Hem > leva med adhd > Jag övar på att berätta om min ADHD-diagnos

Jag övar på att berätta om min ADHD-diagnos

Jag har börjat berätta för folk att jag har ADHD. Det känns läskigt, men det är ofrånkomligt. Visst vet de närmaste, men detta faktum är inget allmängods än så länge. Det är som man säger i amerikanska actionfilmer: ”on a need to know-basis”. Min man och mamma vet, syskon, några nära vänner, min psykiatriker, husläkare, psykolog. Min chef vet och några nära kollegor. Och så ni så klart, som läser. Men ni vet ju inte vem jag är irl, eftersom jag skriver under pseudonym.

Det är faktiskt nu mer än ett år sedan jag fick min ADHD-diagnos. Inget omvälvande just då. En del i ett annat halvdramatiskt skeende. En pusselbit, en förklaring. Inget waow, inget ”vad skönt – nu förstår jag”. Snarare ett: hm, och vad gör jag nu? Det har varit en mödosam vandring, att lära om. Största vinsten är att min man faktiskt förstår mig väldigt mycket bättre nu. Varför jag behöver anpassningar i livet.

Idag upplever jag att jag fattar och kan diagnosen både generellt och hur ADHD:n yttrar sig när det gäller mig. Så pass bra att jag är redo att hålla föredrag om det för en sluten krets. Mycket av detta beror på mitt botaniserande i mig själv med hjälp av psykopompen, min läkare, med min man som bollplank, sökandet på nätet och inte minst bloggandet och mötet med er som kommenterande läsare (speciellt ni damptanter). Faktum är att ni som bloggar och kommenterar här hos mig har hjälpt mig vidare i att omvärdera min identitet. Tack ska ni ha!

Häromdagen berättade jag att jag har ADHD för en sjuksköterska på vårdcentralen. Även om vårdpersonal i ett mer allmänt sammanhang mentalt studsar vid en sådan information, visar de det mycket lite. Det här är vanligt. Även vårdpersonal saknar kunskaper och dras med fördomar. Vederbörande säger ingenting och detta är avslöjande. (Någon är på sin vakt.) Ni andra damptanter, ni vet ju hur vi är. Vi har en enorm förmåga att registrera det andra inte ser/hör. Vi läser av direkt. Vi har noterat ansikstuttryck, kroppsspråk, ordval osv på några sekunder. (Sedan är det möjligt att vi lägger till lite extra krut i vår tolkning, men på det stora hela brukar magkänslan vara helt rätt.) Vi borde faktiskt få Nobelpriset i intuition.

Vet att det kanske låter fånigt att jag inte är mer öppen. Har ett rejält kontroll- och integritetsbehov. På gott och ont, kanske. Jag har inte kommit så långt att jag tutar ut: by the way – jag har ADHD. Står kvar i neurogarderoben, men dörren är numera på glänt. Ett framsteg?

Advertisements
  1. 18 december 2009 kl. 2:29

    Jag är nyfiken, vad händer mer när du berättar? Händer det något någon gång? Hur menar du med omvärdering av din identitet, vad har hänt?
    Jag tycker att allt är ett ” hm, och vad gör jag nu och vad är detta bra för då?” Och ibland de jag möter som jag hittills berättat för (få) så händer det precis ingenting.

    • genrep
      18 december 2009 kl. 9:36

      Tristessa:
      Flera som känner mig väl har svårt att acceptera min diagnos. ”Du som är så kapabel”, säger de frågande. Det blir en svår situation. Folk förstår inte att man kan vara mycket kapabel på vissa områden och ha stora problem på andra. Det blir väldigt dubbelt och motsägelsefullt. De fortsätter att ha samma förväntningar på mig. Det är ju bara vi själva som vet hur det ser ut inne i oss och vårt huvud. Känslan av kaos, som man vill hålla borta.

      Det här med identitet har jag skrivit om tidigare, när jag inte kommit lika långt i att acceptera min diagnos – för det tar tid. Det tog också tid för mig att acceptera att jag faktiskt behöver medicinera.

      Jag tycker inte att jag känner igen mig i andra ADHD-kvinnors historier fullt ut. Jag är verkligen ingen slarvmaja. Tvärtom. Likafullt kan man ha vår diagnos. Det ser helt enkelt lite olika ut och vi utvecklar olika sätt att kompensera särdrag/symptom. Detta har jag skrivit om flera gånger här. En god hjälp för mig har varit att läsa på Spexor (finns bland mina länkar).

  2. 18 december 2009 kl. 10:02

    JA!!!! Du ska hålla föredrag, definitivt!

    Som du vet är jag helt öppen med min diagnos- och har SÄLLAN mötts av misstänksamhet eller ogillande. Tror många gånger vi underskattar vår omgivning. Jag hejar på dig, Finaste!

    Ber om hjälp att ”sprida” dagens blogg som ett tips och hjälp för alla föräldrar som söker utredning för sina barn. Tror att det kanske kan vara en liten hjälp på vägen…

    Varma kramar och God Jul!

  3. 18 december 2009 kl. 18:22

    Tristessa, du skriver något viktig tycker jag. Jag har mycket som jag inte heller känner igen mig i men ändå har jag fått diagnosen och även så rätt höggradig! Men i det mesta finns ändå likheten och det är den som jag ser och skiter i olikheterna allt mer ju mer jag lär känna mig själv.

    Allt mer börjar jag släppa på mina hämningar och att ha varit så rädd för att visa och vara den jag är för att då inte passa in. Nu börjar jag allt mer att bjuda på mig själv och vara den där fladdriga jag och inte skämmas för att jag välter saker och alltid river varenda plagg i klädaffären och att jag skrattar högt och svarar folk jag inte känner …. Jag kan allt mer och mer också säga att jag har ADHD . Det är Ok.

    Man skäms inte för att ha diabetes, cancer, magkatarr så varför skämmas för min ADHD? Men fortfarande är det lite som att säga man har hemorrojder! Så vill jag inte ha det. Och då måste jag prata om det så folk vet vad det handlar om istället. Men jag vet, det är inte lätt för när inte ens vårdpersonal vet vad det handlar om och vad det är!!!! ….suck.

  4. 19 december 2009 kl. 1:30

    Genrep: Aha, det är givande att läsa här. Har läst om identitet nu med. En dag kanske jag har hunnit igenom hela din blogg  Det verkar betyda mycket att hitta andra som fungerar liknande, eller som i alla fall förstår att alla inte fungerar ”jämnt presterande” utan att det finns en rad motsägelser inom en människa.

    Judith: För mig är det inte just diagnosen jag skäms över utan vad det blev av mitt liv, eller mer inte blev av. Det är just vårdpersonalen, den inom psykiatrin, jag är mest förvånad över även de som var involverade i utredningen, de verkar inte förstå ändå. Då förstår inte jag heller. Det var bara: nu har du en diagnos, nu kan du fungera. Öhh..va, hur liksom?

  1. 18 december 2009 kl. 3:25

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: