Hem > leva med adhd > ADHD är inte en personlighetstyp

ADHD är inte en personlighetstyp

Judith gjorde mig uppmärksam på ett inslag igår i TV4:s Efter tio, där Lars-Erik Spothon och sonen Daniel berättar för Malou  von Sivers om hur det kan vara att ha ADHD. Lars-Erik fick diagnosen först i 50-årsåldern och Daniel någonstans i mellanstadiet. I slutet av inslaget  intervjuas också barn- och ungdomspsykiatrikern Kai Bruno om vad ADHD egentligen är.

Jag kan inte låta bli att bli bedrövad. Och det beror på Kai Brunos sätt att i inslaget beskriva ADHD som rätt och slätt en personlighetstyp. Detta är att utelämna viktiga fakta och skickar dessutom helt fel signaler. Bruno beskriver hur ADHD yttrar sig, om svårigheten att reglera uppmärksamhet och aktivitetsnivå (där är jag med), men han tar inte tillräckligt upp den avgörande forskningsslutsatsen att ADHD eller personlighetstypen (som han väljer att kalla det) beror på en biologisk störning i hjärnans system för överföringen av olika signalsubstanser. Det är ju på denna slutsats som alla terapeutiska och medicinska behandlingar i dagsläget bygger på. Detta faktum nämns i en ren parantes, tycker jag. Detta är mycket olyckligt.

Att kalla ADHD för en personlighetstyp ger verkligen vatten på kvarnen för de belackare (scientologer, debattörer m.fl) som vänder sig mot diagnosen ens existerar och att vi som har ADHD (och speciellt barn med ADHD) medicineras med centralstimulantia som Concerta, Ritalin, Equasym. Vem medicinerar en ”felaktig” personlighet? Ni förstår ju själva hur dumt det låter! Det är ju störningen/det neuropsykiatriska funktionshindret som behöver regleras och stödjas medicinskt för att vi bättre ska kunna fungera och bl.a få vaknare hjärna (som bättre kan sortera intryck) och ett förbättrat arbetsminne – inte personligheten.

Tänk om vi skulle kalla döva eller människor med cerebral pares (CP) för en personlighetstyp – vilket ramaskri det skulle bli. Personlighetstyp är något jag kopplar ihop med något så ovetenskapligt som astrologi, dvs idén om att personer födda då planeterna står på ett speciellt förhållande till varandra, påverkar vår personlighet så att den kan förklaras i s.k stjärntecken. Och med detta sagt påstår jag inte att ADHD inte skulle påverka vår personlighet, för det gör den. Men fler saker spelar också in.

Här hittar du inslaget, som är cirka 25 minuter långt. Kai Bruno kommer in ungefär i halvtid.

Advertisements
  1. Ehm...
    26 november 2009 kl. 12:22

    Mja – jag håller inte med. Jag vill påstå att båda synsätten är ”giltiga” (och jag TROR att du håller med där? Så tolkar jag ditt inlägg).

    Däremot håller jag inte med om att den biologisk/medicinska aspekten är viktigare än den sociala (att adhd är en personlighetstyp). Om man hårddrar aspekten* att adhd beror på en biologisk störning och regleras med medicinering, är jag rädd att vi landar i missförståndet: ”Men ta ett jävla piller så du blir normal, då!” Det vill säga att om man alltför hårt poängterar den biologisk/medicinska vinkeln, så kommer omvärlden att förvänta sig att adhd ska kunna medicineras BORT – och det är en illusion som knappast gagnar någon, tvärtom.

    Medicinen hjälper adhd-personen att MÅ bättre. Det handlar om att medicinera måendet i första hand, inte funktionen/prestationen. Det ÄR inte en prestationshöjande medicin – inte egentligen. I lyckliga fall kan den få en ”prestationshöjande biverkan”, men inte alltid.

    Att avfärda hela begreppet personlighetstyp genom att hänvisa till astrologi, tycker jag väl också är raljans i överkant. Visst är alla människor unika – men visst fan liknar vi varandra också. På längden eller på tvären eller diagonalen – hur du vänder och vrider på mänskligheten finns gemensamma nämnare för våra personligheter. Jag har inga problem att tolka begreppet personlighetstyp i det här fallet som ett positivt och konstruktivt uttryck för människor som behöver få acceptans för sitt sätt att vara och fungera. Något som för övrigt gäller mer än bara personer med adhd – om vi människor blev generellt bättre på att acceptera varann som vi är, skulle antagligen hela mänskligheten må bättre.

    Att ha levt ett halvt liv, eller kanske bara en halv barndom, utan diagnos, utan att själv förstå varför man fungerar som man gör – självklart präglar det ens personlighet. Precis som allt annat som händer i ett liv blir en del av ens historia, av ens personlighet.

    Den delen kan inte medicineras bort – den måste man lära sig att leva med. Och den delen måste också få accept i omvärlden – kanske genom att beskrivas som en ganska vanligt förekommande personlighetstyp, som också vårt samhälle måste lära sig att leva med.

    Jag tycker gott att båda aspekterna (!) kan få höra hemma i beskrivningen av vad adhd är – men om jag måste beteckna EN som viktigare än den andra, så väljer jag faktiskt den sociala aspekten som ”prio 1”.

    * (Lite nördvarning – men jag fnissade rätt gott när jag insåg att jag använt ordet aspekt, som väl har någon slags astrologisk betydelse också… Så who knows – jag kanske är ultraflummerist som EGENTLIGEN tycker att adhd beror på att man är född under månen i femtielfte kvadranten när vinden vänder och saturnus dansar salsa på vintergatan…!)

  2. genrep
    26 november 2009 kl. 14:03

    Ehm:
    Välkommen hit. Tror jag förstår hur du tänker. Men jag kan inte acceptera att ADHD är lika med en personlighetstyp.

    Jag personligen upplevde att ADHD-medicinen i första hand gav funktion som i sin tur hjälpte det psykiska måendet (för det är väl det vi talar om). Självklart får man effekt på förmågan att känna sig nöjdare och gladare när man simulerar mer dopamin med centralstimulantia, som faktiskt är prestationshöjande. Sinnena skärps, fokus ökar och arbetsminnet förstärks. Det är därför vissa ”normala” använder det när de ska göra tentor.

    • Ehm...
      26 november 2009 kl. 20:42

      Så bra att Concerta funkar så bra för dig. För många är det inte så. Man har höga förväntningar på medicineringen, tänker ”ÄNTLIGEN ska jag få bli normal, äntligen kunna prestera som alla andra, äntligen kunna möta kraven…” Och så blir det inte så. För Concerta är inget magiskt piller som vips förvandlar dig till en annan person. Så många fler faktorer väger in i såväl måendet som prestationsförmågan. (För att inte tala om hur måendet påverkar prestationsförmågan – och vice versa.)

      Sen läser du min kommentar litegrand som Fahn läser Bibeln, jag sa inte att ADHD ÄR en personlighetstyp, jag påstår att det (den?) präglar personligheten, inte minst genom att man ofta hankar sig fram så länge utan att förstå.

      Väldigt sällan är NÅGOT ”lika med” en enkel förklaring. Ofta får man sy ihop ett helt GÄNG av de enkla förklaringarna, ur olika synvinklar, för att ens komma i närheten av någon slags sanning.

      Var GLAD att CS funkar så bra för dig, att den är den prestationshöjande boost du hoppades på. Men tro inte att det scenariot gäller alla, då gör du dig lika enögd som scientologerna. (Eller nästan, åtminstone… 😉 )

      • genrep
        26 november 2009 kl. 21:19

        Ehm:
        Tror att vi missförstår varann en del. Förstår av dina snabba slutsatser att du inte varit inne och läst hos mig tidigare. Jag är faktiskt helt omedicinerad, men har provat CS. Har haft det ganska trassligt på medicinfronten. Och jag tror inte att medicin löser alla bekymmer för oss som har ADHD. Det krävs många saker tillsammans för att få det att funka någorlunda.

  3. 26 november 2009 kl. 16:18

    Personlighetstyp…?
    Kanske det som i vissa perspektiv kallas för Personlighetstyp A….;-)
    Och att medicinerna är likt raserandet av Berlinmuren som gav så många människor möjlighet till nya marker….;-)

    Tackar vet jag Concertan som jag mig möjlighet att verkligen ta fram Lina på ett så mycket mer positivt vis än någonsin!

  4. Ehm...
    26 november 2009 kl. 22:56

    Ja, då måste jag ha missförstått dig.

    Jag läser här då och då – orkar inte följa bloggar som jag skulle vilja pga begynnande (eller pågående, vet inte så noga) depression/utmattningsdepression – inlägget om DET läste jag med intensivt intresse och rullande tårar, kan jag meddela. :-/

    Men det här tolkade jag faktiskt som om du menade att CS är ”svaret” på ADHD – och det ENDA svaret. Och vad jag menar är att CS är bra, så långt det nu räcker – men det är inte tillräckligt. Det behövs förståelse, stöd och acceptans OCKSÅ.

    Men då kanske vi är överens, trots allt! 🙂

    För mig går det inte att utvärdera Concertan så länge jag mår som jag gör – depressionen skruvar till allt och gör allt både svårare och rörigare. Jag vet att den verkar – det märker jag under ”bättre dagar”, men det är egentligen inte adhdn som påverkar mig mest just nu – utan depressionen (som jag dessutom har svårt att erkänna att jag dras med. Snurrigt). Och den verkar Concertan tyvärr inte mycket på…!

    • genrep
      29 november 2009 kl. 9:47

      Ehm:
      Har tänkt länge, efter att jag läst det du skriver. För mig vände CS-medicinen på förloppet, när det gäller deppigheten. Började känna mig hoppfull, mer energi, klarare i knoppen. Men det tog en stund innan det föll på plats. Framför allt gav medicinen en funktionsstabilitet, kände jag. Jag kunde lita både på att jag skulle fungera och klara av att tackla olika vardagliga missöden, som vanligtvis skulle ha betytt katastrof. Man blir utmattad av att ha ADHD – förr eller senare, om man inte får hjälp.

      Det är precis som Antigone/Lina skriver här nedan. Samjukligheten med ADHD är stor: ångestillstånd, psykisk sjuksom osv. Men vem blir inte deprimerad av att livet (och man själv) inte fungerar och självförtroendet är i botten. Vet inte vad som är hönan eller ägget där.

  5. Charlotta
    27 november 2009 kl. 0:08

    Käraste Genrep!
    Du är så klok, och ändå verkar allt rätt besvärligt fortfarande ( har inte läst dig på ett par månader ) .
    Nej, personlighetstyp låter lite konstigt, men att vi med adhd har flera gemensamma drag som är en del av vår personlighet är sant. Märker själv hur krångligt det lät… Men våra svårigheter gör att vi känner igen mycket hos varandra och att en del med en adhd-närstående kan märka om det finns någon annan som också har det, för det finns en likhet i vissa situationer.
    Jag fick en Lilla- My-pin av min älskling som jag har på jackan. Den gör mig glad och den gör att jag uthärdar mer av adhd (och jag har ju aspie också) .
    Numera äter jag min Concerta och den funkar på mig, inte kanonbra men vissa saker har blivit bättre. En konstig sak är att jag inte känner det som att jag har ”ström-i-köttet” alltså någon sorts spänning i kroppen. Otroligt skönt att det är borta, det spar krafter för mig.
    Må gott Genrep! Önskar dig allt gott!
    Charl8

    • genrep
      27 november 2009 kl. 14:13

      Charlotta:
      Long time, no see. Undrar ibland hur det går för dig. Du kan höra av dig per mail om du vill.

      Det här med personlighetstyp, är ingen lätt sak att relatera till. Vet ju att det inom psykiatrin finns diagnoser som heter något med personlighetsstörning. Då utgår man ju ifrån att det normativt finns en överlägsen eller dominerande personlighetstyp rent generellt och det känns lika konstigt.

  6. systersmisk
    27 november 2009 kl. 13:43

    Tack för en bra och personlig blogg. Läser den när jag hinner. Jobbar mycket med ADHD-utredningar och har dessutom träffat en mkt härlig man som har ADHD så just nu handlar mkt i mitt liv om vad detta funktionshinder för med sig. På gott och ont. Kram på dej!

    • genrep
      27 november 2009 kl. 14:03

      systersmisk:
      Välkommen hit och grattis. Härliga män är det ont om. Det enda tips jag har när det gäller att ha en relation med oss som har ADHD, är att feltolkningar är en väldigt vanligt förekommande ingrediens. Och att vi inte har tid att vänta in andra och snabbt är på väg bort någon annanstans. Kan vara lite frustrerande för folk omkring oss emellanåt. De fattar noll.

  7. systersmisk
    27 november 2009 kl. 14:31

    genrep: Jag är grymt tacksam över att jag hade så pass mkt kunskaper om ADHD innan han trillade in i mitt liv. Annars hade jag som sagt fattat noll och tyckt att han var ett pucko. Skulle inte vilja att han var annorlunda trots att jag ibland får en mindre hjärnblödning av frustration.

  8. 28 november 2009 kl. 19:06

    Till ehm:
    Eftersom 90 % av alla med ADHD har samsjuklighet med Bipolär (oftast typ 1), kanske du ska kolla detta om man nu inte gjort det innan.
    Egentligen man ju starta med bipolär utredning innan man går in i adhd-utredning för symptomen är nästintill desamma…avgränsningen är svår att dra, men går att göra så klart…

    Själv har jag både adhd och bipolär (typ rapid cyckling)…kombinationen av mina mediciner har faktiskt gjort att jag mår bättre än jag kunde drömma om.

    Kram

  9. Hej hej!
    18 februari 2010 kl. 21:27

    Om man tänker sig oss människor för tusentals år sen, när vi var grottmänniskor och jagade och sånt så var ju ”personlighetstypen ADHD” ytterst passande.
    Det beror väl på hur man värderar ordet ”personlighetstyp”… alla människor är olika och har olika personligheter. En person med adhd kan ju vara väldigt fokuserad på saker den är motiverad till, och när den är omotiverad orkar han/hon liksom inte riktigt med – utlimat när det gällde att vara på hugget NÄR det gäller och spara energi när det inte finns någonting att springa ifrån/någon mat att jaga typ. Eller det är i alla fall så jag tolkar kai när han talar om adhd som en personlighetstyp. För det är det ju…. Jag tycker det är lättare att inte se sig själv som sjuk utan att jag har en viss personlighet, som till på köpet är en väldigt passande personlighet att ha – om vi inte levde i ett ”informationssamhälle” om du fattar vad jag menar?

    • 19 februari 2010 kl. 15:59

      hej, hej: välkommen hit. Vet inte om jag kan hålla med dig. (Har hört något liknande förut och det låter väldigt förenklat.) Jag har ingen aning om hur grottmänniskor fungerade. Och det där med att vi behöver motivation är jag inte säker på, fast jag vet att det brukar stå så i olika förklaringar av ADHD. Jag vill gärna vända på frågan: vilka är inte beroende av motivation (morot eller piska). Om vi återgår till grottmänniskor, så var nog hunger en stark motivation till att jaga bytesdjur eller samla ätbart från naturen, även om det tog tid och kraft.

      Jag är inte sjuk – jag har ADHD, vilket är ett neuropsykiatrisk funktionshinde. Skillnaden mellan ADHD och fysiska funktionshinder är att det inte syns utanpå. På olika vis försöker vi kompensera för våra bristande förmågor och det påverkar också beteendet på olika vis.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: