Hem > blogg, leva med adhd > Som det kan bli

Som det kan bli

hinderOj, vilken aktivitet det varit här. Många besök och kommentarer blev det i samband med mitt förra inlägg. Bokstavsdiagnoser är ett hett ämne som många vill debattera, inte minst vi själva. Lägg till begreppet föräldraskap och väldigt många börjar tycka till. Ingen vill väl kallas för dålig förälder. Och jag tror inte att Truthandfiction som med sitt inlägg: Ta ansvar för bövelen, startade debatten förstod hur upprörda och missförstådda många med neuropsykiatriska funktionshinder känner sig, igen och igen. Kanske hade hon då tänkt efter och formulerat sig annorlunda. Vem vet.

Bloggosfären är oändlig. Skickar man ut sina taggar fångas de upp av dem som är särskilt intresserade. De kan vara många fler än man tror och alla är inte snälla. Tyvärr gör internet att människor känner sig osynliga och känner att de kan uttrycka sig i full frihet utan begränsningar. Det gäller både de som skriver inlägg och kommentarer. Visst får vi vara frustrerade, arga och debattera, men att sprida hat omkring sig hjälper knappast. Det är dessutom olagligt. Tyvärr är det väl så att vi med bokstavsdiagnoser är impulsiva och exploderar. Och då kan det hända det tråkiga saker, innan bromsen hinner slå till. Man säger saker i affekt som man inte skulle ha gjort om man kunnat sansa sig lite innan. Detta är en del av diagnosen ADHD. (Har man Tourettes syndrom kan det bli en massa könsord dessutom, vid rätt/fel förutsättningar.) Det har drabbat Truthandfiction. Inte okej!

Jag tycker att det är härligt att så många kloka, tålmodiga och välformulerade damptanter, som trots ADHD-ilska och hyperaktivitet, i debatten lyckats förmedla sina erfarenheter och sin vardag med ADHD till t.ex Truthandfiction – i hopp om att öka förståelsen kring hur det är att ha ADHD. Antigone/Lina, Tant Vass, Tant Rasch (här hos mig) m.fl. Förstod att detta skulle inträffa – därav mitt inlägg.

Många av oss med bokstavsdiagnoser klarar att få ihop livspusslet ganska bra genom olika tekniker och hjälpmedel – andra misslyckas gång på gång trots hjälp och stöd. Så här är det. Och ja, i vissa fall blir barn lidande (speciellt om en multiproblematik finns med i spelet) – och ja, det är förfärligt. Därför har skolpersonal och kommunala tjänstemän anmälningsplikt. Barn ska inte fara illa oavsett om det beror på en förälder med ADHD eller inte. Det har Truthandfiction helt rätt i. (Det var inte det som upprörde – utan det var attityden och fördomarna.) En och annan glömd gympapåse i livet tror jag spelar mindre roll. ”Normala” föräldrar i karriären misslyckas ofta med detta också. Liksom frånskilda föräldrar som inte pratar med varandra. Självklart måste man då fundera över sina prioriteringarna, om man förmår.

När man blir förälder förändras ens världsbild delvis. Plötsligt handlar allt inte bara om en själv. Det är någon annan som behöver ens villkorslösa kärlek för att kunna klara sig tills dess han/hon står på egna ben. Barnet behöver vägvisning och omsorg. Som förälder börjar man fundera allt mer över sådant som tidigare var självklart. Sådant som hade hög prioritet innan, blir plötsligt helt betydelselöst. Man börjar ruta in sitt liv för att det blir enklare så (för alla). Man blir tråkigare och tråkigt är inte så tokigt faktiskt. (Vi som har ADHD har verkligen så svårt för detta – det är en prövning ska jag säga.) För att kunna ha kul, måste man kunna ha tråkigt. (Klyschigt men sant.) Och man börjar ifrågasätta sina tidigare åsikter och handlande – man ska ju framstå som en förebild. Och hur är man då? Har man haft tur har man haft bra vuxenförebilder att härma.

En sak är säker: föräldraskapet gör de flesta av oss ödmjuka. I alla fall om jag ska tala för mig själv. Och man inser att saker inte är fullt så enkla som man en gång trodde. De höga ideal man haft går sällan att göra verklighet av helt och fullt. Dygnet har bara 24 timmar, man måste tjäna pengar för att föda en familj och allt blir inte alltid som man tänkt sig – man måste ta hänsyn till både människor och förvecklingar eller problem som plötsligt seglar upp. (Allt går inte som planerat och med ADHD i kroppen särskilt, är det svårt att ha en plan B. Jag försöker trots oöverstigliga problem frenetiskt genomföra plan A, även om det mest rationella vore att överge den. Ser inte skogen för alla träden.)

Jag vet att innan jag blev förälder tänkte att ”varför gör de inte bara så”, när jag på håll iakttog vänner och bekantas sätt att lösa sina konflikter med barn. Sedan har jag gjort mina egna erfarenheter tillsammans med min fantastiska livskamrat. Att skaffa barn var ingen självklarhet för någon av oss. Vi gjorde det sent och med varandra – det är vi nöjda med. När det gäller uppfostran och coaching av den yngre generationen är vi nästan helt överens i allt. Vi är uthålliga (ja, faktiskt även jag som har ADHD är uthållig med de viktiga grejerna, fast det händer att jag ”bryter ihop” och dampar när orkan tryter och stressen är närvarande), vi pratar mycket med varandra, är inte konflikträdda och respekterar varandra – det är stora plus. Men visst grälar vi. Speciellt när vi blir trötta, pressade och kommunikationen brister. Det är detta som är livet. Och vi har haft en tung period nu i samband med att min ADHD-diagnos kom.

Med detta vill jag nog mest säga att man som förälder inte ska gå och rannsaka sig själv och hela tiden ha dåligt samvete för alla små tillkortakommanden. Tagga ner på de höga (overkliga) idealen – de skapar mest stress, press och otrivsel för hela familjen. Säg till dig själv som min svärmor brukar säga, då jag i onödan gråter över spilld mjölk: It could be worse, you could be dead.

Advertisements
  1. 12 november 2009 kl. 20:34

    För tusan hakar, nu skriver du sådär bra igen. Fortsätt med det. Jag återkommer gärna.
    Idag missade jag lite planering men jag fick till en hej del annat också.

  2. genrep
    12 november 2009 kl. 20:44

    farsanmittilivet:
    tack hörru. Jag blir nästan stum själv när jag läser vad jag skrivit. Det låter så präktigt. Det är lättare att säga hur man borde göra, än att lyckas leva som man lär. Pratar mycket till mig själv märker jag.

  3. antigone38
    13 november 2009 kl. 22:22

    Hej!
    Hoppas du haft en fin dag till att börja med!

    Som du vet lyfter jag gärna fram andra delar av ADHD…just nu…*ler*
    Betyder inte att man ser ner på sig själv eller rannskar sig själv…
    Rannsakar för mig är ett negativt värdeord…vill hellre se det som tillbaka-blickar….för komma framåt.

    Att bli medveten är att kunna agera och veta på vad.

    Jag förstår vad du menar, absolut..

    PS
    Det är inte större problematik om en ”multisjukdom” (samsjuklighet) finns med.
    Den sortens, typ, av bipoläritet jag har har är inte riktigt samma som övriga med långa skov osv…
    Har aldrig haft de svartaste dalarna…och de ”maniska” är nästintill mildare än ”ADHD-kör”….*fnissar lite*
    Tack vare ADHDn så har alltid den där lilla lilla inre gnistan/motorn varit igång, vid mina djupaste hål….så de har lyft och kompenserat varandra….som tur är.

    Ha en underbar fredag!
    /
    Lina

  4. genrep
    14 november 2009 kl. 9:37

    Lina:
    Det är det jag tycker är så bra – att vi är många som kan berätta om hur det är att ha ADHD. Din och min resa och verklighet har sannerligen sett olika ut – verkar det som. Vet att en väninna, ett maskrosbarn, alltid tyckt att jag är så frisk, normal (och antagligen menar hon också fyrkantig – vilket kanske varit min räddning. Kanske lite Asbergers?). Hon blev väldigt förvånad när jag berättade om min ADHD-diagnos. Samma var det med väninnan som jobbar som arbetsterapeut med bokstavsdiagnoser som specialkompetens.

    Symptomen delar vi absolut, men effekten kan bli olika. Beror på hur bra vi är rustade att kompensera eller använda oss av ADHD-eländet. Jag känner mig besläktad med det bipolära eftersom jag också på något vis upplever faser. Och jag håller med om att ADHD-motorn eller drivet många gånger kan vara räddningen, när man deppar ihop fullständigt (även om den oftast tröttar i mitt fall).

    Just nu har jag en ganska dålig självkänsla – är både trött och låg. Får inte medicineringen att funka och det tar alldeles för lååång tid att komma framåt vad gäller den. Hur länge ska man stå på vänt, innan man kan leva ordentligt?

    Ha det gott och tack för kommentaren!

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: