Hem > leva med adhd > Statusrapport från ADHD-djupet

Statusrapport från ADHD-djupet

Idag har jag suttit och gråtit hos min kära psykolog – igen. Det är där jag lättar på trycket och får vara jag, utan att andra familjemedlemmar riskerar se och höra all ångest och alla ledsna avgrundstankar och känslor. En sittning som idag lättar på trycket. Åminstone tillfälligt.

Mitt liv är satt på vänt och så har det varit en längre tid. Har inte fått gå vidare i att pröva någon ny ADHD-medicin, eftersom vården fortfarande inte kommit till skott med att friskförklara mitt hjärta och blodtryck. Allt beror på att instanserna i vårdapparaten envist jobbar på i sina egna spår utan att samtala med varandra. Och i mitten sitter jag och tvingas ta på mig rollen som samordnare och pådrivare. Och jag orkar inte längre. Är helt handlingsförlamad. Orkar inte lyfta luren och ringa till sjukhuset för att skynda på remisser. Orkar inte förklara varför det är bråttom. Att jag inte orkar längre. Att min ADHD blommar som aldrig förr. Att alla fel jag gör pga min ADHD ger mig ångest och djupa skuldkänslor. Att självförtroendet är utplånat.

Är man trött orkar man inte vara skärpt. Orkar man inte vara skärpt kan man inte betvinga sin ADHD eller snarare effekterna av den. Den lilla ADHD-motorn inombords surrar och driver på. Den tvingar mig att säga och göra saker jag varken vill eller har lust med. Den tvingar mig att agera och reagera på allt och inget, saker jag inte ens är intresserad av (bara för att hålla mig vaken). Den gör att jag hela tiden tappar fokus och koncentration. För jag blir så stressad. Får börja om och om igen med saker jag tar mig för. Den röda tråden försvinner snabbt all världens väg. Och samtidigt (denna ADHD:ns dubbla förbannelse) så kan vissa saker få mig att fastna i ett envist tillstånd, jag inte kommer loss ur. Jag snöar in, måste driva min sak vidare till det tar stopp. Kan inte bara rycka på axlarna. Ibland känns det som att vara en pitbullterrier som triggats att bita sig fast. Man har agerat enligt sin instinkt och det går inte att släppa när man väl bitit sig fast i någons ben. Käkarna lossar inte. Man sitter fast. Ack ja, ADHD har vissa tvångsmässiga inslag.

Det är nästan lite som att leva med ett missbruk, som att ha anorexi. Jag känner att jag helst vill helst vara själv och ifred med min ”anorexi” (läs ADHD), dvs med min hyperaktivitet, impulsivitet och mina splittrade tankebanor. För jag orkar inte skärpa mig, fixa ett bra bemötande mot sina medmänniskor, reagera normalt och inte bokstavstolka vad folk säger. Människor runtomkring mig blir bara en ytterligare påfrestning i ett sådant här läge. Något som tar det som finns kvar av min livsenergi och som måste hanteras, ungefär som saker. (Med mycket möda och stort besvär.) Och de flesta kan bara inte förstå hur det är att leva med en hårt trafikerad åttafilig motorväg i huvudet. För så är det när det är som värst.

Annonser
  1. 11 december 2009 kl. 19:26

    Lämnar en stärkande varm kram till dej och önskar dej en lugn och rofylld helg..

    *kram*

    • genrep
      11 december 2009 kl. 21:46

      Detsamma till dig kära muminmamma! (:) Blir extraglad när du hör av dig. Allt väl?

  2. 12 december 2009 kl. 11:15

    Snacka om igenkänning…

    Men jag är tacksam för att vi fortfarande orkar uttrycka det vi upplever.

    Tack för att du är här och även hos mig ibland. Tillsammans är vi så mycket starkare. Och jag är så glad för att vi behärskar det skrivna språket och ser igenom den snårskog som vissa nu försöker villa in oss i.

    Jag räcker dig min hand. Och känner att du finns i mitt hjärta.

    kram
    Birgitta

  3. 13 december 2009 kl. 23:32

    Ååååh, vad jag känner med dig och känner igen det du beskriver.

    Jag har nyligen haft flera episoder av energibristen du beskriver. Man kämpar på, sparar på den lilla energin man har, försöker vara duktig och lyckas med allt man åtagit sig, osv. Det är tufft när den sista energin man har kvar slukas upp av t.ex. nån kompis ”som bara vill snacka lite”. Hur förklarar man snällt att nej, den energin besitter jag inte idag? Snäll och trötthet fungerar inte ihop för min egen del. Det kommer bara fräs ur mig då…

    Jag hoppas att du känner dig starkare snart. Att detta är en tillfällig svacka som snart släpper taget om dig. Ok, adhd:n försvinner ju inte, men jag hoppas att orken kommer tillbaka till dig. 🙂

  4. 14 december 2009 kl. 19:10

    Samma igenkänning här med. Så handlingsförlamad av allt som inte händer och händer och mitt i sitter vi själva och orkar inte mer.

    Allt mer av alla ”måsten” blir ”borden” och allt som är ”borde” blir inte gjort för det är inget ”måste” och så är man mitt i ett ekorrhjul som man inte orkar ta sig ur och blir bara yrare och yrare.

    Styrkekram

  5. genrep
    14 december 2009 kl. 23:23

    Birgitta, Annorlunda och Judith:
    Tack för era stödjande ord. Har läst hos er och förstår att många går igenom liknande processer. Man vet inte riktigt vad man ska säga. Vet inte om ord hjälper.

  6. Victoria
    16 december 2009 kl. 4:10

    Du är inte ensam!
    Kom igen nu. Ett litet steg till?
    Jag vet att det suger så man vill dö ibland. Men så är man för nyfiken. Och orkar en dag till. Verkligen precis det du beskriver: ADHD:s välsignelse och förbannelse på samma gång.

    Vi måste hoppas att vi orkar. Man blir bara så nedslagen av att behöva kämpa så mycket för att få rätt hjälp. Jag har tagit paus i det, just nu. Måste orka annat, som att leva också. Blir förbannad att ingen annan kommer och tar tag i mina rättigheter när jag inte orkar kämpa mot överheten. För hur ska man orka allt? Funktionsnedsättningen gör livet komplicerat nog, för det första.

    Bara genom att vara nyfiken och komma igen när man vilat lite. Då blir det lute bättre. Av att härda ut och försöka ta tillvara dagar av vila. som inte är så mångna när man har en hjärna som vår. Men vi stöttar varandra, eller hur? 🙂 Kram!

    • genrep
      16 december 2009 kl. 14:46

      Victoria: tack för kommentaren. En dag i taget: så tänker jag just nu. Lever i något slags skygglappstillvaro. Blundar mentalt och gör bara det som måste göras. Det förbannade mörkret hjälper inte direkt till med att pigga upp en trött och deppig människa. Halleluja för snön som kom. Lite ljusare blev det, åtminstone utanför kroppen. Varma tankar tillbaka till dig.

  7. brightsight
    16 december 2009 kl. 5:54

    Hej!

    Har läst en del av det du skrivit om och vill bara slänga in en fundering jag har om de ”särdrag” vi delar som benämns ADHD. Jag är 37 år och blev för ett och ett halvt år sedan diagnostiserad med just ADHD samt borderline, jag har två söner – min äldsta är elva år och har fått diagnoserna ADHD och Asperger, min yngsta är tre år och ett sprudlande energiknippe som började gå när han var 10mån och sedan dess har han inte suttit stilla många sekunder i sträck.

    Till min fundering då, – jag använder inte termen ”funktionshinder el – nedsättning” om de utmärkande drag som ligger till grund för diagnoserna – och jag väljer att se det som just en diagnos – alltså en analys av – och en metod för att beskriva – det rådande tillståndet i ett specifikt sammanhang. Säg så här för att tydliggöra hur jag tänker – 100 bilar startar samtidigt för att köra ett lopp, 98 st av dem har en hastighet som ligger inom intervallet 50 – 70 km/h, 2 st drar iväg i pigga 140 km/h – om det var önskvärt att beskriva loppet i det läget tror jag de flesta finner det naturligt att säga att två bilar drar ifrån och håller högre hastighet än de övriga – även om det vore lika korrekt att påpeka att 98st kör långsammare än de två snabbaste… vad jag menar är att jag ser en diagnos som ett sätt att bekriva skillnader inom vissa givna områden och det innebär inte att man därmed klassificerat det ena eller andra som bättre eller sämre – och SKULLE det vara aktuellt så lutar jag åt att majoritet skulle stämplas som aningen tröga med svårigheter att se det stora perspektivet och något eftersatta i förmågan att dra egna slutsatser och ifrågasätta uppenbart okonstruktiva förfaranden. Men det ligger inte för mig att värdera olikheterna hos människor – det är tur att vi inte är stöpta i samma form – för då skulle vi antagligen inte överlevt som ras.

    Det leder mig in på det riktigt kluriga som jag gått runt ”fnulat” på – det moderna samhället som vi lever i idag är ur mänsklighetens perspektiv väldigt nytt faktiskt helt nyfött – de villkor som vi lever under skiljer sig stort ifrån den miljö våra gener och anlag utvecklats i. Och borde det inte vara så att ”särdrag” som finns hos en återkommande del av befolkning har en uppgift och ett syfte som gjort att de vidarebefodrats genom generationerna, annars är det lätt att tänka att våghalsiga virrpannor med anlag för intesiva slängar av melankoli och lika kraftiga vredesutbrott skulle ha utplånat sig själva från genbanken lika snabbt som de uppstod.

    Men vad utmärker oss då och vilken roll kan dessa egenskaper ha haft? Min högst ovetenskapligt grundade hemsnickrade teori är att våra utmärkande drag varit perfekta för att tex hålla vakt under mörka stenåldersnätter ( ja, senare med – det tog väl ändå ett tag till innan el och brandlarm blev vardagsmoderniteter…) Är det så tro att fler av er har en något ”avvikande” dygnsrytm? Att hjärnan liksom spritter till efter midnatt oavsett om den varit i nästintill komaläge en timme tidigare..? Och den där förmågan att uppfatta minsta lilla intryck från omvärlden ( oförmåga att avskärma sig från ovidkommande stimuli – säger de som inte vet bättre) – hur tacksam skulle man inte vara över att besitta de egenskaperna om man satt ute i mörkret på en sten och försökte förekomma eventuella faror som man varken kunde se eller höra – och hur toppen skulle det vara att snabbt kunna överlägga och räkna alla möjligheter till att avvärja en attack från nåt hungrigt vilddjur.

    Och när maten sinade och ungarna svalt – var det rutinjepparna eller de ostrukturerade brainstormstyperna som klurade ut helt nya oprövade sätt att fylla skafferiet? Och är det inte så att egenskaperna som skiljer oss åt och samspelet dem emellan är en grundförutsättning för utveckling och överlevnad? Så kan man ju kanske känna sig något nedslagen över att vår nutid består av så kantiga trånga ramar att förhålla sig inom och att det som utmärker oss gör det besvärligt för oss på många sätt – MEN som sagt vårt ”moderna” samhälle är alldeles nyfött och i ärlighetens namn finns det en HEL DEL saker som inte är särskillt funktionellt eller ens försvarbart – miljön, vapen, hysterisk konsumtion, bla bla bla bla osv osv, – och som jag ser det – är det vi som törs gå utanför ramarna och se nya lösningar och framförallt vi som har modet och förmågan att ifrågasätta och säga ifrån som håller i nyckeln till vår framtid – om man ska tala om funktionshinder så är det väl de som sätter upp alla hinder för att världen ska kunna funka ordentligt som borde föräras det epitetet – men vi säger det inte högt de tar oss bara för grälsjuka och obstinata då för det är enklare än förändra saker och ting – vi lägger egenskapen tålamod till våra talanger och arbetar i det tysta med att göra det som måste göras – sen när vi räddat världen får de väl kalla oss för manipulativa och självcentrerade och allt annat fint – men då lever de i alla fall för att kunna säga det och vi har förmodligen redan intresserat oss för något nytt projekt!

    Så stor Kram till er alla ADHD:isar och livsviktiga människor därute. Ta ett djupt andetag och börja harva igen – efter jul och Nyår!

    • 17 december 2009 kl. 9:43

      Brightsight:
      Välkommen hit. Jag har nog aldrig funderat på mig själv utifrån det scenario du beskriver. Men visst måste såna som vi alltid funnits. Är vi överlevare? Ja, kanske. Enligt Darwin är det ju de ”the fitest that survive” (och generna ärvs vidare). Men det skulle också betyda att vi är bra på att anpassa oss, vilket jag nog har svårare att hålla med om.

      Visst gäller det att utnyttja sina förmågor. Jag är till exempel en hejare på att organisera och planera släktens resor – min diagnos till trots. Men att jobba med det dagligen skulle nog inte funka. Jag har hittat ett yrke där jag utnyttjar mina förmågor och gör ett erkänt bra jobb. Men man blir tröttare med åren och ADHD:ns baksidor syns mer (är svårare att kontrollera). Att få bra förutsättningar har blivit allt viktigare för mig. Jag är numera inte så flexibel som man brukar önska att folk ska vara i jobbannonser.

      Ha en riktigt god jul du med!

  8. Victoria
    17 december 2009 kl. 0:32

    En dag i taget är så himla bra att tänka på.
    Och snö gör mig glad också, men vi har bara fått ungefär 2 mm som smält bort. Man kanske skulle drömma sig bort till vår och sol lite?
    En dag i taget. Sen kommer våren. 🙂
    Kram!

  9. Victoria
    17 december 2009 kl. 0:36

    @brightsight
    Du borde blogga, gör du inte det? Bra funderingar!
    Kolla på denna lätta beskrivningen av ADHD som hjälpte mig mycket. http://tankarilosvikt.wordpress.com/2009/09/24/adhd-i-bilder/
    Och nej. Vi är inte sämre. Vi är som vi är. Bättre på vissa saker som vi kanske behöver extra uppmuntran om. För man bär en skörhet och rädsla att inte räcka till när man inte smälter in automatiskt.

  10. 17 december 2009 kl. 15:05

    Jag själv befinner mig i ett lite halvmaniskt tillstånd, i alla fall om man jämför med senaste månadernas depression! Jag har minskat på antideppmedicinen och energin kommer sakta åter.
    Kram

    • genrep
      17 december 2009 kl. 19:03

      SmulAnn:
      Mani går verkligen hand i hand med ADHD. Jobba, jobba, jobbaaaa och sedan totalt medvetslös. Har aldrig provat seretoninåterhämmare så jag vet inte hur de känns. Men ska snart prova annan ADHD-medicin och hoppas att min energi också ska komma tillbaka. Såååå trött just nu. Vill gå i ide. Ha det så gott!

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: