Hem > leva med adhd > Diagnossnack – nu igen

Diagnossnack – nu igen

klossar-loveJa, då var det dags igen. Dags för diagnossnack. Det är många som blir provocerade av det här med bokstavsdiagnoser (eller neuropsykiatriska funktionsstörningar som det egentligen heter med ett samlingsnamn). Var inne hos farsanmittilivet och läste för en stund sedan och där är det någon som  blivit väldigt provocerad av farsans beskrivningar av de tillkortakommanden han upplever i vardagen – antagligen kopplade till en ADHD-diagnos. (Sonen är ett bokstavsbarn och tanken gror hos pappan om att han kanske också är ett bokstavsbarn – eller ”dampgubbe” kanske man skulle kunna säga, med ett snällt tonfall alltså).

Farsan har bland annat skrivit om att tappa bort sig i tid och rum. Av bloggskribenten TruthAndFiction (också P4 krönikör på Radio Kristianstad) har han uppmanats att ta och skärpa till sig. Så här skriver hon på sin blogg, om  farsanmittilivet: ”Det som upprört mig mest den sista tiden är ett inlägg där han missar sin dotters musikuppvisning, och skyller detta på sin oförmåga att passa tider, sin allmänna rörighet och sina begränsade förutsättningar. Frun blev arg, men jag undrar om inte jag blev argare….”

TruthAndFiction ömmar för våra barn och skriver också att hon erkänner ADHD som ett tillstånd, men ett tillstånd som kan hanteras genom planering, struktur och en stor jävla dos eget ansvar. Det här är stor humor, tycker jag. Ni som har ADHD fattar vad jag menar. Det här med att ADHD skulle vara ett tillstånd fattar jag inte. Det verkar inte som TruthAndFiction vet att ADHD fastställts som diagnos av WHO och Socialstyrelsen, som också klassat det som ett funktionshinder. (Ni som är halta och lytta – skärp er ni med. Det går att ta sig förbi hinder – bara man vill. Och du farsan: säg åt sonen att skärpa sig, han med. Jag vet att jag raljerar nu, men jag kan inte låta bli.)

TruthAndFiction fortsätter (och nu riktar hon sig till oss igen, gott bokstavsfolk): ”Bokstavsdiagnoser, precis som många andra tillstånd, blir i min mening lätt en krycka och en ursäkt för att slippa växa som människa.” Bara så ni vet alla damptanter  där ute. Ni får nog lov att läsa inlägget själva, om ni vågar. Och här kommer fortsättningen.

Jag kunde inte låta bli att kommentera det farsan skrev som en reaktion på påhoppet. Jo, för det tycker jag det är. Det uppvisar en brist på insikt, kunskap och empati. Gör som jag vetja, gå in på farsans blogg och visa ert stöd. Självklart så har TruthAndFiction kommenterat min kommentar riktad till farsan. Så här skrev hon bl.a:  ”Så känner jag, och jag tycker att en ADHD-diagnos för alltför många blir en ursäkt för ett omoget och egoistiskt beteende.” Mitt svar: ” `Det är väl bara att skärpa sig´. Det är sådant psykiskt sjuka också brukar få höra.” Argumentationen TruthAndFiction kör med är ju i stil med: stå inte där och gnäll – klipp dig och skaffa ett jobb (kategoriskt, fördomsfullt och rent gammelhöger, enligt min mening).

Som sagt: många blir väldigt provocerade av det här med diagnoser.

Annonser
  1. 11 november 2009 kl. 17:07

    Åh, så jävla bra skrivet! Ursäkta min dåliga svenska. Men det är så jag känner!

    • genrep
      11 november 2009 kl. 18:47

      Tack Birgitta.

  2. 11 november 2009 kl. 17:25

    okunskaper och illviljekunskapet är till för trångsynta rädda människor som borde funderar på att i stället skaffa sig lite kunskaper!!!!

    Men det är inte alla förmögna att göra Rädslor och åter rädslor

    jag har både adhd dyslexi även en hörselskada…. ingen kräver av mig att jag ska träna mig att höra bättre Men adhd den ska jag skärpa till

    • genrep
      11 november 2009 kl. 18:47

      Malix:
      Välkommen hit. Jag tror tyvärr inte att kunskap hjälper just denna dam. Här handlar det om att ha en annan världsbild, helt enkelt. Allt verkar så enkelt. ”Det är bara att göra si och så”. Hm….. jag undrar jag.

  3. 11 november 2009 kl. 17:52

    Jag ångrar redan att jag läste inläggen som du länkar till . Inte för att jag blev rädd, utan för att jag inte har någon lust att vara tvärilsk just idag.

    Tyvärr är hennes synsätt det mest nedlåtande en NPF:are kan råka ut för – hon tror att man väljer mellan ”att skärpa sig” och ”att inte skärpa sig”.

    • genrep
      11 november 2009 kl. 18:49

      FrkF:
      Nä, vem vill bli arg. Det räcker väl som det är. Men ibland får man ladda energin och reagera. Kul att se att du lever. Det har varit lite ödsligt på din blogg.

  4. 11 november 2009 kl. 18:48

    Just nu är jag så himla dampig att jag bara känner ordet ”dumstrut”. Trots att jag vet att vi är mindre nära just det än den du refererar till.

    • genrep
      11 november 2009 kl. 18:51

      Birgitta: hihi – förstår precis.

  5. 11 november 2009 kl. 19:00

    Arg är bara förnamnet, jag är skogstokig just nu milt uttryckt, argh

    • genrep
      11 november 2009 kl. 19:04

      Rosie:
      Anade väl att en och annan skulle bli det. Många på hennes blogg reagerar, undrar, är förstummade osv. Härligt med debatt.

  6. 11 november 2009 kl. 19:04

    egentligen är det onödigt att ödsla energi på dessa inkompetenta dårarfinkar, Riktigt synd om sådana ynkliga stackare kunskapsbanker kanske inte ens hjälper,

    • genrep
      11 november 2009 kl. 19:11

      malix: Visst – du har rätt. Men denna gång är det faktiskt nästan lite roligt. Sticker man ut nosen i motvind och spottar samtidigt så händer det alltid något.

  7. 11 november 2009 kl. 19:07

    Ja och med ett bloggnamn som Truthandfiction får mina tankar att vandra till trollen KRM och sedan vidare till dom andra tomtarna Scientologerna speciellt kommentaren med diet och handfasta riktlinjer osv osv

    • genrep
      11 november 2009 kl. 19:12

      Rosie: Ja, man kan aldrig så noga veta.

  8. 11 november 2009 kl. 19:12

    🙂

  9. 11 november 2009 kl. 23:30

    Nu slog det mig plötsligt en grej! Var det inte så här man sa till homosexuella förr. Att de ”valde” att gilla samma kön…? Precis som man nu säger att vi ”väljer” att inte kunna planera, strukturera och kontrollera oss själva?

    Samtidigt kan jag hålla med om att diagnoser i allmänhet kan bli en krycka för folk som inte orkar försöka vara det bästa de kan vara. Men det stämmer inte in på särskilt många med diagnoser, plus att det fenomenet är inte bara hittas hos oss NPF:are…

  10. 11 november 2009 kl. 23:35

    Jag får världens sämsta svenska när jag blir exalterad. Undrar vad det kan bero på? 😛 Förhoppningsvis förstod andra vad jag menade…

    • genrep
      12 november 2009 kl. 7:34

      Annorlunda: Vi fattar. Och du har alldeles rätt. Det luktar samma gamla fördomsskola, må det handla om homosexuella, bokstavsdiagnoser, muslimer.

  11. 12 november 2009 kl. 0:19

    Ha ha ha ha ja herreminje. Det är alltid allvarligt när man får ta sats igen och börja om med att förklara men jag vet inte… att människan har sin ståndpunkt klar är okey för mig ,eftersom hon helt klart är okunnig i ämnet men absolut inte verkar korkad.

    Däremot är hon nog sån att hon lever i sin lilla värld av livsregler. Tex att om man är förälder bör man bete sig på ett visst sätt, annars är man en usel människa. Sånt får unga föräldrar att gå sönder, men jag som gammal uv(morsa) har fattat galoppen för läääänge sedan. Att folk ”borde” är inte att kommunciera med varandra utan det är envägskommunikation i form av outtalade förväntningar. Ofta nåt man fått med sig med modersmjölken, Den där p4damen har problem med ”duktig-flicka-syndromet” vilket för övrigt är ett TILLSTÅND som man kan skärpa sig fri från. Men det är svårare för oss med adhd och andra npf efterom vi har så himla många inre förslag på andras förväntningar som vi tror att vi måste leva upp till och tappar omdömet och därmed priofokuset. Men det går, det gör det. Om inte annat efter att vi bränt ut oss! Så det finns hopp! 🙂

    JAG hade kunnat skriva en liknande artikel år 2000 eftersom jag ännu är helt övertygad om att var och en är ansvarig för sina val, även dem vi avstår från. Men på den tiden hade jag inte en aning om att jag själv gick omkring med en spritt språngande adhd och kanske gjorde mina val en smula mer komplicerade pga den, För att inte tala om dåraktigt impulsiva. Men en del blev riktigt bra förstås.:-)

    Att benämna ADHD som ett tillstånd, dvs som något som enligt p4damen tillfälligt dyker upp när det passar sig att skylla på är som sagt var en högst personlig reflektion som jag tror att hon använder sig av som en liknelse vilket är olyckligt eftersom det verkar som att hon tror att det handlar om en känslomässig reaktion.

    Om hon talat om manodepression (bipolär sjukdom) så handlar det om just det, dvs tillfälliga tillstånd som visserligen kan vara i månader vare sig det är upp eller ner, men de är alltså övergående eller i varje fall byter de skepnad och är något man befinner sig i. Dvs i ett tillstånd.

    Som i PANIK, graviditet eller varför inte kattallergi?! (okey okey, men nog är det väl ändå lite psykosomatiskt att vara allergisk mot MINA pälsdjur?)

    äh, det blev lite hattigt detta, det fick bli lite som det blev för jag är trött och dagens skärp tog precis slut.

    ***Borde nog blogga om detta själv också men klockan är snart 24 och jag har förhållningsorder att komma i säng i tid så min sömn inte kommer ur rytm igen.

    • genrep
      12 november 2009 kl. 7:47

      Tant Rasch:
      Du skriver som vanligt kloka saker. Duktig-flickasyndromet har också jag varit drabbad av som mycket ung. Världen var totalt svart och vit. Men man blir äldre. Frågan är hur gammal man måste bli för att fatta och vilka erfarenheter man måste ha. Vissa fattar nog aldrig. Att få barn gjorde mig väldigt mycket klokare och ödmjukare.

      Förstår det du skriver, om att det är först när man fått diagnosen och sanningen tränger in, som man både förstår och accepterar att vissa saker inte går att styra , när det gäller ADHD:n (innan var det ju ”bara” personlighet och den är ju påverkbar enligt KBT-teorin). Alla kan vi jobba med oss själva, men inte i samma omfattning. Detta funktionshinder som sitter i hjärnans dysfunktion (och påverkar vårt beteende), går inte att jobba bort. Tyvärr är det så att TruthAndFiction, som startade denna debatt, inte förstår att vi mycket väl förstår, att vi söker hjälp (när vi förstått att vi inte funkar som andra) och hur jobbigt vi har det med alla dåliga samveten. Tycker att Lina/Antigone (som haft en jobbig resa med sin familj och ADHD:n) svarat henne bra, på hennes/TruthAndFictions egen sida och inlägget: Ta ansvar för bövelen. Det jag inte gillar är att TruthAndFictions inlägg genomsyras av ett sådant avståndstagande och en övermänniskomentalitet. Den skrämmer mig.

  12. 12 november 2009 kl. 0:59

    Makalös läsning. Makalös okunnig journalist-wannabe. Håller lite med Rosie, det luktar lite KMR och scientologi om hennes blogg.

    Håller inte med om ”gammelhöger” som nämns, jag skulle snarare tippa – om vi pratar politiskt – nånting åt SD-hållet. Hennes inlägg ger en ruskigt läskig smak i munnen.

    • genrep
      12 november 2009 kl. 7:49

      Börje:
      välkommen hit. Makalöst och ruskigt är orden. Förhoppningsvis oförstånd, men man undrar…. Och beträffande det senare kan du ha rätt. Fast hon gillar inte etiketter, det skriver hon på bloggen.

  13. 12 november 2009 kl. 9:17

    Ville bara tacka dig för detta fantastiska inlägg, men jäklar vad sur jag är! Kram Miss Dopamin

    • genrep
      12 november 2009 kl. 9:23

      Miss Dopamin:
      Välkommen hit och tack. Brukar hänvisa till din blogg ibland. Men jag tror att det var ett tag sedan du var aktiv där?

  14. 16 december 2009 kl. 2:38

    Så där som TruthAndFiction skriver resonerar både psykiatriker och psykologer som jag mött.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: