprungliga spåret. Vi kan inte värja oss mot allt stimuli som andra normalfuntade kan ignorera, eftersom allt rycker och drar i vår uppmärksamhet. Våra sinnen signalerar: ”se här, titta hit” om allt och inget. När något är extrasuperintressant – då kan vi hyperfokusera, nästa hamna i intressekoma. Vi tappar tid och rum. Plötsligt vaknar man till: ”hjälp vad är klockan?”. Känslan av panik sprider sig. ”Skulle jag ha varit någonstans, har jag missat nåt?” Så här funkar det för oss som har ADHD.

När jag äntligen började äta ADHD-medicin (centralstimulantia), upplevde jag att känslan av gröt i huvudet försvann. Jag blev mer skärpt igen, mindes bättre, energin kom tillbaka och att jag plötsligt fick så mycket gjort. Hänger antagligen samman med att min förmåga att fokusera på enstaka uppgifter blev så mycket bättre. Hjärnan blev mer vaken och tiden gick långsammare – den försvann inte – vilket leder till mycket mindre frustration. Hela jag blev mycket mera sammanhållen faktiskt. (Vet inte om ni förstår vad jag menar.) Tålamodet blev bättre. Man avbryter inte andra personer lika mycket i deras prat, försöker allt mindre gissa vad folk ska säga innan de sagt det och lägga ord i mun – ett sätt att försöka effektivisera samtal. Det här låter säkert helt galet och är inte ett rationellt beteende. Det är som att andra är till för oss. Deras känslor tar vi inte hänsyn till, vi ska nämligen vidare. Vi försöker också styra upp andra och få dem att delta och göra saker vi inte hinner med eller klarar. Hur hemskt som helst är det. Föreställ er den ångest och skam man får gå runt med. ”Jag är en dålig person. Jag visar inte hänsyn. Jag säger och gör fel jämt, jämt.”

Allt det här leder till mer stress, sämre självkänsla, ett allt mer splittrat beteende, ökad trötthet. Bara att försöka behärska sitt beteende, bli bättre på det man misslyckas med och samtidigt koncentrera sig tar enormt stor kraft i anspråk. Man däckar kvällstid, är sur och arg, orkeslös, oinspirerad, vill vara för sig själv – vilket leder till ännu större samvetsnöd. En del tar till alkohol eller annat för känna någon form av tillfredsställelsekänsla i kroppen. Något som kan leda till missbruk. Ni fattar: en ond spiral.

Till sist är man så trött och virrig. Allt går så långsamt. Man blir allt mer glömsk, måste ständigt dubbelkolla saker för att det redan från början dåliga arbetsminnet krymper ytterligare. Man sover sämre för man ältar sina tillkortakommanden. Stresshormoner far runt i kroppen och skadar viktiga funktioner. Hippocampus drar ihop sig. Meddelandefunktionerna i hjärnan försämras ytterligare – de som redan är kassa pga funktionsstörningen i hjärnan som ADHD beror på. Utmattningen ökar, man blir deprimerad och man blir till sist sjukskriven. Man slutar helt enkelt inte fungera. Minns inget, kan inget (inte ens sätta på en diskmaskin), har slutat förstå hur saker fungerar – är helt tom. Så här har det varit för många vuxna som inte vetat om att de haft ADHD.

Ett utmattningssyndrom kan faktiskt bli ingången till en ADHD-utredning. (Faktum är att Socialstyrelsen rekommenderar att olika differentialdiagnoser beaktas i samband med att en diagnos för uttmattningssyndrom ställs.) Visst finns det helt ”normala” människor som går in i väggen. Och det gör de av pga av vanligt bakomliggande orsaker: prestationspersonlighet med höga krav på sig själv och stora bekräftelsebehov både på jobbet och hemma, en dåligt fungerande arbetssituation där krav/mål och resurser/kompetens inte överensstämmer, en ickefungerande organisation med klent ledarskap, otydliga roller och mandat, otydliga förväntningar på medarbetare och påver arbetsbeskrivning osv. Lägg till en ADHD-problematik hos en enskild medarbetare och ni fattar vad som händer.

Vägen tillbaka är snårig. Har man ADHD är det svårare att komma tillbaka det visar statistiken. Det blir så mycket mer att ta hänsyn till vid en rehabilitering. Man behöver extra bra förutsättningar vid en tillbakagång till arbete, förändringar som man kanske inte själv är klar över att man behöver eller ens råder över. Man är också beroende av arbetsgivarens förståelse och goda vilja och möjlighet att anpassa arbetsuppgifter eller arbetsplats.

I en rehabiliteringssituation är man beroende av att vara klartänkt, eftertänksam, påläst och kalkylerande. Veta vad man vill och vilka arbetsrättsliga eller socialförsäkringsmässiga möjligheter som finns. Det gör man sällan. Har man ADHD och är utbränd har man extra svårt att få till det. Försämrad kognitiv och exekutiv förmåga gör det svårt att få ihop planeringen. Impulsiviteten kan ställa till det genom att man ger oövertänkta signaler eller önskemål. Man behöver hjälp: annars blir man väldigt ensam och prognosen blir då dålig när det gäller att komma igen. Sedan är det inte ovanligt att en utmattning oavsett person, ger en skada i form av permanent sänkt stresströskel. Och det är ju något vi ADHD-personer lider av redan innan.

Hur kan man komma vidare eller motverka att hamna i ett utmattningstillstånd som ADHD-person? Det tänkte jag klura vidare om i ett nytt inlägg som kommer snart. En del av svaret ligger i att erkänna och förstå sitt funktionshinder. (Uppdatering: Här hittar du del 2.)

Vill du läsa mer om hur jag upplever detta med att ha ADHD, kan du klicka här.

Läs gärna också vad ADHD-coachen Bob Seay säger om att vi ADHD:are har lättare att överanstränga oss.

När man har problem med arbetsminnet – ett typiskt utmattningssymptom, men också ADHD-symptom – så upplevs det ofta som att man har problem att koncentrera sig. Arbetsminnet hjälper nämligen till med att komma ihåg vad vi ska koncentrera oss på. Här kan du läsa lite mer om ADHD och hur det påverkar arbetsminnet. Här kan du läsa ännu mer om dopamin, arbetsminne och arbetsminnesträning. Här kan du läsa mer om kognitiva funktionshinder.

Advertisements
  1. 26 oktober 2009 kl. 0:30

    Nu har jag läst detta två gånger och följt de flesta länkarna. Mycket bra skrivet och sammanfattat.
    jag går nog fram klarhet till klarhet jag med.

  2. 26 oktober 2009 kl. 13:27

    Väldigt bra inlägg. Tack!

  3. Dr Sigmund Zoid
    26 oktober 2009 kl. 16:03

    Tack(!) för denna texten.
    Mitt i mitt demoraliserade tillstånd och i min frustration över ständig utmattning och avsaknad av respons från vården om mina misstankar om att kanske ADD/ADHD bör stå i fokus för min vård och att depression/dystymi/utmattning snarare bör ses som symptom, så känndes det befriande att läsa en text som jag upplever beskriven min egen problematik så tydligt. Merci!

  4. genrep
    26 oktober 2009 kl. 17:20

    Farsanmittilivet och Dr Sigmund Zoid:
    tack för kommentarer och respons. Hoppas att ens konklusioner och erfarenheter kan göra några fler lite klokare. Fortsättning följer som sagt.

  5. genrep
    26 oktober 2009 kl. 17:22

    Birgitta:
    Hang in there girl. Du har potential att göra storverk.

  6. 29 oktober 2009 kl. 9:04

    Tack för så bra inlägg. Exakt så som jag känner men du kan skriva det så fantastiskt bra. Och så mycket ångest det är nu när man inte vet vad som kommer hända vid årskiftet! Jag mår bättre på Ritalin men har så mycket biverkningar även där att det också ökar stressen!!! Hur ska man orka? Jag ska skriva ut detta inlägget och ha med mig för du skriver så bra om hur det verkligen känns för mig också.

  7. genrep
    29 oktober 2009 kl. 17:14

    Judith:
    Kul med uppskattning. Du och jag verkar göra exakt samma resa med medicinerna. Det är tungt. Man vill ju inte vara zombie, gröthuvud eller ärthjärna resten av livet. Och konsekvenserna för de närstående, orkar jag inte ens prata om. Känner mig totalt deppad i skrivandets stund. Hur länge orkar man – bra fråga. Jag börjar känna mig på upphällningen. Och tiden den går…

  8. 29 oktober 2009 kl. 18:46

    Åh, känner du dig så också! Ja, jag blir verkligen skitledsen. Jag vill ju inte må så skit som jag gjorde innan Ritalin ändå började göra sin verkan men att ha dessa biverkningar orkar jag inte med heller. Dom sliter ut mig också. Att tappa mitt långa tjocka hår får mig att gråta blod. Jag känner mig verkligen också på upphällningen.

  9. 09 november 2009 kl. 23:36

    Du har ordets makt..
    Jävla bra skrivet..

    Tack för titten..

    • genrep
      10 november 2009 kl. 14:22

      MotherBitch: Välkommen hit. Och tack. Kan rekommendera en annan ”bitch” till dig, nämligen Witchbitch. Och Judiths blogg tror jag kanske du skulle gilla.

  10. 23 januari 2010 kl. 13:37

    oj, det här gick rakt i magen

  11. Victoria
    07 februari 2010 kl. 18:29

    Nu är jag helt slut, men glad, efter två av dina inlägg. Du har satt så mycket på plats för mig kognitivt och emotionellt att jag känner mig som en ännu bättre människa. Diagnosen gav mig många förklaringar som hjälpt, men jag har aldrig läst en så hel förklaring till varför just jag kollapsade så hårt (många gånger med).

    Det du skriver om att ge ”oövertänkta signaler eller önskemål” är mig i en ask. Idag hoppas jag att mitt rehabteam förstår mina problem som jag försökt beskriva. Trots att jag vill kasta mig ut i varenda möjlighet, oavsett om jag är mogen. Alla som läser detta inlägg borde läsa ditt nummer två:

    https://genrep.wordpress.com/2010/02/07/utmattning-och-adhd-gar-hand-i-hand-del-2/

    Tack insiktsfulla människa!

  12. 08 februari 2010 kl. 17:30

    tack för nyttig information och en bra blogg som jag skall läsa mer av.

  13. 08 februari 2010 kl. 17:41

    Malene:
    välkommen hit.

  14. Ji
    20 februari 2010 kl. 9:31

    Tack, skulle vilja skriva ut detta och sätta på väggen på mitt jobb, tyvärr vet de inte om min ADHD. Vilket är svårt för det innebär extra kämpande för min del.

    Jag känner igen allt, jag har också början på utmattning, och jag håller på att försöker uppbåda mod till att göra det jag var menad till … !
    Det är en lite långsam process, men en sak har medicinen (eller insikten) hjälpt mig med, och det är att ha mål, både kortsiktiga och långsiktiga! Det är en höjdare att kunna ha det för första gången i mitt liv!

    Jag läser dig alltid men ”glömmer bort” att kommentera 😉

  15. 21 februari 2010 kl. 11:14

    Ji: att skaffa verktyg för att reducera stress är superviktigt när man har ADHD. T.ex avslappningsövningar, snabbmeditation, yogaövningar, mindfullness och liknande. När man känner att man blir stressad och är på väg att speeda igång (vilket kan vara svårt att märka i början) då är det dags att ta till lugnande knep. Att byta bana i livet kan också vara en väg. För jag tror inte att med vi ADHD klarar vilka jobbpåfrestningar som helst.

  16. Victoria
    21 februari 2010 kl. 11:28

    Ji
    De vet inte om din ADHD på ditt jobb och du håller på att bränna ut dig. Ta ett samtal med chefen. Du får inte diskrimineras för en funktionsnedsättning. Likadant som arbetsplatsanpassning för reumatiker borde väl det funka för ADHD? Men man måste ha diagnos på papper som vanligt tror jag.

    • 21 februari 2010 kl. 15:07

      Det här med att berätta eller inte berätta om sin diagnos, är ett individuellt val man gör. Vissa är inte färdiga att kliva ut ur garderoben. Självklart har du rätt Victoria i att en arbetsgivare inte kan hjälpa en medarbetare som inte berättar vilka behov man har – att man har ett funktionshinder. För oss med ADHD är det ju inte bara jobbet som utmattar (men visst är det där vi spenderar större delen av tiden). Det är ADHD:n som sätter sin prägel på allt i livet.

  17. Thomas
    23 februari 2010 kl. 7:59

    själv har jag ett antal gångar gått in i väggen och blivit utbränd…
    dock ej genom jobba för jag har inte jobbat så mycket i mitt liv men har gått in i väggen mentalt flera gånger förr i mitt liv… orsaken har varit att jag inte fått förståelse över vad som skett i mitt inre…min hjärna har helt enkelt gått på högvarv och jag lyckades inte få kontroll på det på annat vis än att jag tillslut blev helt slut… vid dom stunderna blev jag liggandes i sängen och blev väldigt undvikande…

    psykiatriindustrin har benämningar som apatisk/mano/asocial mm. själv kallar jag det ADD eftersom jag har ADHD så är add för mej samma sak men jag orkar inte vara utåtagerande bara utan blir inåtvänd….

    att vägen tbx efter att man vart utbränd samt har adhd skulle vara svårare vet jag ej om jag håller med i…vägen tbx kan alla gånger vara svår och det som gör det svårt i mitt tycke kan vara att om man inte vet den direkta orsaken till varför man blev utbränd, hur skall man då fullt ut kunna gå vidare !!!!

    att bli utbränd är för mej ett svårt tillstånd för troligtvis så har man svårt att just identifiera orsaken…stress på jobb och stress utanför jobb är en del av orsaken…
    men som jag ser det efter mina egna erfarenheter om hur det vart för mej så är det inte jobb eller vad jag gör efter jobbet som är den egentliga orsaken utan grundproblemet var alltid att jag inte behåll mitt inre lugnt och var noga med att lyssna på mitt inre så jag var stenklar över vad som drev mej…

    om jag följer mitt hjärta och min själ och är klar över vad jag gör och varför jag gör det så kom resten enkelt i lugn och ro…

    då jag föddes med adhd så är jag van att inre stress och är faktiskt hur stresstålig som helst…för förr var det en normalitet för mej men i dag har jag skalat bort min inre stress så jag får tillgång till att uppleva livet !!!

    när mina insikter i hur jag fungerar föll på plats och när jag lärde mej hur jag skall vårda mitt inre så blev livet annorlunda !!! för mej är nuet allt !!! genom att ge nuet full fokus så blir livet lättare… att hålla tanken på vad jag gör just nu är för mej ren befrielse och vägen mot frihet… på så sätt kommer min så kallade ”reptilhjärna” som jag själv anser är ren adhd intelligens 😉 i dager på ett nice way 🙂

    grejen för mej var att jag tillslut var tvungen att förstå att friheten låg just i att jag levde/lever i nuet…förr hamna jag i situationer där tankarna gick i rasande fart och grundade sig på historiens misslyckanden ur mitt liv och jag blev i aktuell situation ståendes med tankar och känslor som härstammade från min lifshistoria och skulle samtidigt vara fokuserad på vad jag gjorde i nuet !!!! misslykandena ble många…

    i dag lever jag i aktuell tid med fokus på aktuell situation…då vet jag att jag är medveten om vad som sker… om jag har full fokus på nuet och igenom det jag gör i nuet har jag inga större problem med att hålla min inre stres borta… take lots off care…

    • Luisa
      30 juli 2013 kl. 3:34

      Tack för det du skrev Thomas. Nu är det länge sedan du skrev, år 2010. Men för mig betyder det mycket de du beskriver om din erfarenhet och vad som har hjälpt dig. Jag ska gå på en adhd utredning nu snart. Jag känner igen mig i mycket av beskrivningen av symptom. Det du skriver gör att jag kan förstå varför jag gjort de val jag gjort. Jag kan förstå varför jag har haft svårt. Jag fick utmattningsyndrom diagnos 2012. Jag kom tillbaks till arbete, trots att jag också var arbetslös. Detta, tack vare, tror jag också, det du beskriver som adhd intelligens :-). Bara drivkraften används rätt. Svår balansgång dock.
      Jag har gått sedan flera år, mindfulness 8-veckors kurser, för jag kände att de tilltalade mig mycket och också för att det är viktigt då jag själv arbetar med människor (jag arbetar inom vården). Mindfulness/medveten närvaro handlar just om att vara i nuet som du beskriver. Jag ska vara mer disciplinerad och meditera och göra andra övningar jag lärt mig. Det blir som en buffert för framtiden och tränar min ”här och nu” muskel. Vi får se om jag får en diagnos eller ej. Känns jobbigt nu då jag inte är säker på att jag vill ta medicin om jag skulle få en diagnos. Den stressen att anpassa medicin känns för mycket. Jag är stressad redan över all medicin jag behöver ta för min astma. Sedan undrar jag om man kan ha olika grader av adhd/add om man blir diagnostiserad. Vet du det?
      Take care you too.

  18. Ji
    24 februari 2010 kl. 20:40

    Tack Genrep för att du förstår. Jag har ett jobb som jag förstått är liknande ditt, mycket deadline, stress och förväntningar på resultat och leverans. Jag var sjukskriven när min pappa dog nu i somras och har precis klivit in på heltid, och under sjukskrivningstiden så fick jag efter 4 månader tid för rehabiliteringssamtal, men fördröjning på det (pga tidspress ifrån personalrepresentant) gjorde att vi inte hann ha det innan jag klev in på 100%.

    Jag ska nu bli remitterad till en specialenhet där de ska hjälpa mig med att hantera stressnivån och alla ‘delar’ inom ADHD problematiken.

    Problemet är att jag inte alls ‘känner’ att jag har för mycket, jag älskar mitt jobb, och presterar på en nivå som först när jag är helt slut, kommer jag ihåg det, Det är som att sätta ett tag på ett spår, utan några bromsar, lång sträcka och massor med fart, är oerhört svårt att få stopp på.

    Jag har valt att inte berätta för min arbetsgivare, då jag vet att ‘skuldtrippar’ används flititgt för att maskera dåliga arbetsmiljö. Vi är ingen arbetsplats där individtänkande, och solidaritet finns, det är djungels lag som gäller, först bäst och starkast = vinner. Jag tänker gå därifrån med mig som vinst, och kommer att göra allt för att ‘hålla ihop’ tills dess.

    Tack för alla heja rop och tankar!
    Ji

    • 25 februari 2010 kl. 8:56

      Ji:
      lite av det du skriver om har jag svarat på i din andra kommentar på mitt inlägg: Klappetiklapp…..
      Det här med arbetsgivare är ingen lätt sak. Man vet hur det ska vara enligt regelboken och de ledar-/medarbetarpolicys arbetsgivare själva tar fram. Men ofta stämmer inte ambitionerna som uttalas med verkligheten.

      Antingen får man ta fajten med hjälp av stödpersoner (facket, arbetsterapeut, psykolog – finns företagshälsovård?) – fast då gäller det att de har kompetens också, speciellt erfarenhet av ditt funktionshinder. Eller så blir man tvungen att söka sig någon annan stans där man kan funka bättre. Men det senare skulle jag vilja säga är en långsiktig plan, när man fått den hjälp som du kan få på t.ex en specialenhet för ADHD eller NPF.

      Jag tror att det kommer att bli ohållbart för dig att hålla tyst om din speciella problematik inför arbetsgivare mycket längre till. Om du ska genomgå rehabiliterande/terapeutiska insatser krävs det att arbetsgivare och t.ex arbetsterapeuter mfl jobbar tillsammans. Och detta kommer att ta tid och framför allt kraft (ett stålbad rent ut sagt). Pratar igenom din arbetsmiljö och arbetsuppgifter. Viktigast är naturligtvis vad du själv kan göra för att förändra för dig (medicin och terapi = verktyg). ADHD:n följer ju med – den försvinner inte för att du byter jobb. Eller tänker du frilansa?

  19. Ji
    27 februari 2010 kl. 9:15

    Ja jag håller på och processar (inom mig) i det, att bara sådär helt enkelt säga exakt som jag känner, utan krav på perfektion, och strategiskt tänkande. Såna där otydliga regler som jag har supersvårt för?

    Jag funderar på att säga rakt ut till min chef exakt hur jag känner-
    – att jag funderar på att byta jobb, alt starta eget
    – att jag har för hög arbetsbelastning och därmed mindre stresskänslighet
    – att jag har svårigheter i form av ADHD
    – att jag inte uppfattar att de jobbar med arbetsmiljön vilket skulle underlätta för alla.

    Jag vet inte om jag här högmodig nu, men ofta kan jag tänka att det finns så lite organisation inom företaget, att det skulle kunna underlättas på så många delar om någon hade ansvar för ALLA delar.
    Logiskt tänkande hade jag högsta ‘scoren’ i när jag gjorde test både på AF och i utredningen.

    Jag upplever att de logiska delarna i mitt företag är alldeles för spretiga, och att det inte finns ett ‘hel hets tänk’, utan att det handlar om att ‘släcka bränder’, vilket gör en dålig arbetsmiljö.

    Hälsn Ji

    • 27 februari 2010 kl. 10:11

      Ji:
      jag har jobbat inom olika slags organisationer: privat, statligt och kommunalt. Och alla har haft logistiska problem av olika sort, svårt att vara tydliga i ledarskap/roller/mandat/verksamhetsmål. Den organisatoriska trögheten (ineffektiviteten vi får krupp av) kanske inte inte är lika vanlig i privata bolag. Där finns ett större affärsmässigt krav på effektivitet – dvs kanske inte lika mycket oändliga, omständliga och utdragna möten som inte leder så mycket framåt. (Jag tror mest de funkar som ritualer, som skapar trygghet. Men de är ju också en del av den demokratiska och förankrande processen inom stat och kommunföretag.)

      Man kan stirra sig blind på att företag/arbetsplatser inte funkar som de ska. Det är ett problem – jag håller med dig (och säger vi inget, förändras inget). Men hellre tror jag att du ska rikta fokus på dig och den inflexibilitet vi ADHD:are har och behovet av tydlighet i processer, strukturer, organisation, logistik. Vi har ett funktionshinder när det gäller det här. Vi går igång på det och kan inte distansera oss från det. Det måste gå till på vårt sätt för att det ska funka (annars blir det kaos). Så här är det ju faktiskt inte bara på jobbet utan hemma med. Vi vill se ett logiskt mönster, vara självständiga, veta vad vi ska göra (och när) och hatar ineffektivitet.

      Visst kan vi som har ADHD funka bättre som egna företagare, där vi styr vår tid och engagemang själva (om vi klarar detta, dvs begränsa oss). Men jag vill höja ett varningens finger: du blir själv ansvarig för din rehabilitering vid sjukskrivning. Att ha eget skapar ofta oro kring ekonomi (har jag råd att ta semester, har jag tillräckligt med kunder, kan jag säga nej till en kund). Man ska sköta ekonomi, planering, budget, bokföring, hyresförhandlingar. Ha koll på skatt, moms och att kunderna betalar sina fakturor. Betala egna räkningar i tid. Visst kan man anlita proffs som sköter dessa bitar, men det kostar också pengar – som man själv ska dra in. Oavsett om man är florist eller pr-konsult.

      Som slutkläm vill jag också säga: se upp för att drivas av flyktkänslor. Har man fått en ADHD-diagnos kan man behöva landa och få medicin och verktyg falla på plats innan man genomför andra genomgripande livsprojekt (byta jobb, bostad, partner, liv osv) som kräver mycket energi och fokus i sig. Kan vara bra att stanna upp och bara vara i nuet. Och lägga mindre krav på sig själv!

  20. Annika
    11 april 2011 kl. 17:52

    Tack för detta inlägg. Har funderat mycket på rätt diagnos, är det både och eller antingen eller.

    • 11 april 2011 kl. 18:26

      Annika: många som har bokstavsdiagnos går in i väggen. Det har med vår oförmåga att bromsa att göra. Vi känner inte som vanligt folk, när vi är trötta, utan gasar på tills vi tar slut. Dessutom måste ju vi anstränga oss mer för att klara det andra klarar utan så mycket ansträngning. Arbetsminnesproplematiken är en del av ADHD-diagnosen och den finns ju också med, fast på ett annat sätt, när man har utmattningssyndrom.

  21. 29 mars 2012 kl. 16:11

    Grymt bra inlägg. Helt galet va jobbigt det kan vara ibland. Förstår inte hur min man står ut med mig om jag ska va ärlig. Ibland spårar ja så kraftigt att jag tappar kontrollen över mig själv och ja. ”glömmer” bort allt runt om. Sätter mycket krav på mannen min när han inte finns där bara för att jag vill ha uppmärksamhet. Borde ge han mer förståelse. Träningen är ett verktyg som funkar bra för att ”hålla nere” mig själv. Tack för ett bra inlägg. =) hoppas det kommer fler =)

  22. Caroline Wiman
    31 augusti 2012 kl. 17:56

    Tack för ditt inlägg, känner igen mig i allt…..fast jag har inte påbörjat min adhd utredning än. Känns skönt att veta att jag inte är ensam, har precis börjat acceptera min utmattning, kroppen ger mig inte längre något alternativ 😉
    the only wayis up :))

  23. jatillmig
    29 november 2012 kl. 0:49

    Efter tio år i samtalsterapi har jag fått min terapeut att skriva remiss till utredning. Vi gjorde screeningen igår. Det var nästan full pott på alla 18 frågor. Jag visste det. Efter två års funderande, velande, rädsla och ångest satte jag äntligen ner foten och bestämde mig för att ta reda på hur det egentligen förhåller sig.
    När jag började terapin för tio år sedan var det första jag frågade, om terapeuten trodde att jag hade någon bokstavsdiagnos. Svaret var ett klart nej.

    Kan inte låta bli att undra hur det skulle ha varit om jag varit envisare då och bett om ett test. Nu ska terapin (äntligen?) avslutas och jag går in i en ny fas. Lite skrämmande men jag bara måste, finns liksom ingen återvändo nu. Känns som att komma ut ur garderoben-men bara inför mig själv.
    Jag hamnade i terapi efter att jag vägrade ta medicin mot utmattningsdepressionen jag då var sjukskriven för. Jag ville ha svar inte medicin! Nu tänker jag ta reda på fakta. Jag vet att jag kommer att ”nörda” massor i ämnet.

    Vill verkligen tacka dig Genrep (tror att vi är ungefärligen jämnåriga 🙂 och alla som skriver här, jag blev mänskligare av att hitta hit och surfa runt ett par dagar. Ni har boostat en ny syn på mig själv och nyfiken hoppfullhet.
    Ni är mina nya vardagshjältar.

  24. 03 december 2012 kl. 18:23

    välkommen ”jatillmig” och lycka till.

  25. familjenbra
    28 december 2012 kl. 10:32

    Läser och gråter, läser och gråter… Det är väl fan att man ska ha sökt hjälp i hela sitt liv och ingen inom vården som fångar upp en. Svaret fanns ju här. Synd att man ska ha behövt bli 44 år och fuckat om halva sitt liv innan man inser.
    Tack för att ni delar med er!

  26. 07 januari 2013 kl. 22:35

    Ja, det finns verkligen ett samban mellan NPF och utbrändhet. Jag själv som är neurotypisk har genomgått en otroligt tuff tid med våra barn, utan att gå in i väggen. Maken som har många drag av AST och ADHD (men ingen diagnos, vilket dock våra söner har), har klarat sig betydligt sämre med mindre tid i familjen. Han har fått gå undan mycket, och sticka ut på intressen. Ändå är han i sämre skick. Jag förstår att hans inre stress är betydligt högre än min. Det som räddat oss båda från att gå in i väggen, är att vi tidigt satte upp gränser och regler mot vänner och släktingar, och även för vad vi själva tagit ut familjen på. (Vilka gränser vi satte, finns att läsa om i min blogg, 2 inlägg vid månadsskiftet november-december.) Min pappa, som också har många drag av AST och ADHD, är alkoholist. Han blev beroende när han använde alkohol för att varva ner.

  27. Victoria
    25 september 2013 kl. 16:04

    Känner igen mig själv på pricken. Mycket bra skrivet 🙂 Dock hade jag gärna läst om dig snarare än ”vi” för det låter lite generaliserande med ordet vi..

  28. 20 oktober 2013 kl. 14:14

    Väldigt intressant för mig som precis har fått tanken om adhd väckt pga av ett väldigt svårt utmattningssyndrom.

  29. Josefine
    26 januari 2014 kl. 9:51

    Jätte bra skrivet!!! Håller på med det sista i min utredning nu.

  30. jenny
    15 mars 2014 kl. 10:22

    Hej! Vilket bra inlägg! Det var nästan som om att du hade skrivit om mig.
    Jag har dock inte gått i väggen någon gång. Och jag går inte heller på någon medicin. Jag vågar inte testa, för jag är rädd att jag blir för lugn och inte klarar av att prestera det jag ska.
    Jag behöver dick lite råd från någon som förstår hur jag har det. Jag håller på och utbildar mig till produktionsutvecklare, och har gjort 2 praktiker på ett stort företag.
    Jag har själv satt en väldigt hög ribba för mig själv. Och iom det så har även företaget satt ribban ganska högt.
    Och det känns som att jag borde berätta om mitt ADHD för chefen där, då jag till sommarn ska sommarjobba där.
    Ska jag berätta, eller riskerar jag att förstöra mina chanser där?
    Hade varit väldigt tacksam för svar, då jag känner mig ganska vilsen.

    Vänliga hälsningar, Jenny

  31. Frida
    14 augusti 2014 kl. 17:29

    Hej!
    Ramlade in på denna sidan när jag sökte om adhd och utmattning.
    Jag har själv ADD, och gick in i en utmattningsdepression i januari i år. Jag är 23 år, kvinna. Jag pluggade på folkhögskola innan jag hamnade i denna sitsen, Skolan låg en bra bit hemifrån, så det blev första riktiga flytten till något eget – vilken blev att bo på skolans internat.
    Internatet var väldigt lyhört och jag kunde aldrig riktigt slappna av på mitt rum. Jag blir sjukt stressad av att inte veta om någon kommer knacka på min dörr eller att bara höra fotsteg eller att några pratar i korridoren.
    Dessutom så träffade jag en kille i samma veva som senare visade sig att inte alls vara någon bra person.
    Jag fick en nära vän som bodde i rummet ovanför mig, och som var självmordsbenägen och i o med att det var så lyhört så hörde jag allt från yogaövningar till durrande mobiltelefonen på golvet.
    Sen dröjde det inte länge förrän jag förlorade min aptit till maten, så då började jag att ta med mig matlåda till rummet, men jag hade fortfarande svårt att äta. Och sen gick det bara utför. Jag blev negativ, hamnade ofta i konflikter, höll flera gånger på att ramla ihop när jag gick en promenad de dagar vi hade fysisk aktivitet. Sista veckan innan jullovet låg jag konstant i sängen förutom nån ynka timme då jag var med på lektionen, men flera gånger svartnade det för mina ögon.
    På tåget hem var jag likblek som ett spöke och mager då jag vägde 57kg och är 171cm lång. Ingen lärare på skolan insåg problemet, så första veckan i januari bestämde jag mig för att hoppa av. Hade jag inte tagit det initiativet så hade jag kanske jag inte hade varit här idag.

    Idag känner jag mig piggare, men orken går fortfarande upp och ned. Jag blev dessutom väldigt ljudkänslig och skaffade mig höronskydd som tar bort bruset i bakgrunden. Dessa skydd gjorde underverk för mig, speciellt under de första månaderna.
    Men jag är så himla sugen på att jobba och tjäna egna pengar, bo i egen lägenhet etc, men jag skjuter på allt hela tiden, för jag har ingen ork att ta tag i dessa saker + försäkringskassan etc.

    Vilka typer av arbeten tror du är bra att börja med?

    Tack för jättebra blogg!

    Mvh Frida

  32. Henke
    24 augusti 2015 kl. 20:32

    Tack för din skrift! Har inte läst sådär mycket på en internetsida sen jag gick i skolan tror jag. Alltså 10 år sen. Ska söka om en utredning nu och få fart på saker och ting. Detta är en rätt sjuk sensation. Jag ligger nog mer i vuxen ADD numera.

  33. Spillran
    19 september 2016 kl. 14:33

    Så otroligt skönt att läsa att NÅN mer är som jag. Utbränd sedan -11 och misstänkt adhd. Ensam, ledsen, fattig och orkeslös. Lever inte längre, men verkar överleva en dag i taget. Hoppas och ber om ett mirakel🙏

  1. 07 februari 2010 kl. 18:40
  2. 23 maj 2011 kl. 21:32

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: