Hem > blogg, leva med adhd > Personligt på bloggen

Personligt på bloggen

Det här med hur personlig man ska vara i en blogg – dvs hur mycket av sig själv och såklart sina nära och kära man vill låta folk ta del av – är ingen enkel sak. En hel del bloggare funderar över detta, när man börjar läsa runt. Andra struntar blankt i anonymiteten. De här funderingarna har intensifierats den senaste veckan. (Ja, ni vet ju redan att jag skriver under pseudonym. Men trots det funderar jag över detta med öppenhet, gentemot er läsare och hur mycket jag vill dela med mig av.) Jag har också mer och mer börjat fundera över er som läser: vilka ni är och vad ni vill. Självklart är det härligt med bekräftande kommentarer och utbyten av tankar och erfarenheter – chansen är att man blir lite klokare, men jag kanske inte kan bli er nästa bästa polare.

Genom att jag renodlat mig så ämnesmässigt får jag åtminstone för mig att ni som läser är extra intresserade av neuropsykiatriska diagnoser och hur det är att leva med ADHD. Men det är viktigt för mig att säga att livet inte bara består av bara diagnosfunderingar och ältanden – vardagen pågår ju för fullt (och kampen för att överkomma hindren). Men jag är inte en person som gillar att fläka ut mitt inre serverat på ett fat. Nä, jag är mån om min integritet. Jag har inte speciellt lätt för att släppa in folk på bara skinnet, även om det kan verka så. Dels för att jag är mer ömhudad än man kan tro och dels för att jag blivit uppfostrad sån. Ni får alltså bara bitar av mig.

Min egen mor anklagade mig ofta för att vara alldeles för spontan och talför, när jag var barn. Hon fick mig att skämmas. Och så är det ju med oss bokstavsbarn (och vanliga små barn också, så klart). Vi säger många gånger saker vi inte planerat att berätta och ångrar oss efteråt. Vi försäger oss och har svårt att bevara hemligheter. Ibland går det galet för att det som sades inte var riktigt färdigtänkt och tillräckligt väl formulerat och nyanserat, så att det gick att förstå. Ibland för att det blir rena rama grodorna som hoppar ur munnen, när sinnet rinner till. Träna, träna…. Det är därför jag älskar det skrivna ordet. Jag kan sitta och väga ord, fundera, redigera och tänka klart innan jag trycker på gå-knappen. Så sköönt. (Och jag är faktiskt bättre i skrift än live, tycker jag själv.)

Det är också skönt att fundera kring det som ska fästas på ett papper (eller i en blogg), för man får då chansen att fånga in, samla ihop och räta ut sina tankar – som annars sticker iväg i raketfart, långt, långt bort. Kanske blir man lite klokare också och alldeles lagom personlig (vi med bokstäver som har så svårt för att vara lagom).

Advertisements
  1. 18 november 2009 kl. 10:10

    Jag måste nog säga att man kan vara personlig i bloggarna på olik vis.
    Du är personlig…men inte privat! Så ser jag det.
    Jag är (hoppas jag) personlig, men, även privat.
    Mina barn vet att jag skriver om oss- dottern läser, sonen skiter i vilket. Men vi pratar ofta om det.
    Jag har svårt för inte vara privat- är en del av mig..kanske genom teaternn som alltid, sen barn, varit en del av mig?
    Måste man vara ”lagom”?

    Tycker dock om att skriva mer, precis som du säger, minimera risken för grodor- men misstag görs av mig ideligen- har lärt mig leva med dem.

    Vad jag vill? Olika beroende av blogg. Din blogg ser jag ibland som en ”föreläsning”- i positivt syfte. Någon som funderar massor- och jag gillar funderingar som ger input och andra perspektiv, även när jag inte håller med.

    Vill med min egen blogg?
    1. Få min nära omgivning och de på lite mer distans veta mitt mående för jag orkar inte förklara hela tiden. En hel del i min omgivning tror allt handlar om ”faser”- både gällanbde mig och främst barnen.

    JAg är ju uppvuxen tillsammans med 5 adhd personer på 70-talet med en mamma inom teatern, en pappa som psykoterapeut/fältarbetare….för mig var normen ”adhd”- jag var aldrig ”konstigt” utan helt NORMAL (vad nu det är?)
    Tokigheter applåderades, grodor i skolan främjades med ”bravo- stå på dig! Upp till kmp!”

    *ler*….det var en barndom i toppar o dalar, många flytt och oberäknerliga händelser som satt djupa spår….pappas impulsivitet var ibland affektmässiga och totalt kontrollerade- men samtidigt sanslöst roligt.
    Alltid varit kallad för ”familjen tok”…

    Fördel? Jag fick med mig en sanslöst god självbild!
    Hade jag vuxit upp på liten ort, i en ex väldigt konventionellt (kanske kristet) hem- hade jag blivit en outcast- med dålig självbild.

    Kanske därför jag vågar vara privat- jag vet att jag är bra som jag är- jag duger…

    Du är också bra som du är….

    Ha en fantastisk dag!

    • genrep
      19 november 2009 kl. 18:02

      Antigone/Lina:
      håller med dig om att det är skillnad på personligt och privat. Har nog inte riktigt sett att jag föreläser, men du kan ha rätt. Så är det kanske. Jag har en torrare stil (känner mig i ibland som salig Frasier, i TV-serien). Det är roligare att skriva när man är arg eller otroligt glad över något. Det blir himla mycket bättre då.

      Jag är ganska dålig på det sociala spelet. Har ingen lust att passa in. Står hellre utanför och spanar in spektaklet. Känner mig ofta helt ointresserad av människor jag tvingas ihop med och måste tampas med jobbmässigt eller i föräldragrupper. Men ibland hittar man en och annan det tänder till med och som accepterar och inte blir rädd av att man säger vad man tycker ganska fort. Jag tror inte jag har en dålig självbild, men definitivt en svagare självkänsla (även om folk absolut inte märker det). Tvärtom tror de att det är tvärtom, eftersom jag som damptant kan trampa på rätt friskt. Och jorå, jag har också setts som en alldeles för framåt och modig person i min ursprungsfamilj. Farligt, farlig om man är rädd, rädd. Mycket att kämpa med och mot.

  2. 18 november 2009 kl. 10:14

    PS.
    JAg skrev A-uppsatsen om just att växa upp som ex ADHD-barn i en ADHD-familj och om att det finn fördelar med det just beträffande ”självbilden” och självkänslan.
    ”ADHD-normen” var den som gällde- chocken kom inte förrän jag klev ut i vuxenvärlden.
    När jag krockade- men även då var krockar en norm, något normalt….:-)
    Som jag skrev annat tillfälle:

    Vad är ADHD och vad är Lina….? *ler*

  3. 20 november 2009 kl. 10:52

    Jag ville bara skriva att jag känner igen mig i det du skriver om att vara bättre i skrift än live. Jag med. När jag ska prata tänker jag för mycket, för att slippa göra bort mig och säga något dumt. Grejen som händer istället är tunghäfta. Det går inte att tänka och väga ord när man pratar. I alla fall inte samtidigt. Då stannar flödet liksom upp.

    När jag var yngre var jag precis tvärtom. Då pratade jag fritt och vilt. Men så kom det massor av grodor också. Ett sånt sätt att prata på kan ses som lite charmigt när man är 20 år, inte rikigt lika charmigt i 30-årsåldern…

    • genrep
      20 november 2009 kl. 16:37

      Annorlunda:
      Vet. Man utvecklar olika sätt att handskas med saker på. För mig blir det ofta så att jag kan prata ihjäl folk när många nya träffas, är blyga och tysta eller det råder tryckt stämning. Jag blir nervös och pladdrar då värre än värst, kors och tvärs i ett enda sammelsurium. (jag lider helvetets kval efteråt – för det är hemskt att höra/minnas sig själv). Folk måtte tro att man är schizofren och det är man ju på sätt och vis (ha, ha).

  4. 21 november 2009 kl. 11:09

    Jag är nog av den pladdriga typen. Har dåligt med integritet som man säger. Både i skrift och annars. Har jag väl börjat så är jag svår att stoppa. Antingen tunghäfta eller total forsränning.
    Funderar ofta på att sluta blogga för jag tycker jag skriver för mycket ibland. Men samtidigt har det så många gånger också varit min räddning att skriva av mig alla dom där orden eftersom jag inte har någon att prata med så ofta verbalt. Jag isolerar mig ju när jag mår dåligt. Sluter mig i min bubbla. Släpper inte in någon.

    Men det är väl tur vi är olika. En och annan har ju funnit en hel del igenkänning i alla mina ord också och det kan vara nog så tröstande mitt i kaoset.

    Jag gillar din blogg så som du skriver den liksom det finns andra som ger mig massor på sina sätt. Jag plockar lite här och lite där. Mycket i mitt sökande efter mig själv och min identitet.

  5. genrep
    21 november 2009 kl. 12:00

    Judith: Orden värmer. Och jag tycker precis som Tristess, som kommenterat ditt inlägg: ”Så trött på det här nu”. Du skriver härligt, naket och utlämnande. Det är det som ger så mycket med att läsa din blogg. När du berättar om eländen som händer har du en sådan svada och knorr i skrivandet, så att det faktiskt kan muntra upp många gånger. Fortsätt skriv. Jag vet att du har det jobbigt nu (precis som jag just nu – även om jag inte orkar berättar om det). Hoppas du orkar fortsätta. Vi är många som följer dig och förväntansfullt går in på din blogg för att få veta mer om dina öden och äventyr.

  6. 21 november 2009 kl. 21:39

    Du är den du är och du räcker för mej! och eftersom våra bloggar är ”nischade” kring ADHD, Aspergers och andra NP diagnoser så handlar ju innehållet rent naturligt om just detta.

    Jag är ju personslig på så vis att jag berättar öppet om våra kontakter med myndigheter, skola och ibland annan omgivning, men jag berättar ju inte privat delar ur våra liv. Jag skulle kunna göra det, men som mamma skyddar jag mina barn..

    Vi är många som sitter i liknande situationer nu har jag en känsla av..jag är en av drygt 1000 personer i LÄNET som ska kastas på tippen..

    Utförsäkras! Sättas i ännu mer utanförskap! det som denna regerings slagord inför förra valet: att minska UTANFÖRSKAPET..

    Bra jobbat..men å andra sidan har dom nog slagit i sista spiken i kistan nu Alliansen. Dom gick för långt och sköt för lågt..

    Stärkande kramar till en makalös människa! Tack för att just Du finns..

  7. genrep
    21 november 2009 kl. 21:49

    Mamman:
    Glad att höra något från dig. Ja, inte är det kul jul precis, för nån av oss. Blir så glad när du skriver makalös. Behöver verkligen höra det. Har det himla jobbigt just nu – på en mängd plan. Ska försöka skriva om det snart. Hoppas att du känner någon sorts tillförsikt efter senaste diagnosen som kanske hjälper upp möjligheterna. Eller? (Samma tröskverk?)

  8. 22 november 2009 kl. 22:32

    Jag bloggar för att få kontakt med andra, att andra kan läsa om hur det är att leva med diagnoser. En sorts dagbok, jag skriver inte anonymt utan är öppen med vem jag är…vet inte om det är bra eller dåligt 🙂 men det är JAG…
    Kram!

  9. misen
    23 november 2009 kl. 0:50

    hej, Guu vad jag är glad att jag har hittat hit. Visst var jag sur på fråga doktornprogrammet, men å andra sidan blev det en jäkla fart på mig att både skaffa dator och ta min diagnos på lite mer allvar. Jag har precis fått min diagnos, inte ens på papper ännu, så färskt alltså, men ändå inte , man har ju levt med sig själv i snart femtio år.

    Det har alltså kännts framåtillbaka; vad är jag för en? ja ja jag är väl en adhd människa , sedan nej nej jag är ingen sån. Men när jag fick se er kvinnor med adhd och höra vad ni sa, tänkte jag bara ; men ni är ju som JAG! Men det är inte bara jag som är så där !!!! Jipppii ! Sedan blev jag ARG, sedan blev jag ledsen, sedan blev jag JÄTTE ADHDig och tyckte det faanimej va så trevligt !!! Nu VILL jag ju vara som jag är. För om jag inte jämför mig med den fyrkantiga världen omkring mig med att gå till jobbet 7-4 o allt det där, o om jag Fick fortsätta vara sjukskriven (även efter Januari 2010) Så får jag ju TILL mitt vardagsliv till slut.

    Ja, ursäkta mig om jag skriver lite rörigt o så där. Men jag är inte jätte haj på datorer o inte på att leta mig fram. Men som sagt, att jag kunde hitta adhd kvinnorna på nätet satte lite fart på mig. Jag är så glad för att ha läst alla dessa genrepinlägg. Ska även försöka att inte stressa upp mig nu inför Januari när vi utförsäkras samtidigt som jag bara ser helt klart framför mig varför jag har alla utmattningskriterier o hur allt är. Hoppas någon här förstår något av vad jag skrivit. Kram o Tack för denna sida eller blogg kanske det heter. Misen

  10. genrep
    23 november 2009 kl. 17:34

    Misen:
    De flesta av oss vill nog få vara som vi är – eller snarare bli accepterade för de vi är med positiva och negativa sidor. Jag är inte kompis med min ADHD. Den gör det besvärligt för mig i umgänget med andra. Det trivs jag inte med alls. Om man får önska sig nåt till jul, så är det att få en laid-back och trevlig inställning till det som sker omkring en.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: