Hem > leva med adhd > Aspergers också

Aspergers också

Jag vet att det inte är fint att svära. Den yngre generationen brukar påpeka detta och jag brukar kontra med att säga att man emellanåt måste få använda kraftuttryck, när orden inte räcker till. Och nu ska jag nog börja säga aspergers också (motsvarande sjutton också). Framför allt i situationer då ett neuropsykiatriskt funktionshinder ställer till det.

Har haft det på känn, eller snarare: det har blivit allt tydligare för mig att jag har många aspergerdrag (fast ADHD-sidan är starkare). Och min kära psykolog bekräftar också detta, även om jag inte utretts och fått någon sådan diagnos. (Men en dubbeldiagnos inom NPF-spektrat är ju högst vanlig bland kvinnor.) Ta bara det här med mitt planerande och organiserande. Där är jag ju en lysande begåvning, trots att jag har ADHD inte borde fixa det så lätt. Faktum är att jag njuter av att organisera och ordna tillvaron. Det är kul och samtidigt gör det mig oerhört trygg. Jag vet vad som ska hända och när. Jag kan faktiskt fastna i planeringsstadiet. Själva genomförandet är inte lika intressant. Baksidan är att jag inte gillar förändrade planer och är inflexibel. Spontana överaskningar: nej tack!

Jag tror att jag vid några tillfällen här försökt uttrycka att jag ofta kan känna mig lite fyrkantig och inte så smidig. Rigid, heter det nog. Jag hakar upp mig på detaljer som inte är korrekta. Ta t.ex när någon ska återberätta något. Jag går in och avbryter och korrigerar, för det måste bli rätt (enligt min konstiga regelbok uppe i knoppen). Jag kan säga: ”du menar nog så här” eller ”nej, så var det inte – det var så här”. Som en riktig besserwisser. Jag gör det inte hela tiden, men ändå märkbart. Jag brukar dubbelkolla med min tankspridda man om han gjort något han lovat, fast jag egentligen frågat förut (kallas tjat i den normala världen). Svarar han annorlunda på någon punkt, säger jag: ”nä, men du sa ju förra gången att ….”. Det här kan ju verka högst märkligt, men jag behöver återkoppling och bekräftelse på att saker ligger på rätt plats och i rätt ordning. Vet inte om ni kan förstå vad jag menar. Ordning är motsatsen till kaos.

När jag var yngre hade jag lite av ett fotografiskt minne. Kunde minnas exakta datum och vem som sa vad just då och i vilket sammanhang. Minnesbilden bekräftades ofta av någon vuxen, som var förundrad över exaktheten i återgivningen. Vad folk hade på sig t.ex. Har ju berättat här att mitt minne varit en god hjälp att hantera nackdelarna med ADHD:n. Speciellt i skolan. För där gick det faktiskt bra, utom i matte, fysik, kemi (vilket är typiskt för ADHD-personer). Den gamla sortens skola med korvstoppning av kunskaper funkade bra och säkert bättre än för bokstavsbarn idag som förväntas sitta och sköta och genomföra egen planering. Hujeda mig! Några andra saker jag förknippar med aspergers syndrom är jag att jag som barn var en typisk iakttagare (men jag lekte också, fast bäst om jag fick styra leken och utvecklingen av den). Helst ville jag vara med vuxna och diskutera. Väldigt lillgammal!

Sedan har vi det här med vad som kan verka oempatiskt hos någon med aspergers: att ibland behandla människor som ting. Ibland irriterande ting. Något som man kan hoppa över, inte lyssna eller ta hänsyn till. Maken kallar det för att bli behandlad som en möbel. Och jag kan ha svårt för att ta in folk mentalt i vissa lägen och det har jag märkt mer som vuxen. Jag undviker ibland att se folk i ögonen, ryggar för att ta i hand och försöker låtsas om som att de finns. Säger ett förstrött och ointresserat hej. Tittar jag inte i ögonen (blicken flackar), har jag lättare att höra och ta in vad de säger. Så här gjorde jag med mannen, när vi börjat leva ihop och han varit borta på resa några dagar. Inget översvallande hej, kramar och pussar. Istället, hej, titta bort, verka ointresserad. Var tvungen att vänja mig på nytt vid hans närvaro. Tänk att han stod ut! (Det väckte nog hans nyfikenhet en del att försöka förstå den där kvinnan, som är så mysko. Sån är han. Vilken tur för mig!)

Min ADHD-sida verkar på något konstigt vis kompensera den skenbart ”asociala” aspergaren i mig, för jag har alltid varit nyfiken på folk och haft lätt för att få kontakt med andra när jag känner mig trygg och är på rätt humör. Folk tycker faktiskt att jag är social. Kanske är det så att mina båda sidor kompletterar varandra, att jag fått ”det bästa” av båda. Nä, så är det förstås inte. Men vissa drag tar faktiskt ut varandra och räddar ibland skivan för mig.

Jag känner mig faktiskt ganska bekväm med att upptäckt mina asperger-drag, dvs varför jag beter mig på ett särskilt sätt i vissa situationer (vad jag egentligen håller på med: försöker ta in och tolka/förstå omvärlden och hur människor och ting förhåller sig till varandra). Känns inte som någon katastrof eller något jag behöver ha papper på. Det har bara blivit lite lättare att förklara för omgivningen varför det kan verka vara på ett kufiskt sätt, men faktiskt är på ett helt annat. Det här ska jag säga, är ett större uppvaknande för mig än när jag fick ADHD-diagnosen.

Så här beskriver Riksförbundet Attention Aspergers syndrom och så här säger Förbundet Autism & Asperger. Aspbladet har också en version.

Annonser
  1. 19 januari 2010 kl. 18:03

    Så bra du beskriver genrep! Känns som att du berättar om mitt liv=) Och jag tycker speciellt om denna mening:
    ”Kanske är det så att mina båda sidor kompletterar varandra, att jag fått ”det bästa” av båda.”

    Joho! Jag tror faktiskt att det är så, för något annat vore otänkbart..hahaha

    Kram!

  2. 19 januari 2010 kl. 18:34

    Mamman:
    Ja, det gäller ju att se saker från den ljusa sidan någon gång ibland. Nån jävla mening måste det ju vara med sakernas tillstånd 🙂 (Jösses, måste vara medicinen ”som talar”.)

  3. 19 januari 2010 kl. 22:45

    Ojojoj, det känns som att du beskriver mig och inte dig. Jösses så lika vi är!! Det där med mannen och varit borta känner jag så väl igen! Skrämmande och häftigt på samma sätt att någon annan kan beskriva ens egna upplevelser så bra.
    Kul det där med planering också. Det har varit ett av mina ”jag har inte adhd”-argument, för jag kan planera, strukturera och ha ordning på det mesta. Och jag kommer i tid till möten (om jag vill det). Har aldrig tänkt på att jag skulle kunna ha en dubbeldiagnos… Hmmm, ska man vara riktigt korrekt har jag i och för sig inte fått en enda diagnos ännu. Men jag vet ju ändå! 😉

  4. 20 januari 2010 kl. 7:25

    Annorlunda:
    Vist kan det vara märkligt med likheterna. Men det är inte längre så illa med ohälsandet, när mannen varit borta. Träna, träna.

  5. 20 januari 2010 kl. 10:41

    Ok, skönt att det går att ordna till. Jag kände också igen mig mycket med att inte titta folk ögonen. Jag KAN titta folk i ögonen, om jag koncentrerar mig på det. Men annars kan jag lika gärna titta år ett annat håll…
    Det här var inte ett problem när jag var yngre utan jag upptäckte detta som ett problem i samma veva jag fick en släng av social fobi när jag blev deprimerad för en drös med år sen. Frågan är vad som kom först… Hur eller hur, problemet med ögonkontakt kvarstår, även om jag idag inte lider särskilt mycket av nån social fobi längre.
    Vet inte vad jag ville få fram med det här, men, jaja, nu vet du… 😀

  6. 21 januari 2010 kl. 11:56

    Intressant, jag kan säga att det är som att läsa om mig själv 🙂
    Jag var duktig i skolan i allt utom matte, fysik och kemi 🙂
    I stort sett fotografiskt minne, kunde återge en text exakt, såg sidan i boken framför mig 🙂
    Jag planerar också, skriver listor m.m
    Kram

  7. 21 januari 2010 kl. 15:41

    SmulAnn:
    Visst är det lite häftigt, att vi kan likna varann på så många punkter. Det fotografiska minnet funkade i situationer och händelser, men inte i böcker. Däremot var jag tidigt språkligt begåvad och långt före mina klasskamrater, men kämpade med matten och kunde inte förstå varför jag inte kunde fatta ”mattespråket”.
    Vi hörs igen!

  8. 22 januari 2010 kl. 16:11

    Ja jag läste när jag var fyra år, började skolan när jag var sex år och ändå var jag usel på matte! Mamma fick sitta extra med mig ocg försöka lära mig, ändå hade jag svårt. Klart jag kan plus och minus och sånt och gångertabellen var det bara att lära sig utantill men resten!!! X och Y och sån skit, som tur vad har alla mina söner haft lätt för matte! Tur det eftersom jag inte kan hjälpa dem…
    Men du! Det heter Asperger! Språkpolis som jag är 🙂
    Kram!

  9. 22 januari 2010 kl. 19:06

    SmulAnn:
    Håller med. Räkna ekvationer var ett skämt. Och språkpolisen har rätt.

  10. alfapetsmamma
    09 februari 2010 kl. 20:01

    Och här kommer det ytterligare en som känner igen sig, och sina döttrar, som attan.

    Det där med att extremen som inte är desamma (för många drag i ADHD och AS är desamma, som perceptionsstörningar och problem med exekutiva funktioner osv) på ett sätt balanserar varann är lurigt, för samtidigt som det gör en mer ”normal” så är man ju dubbelt ”drabbad” men mer osynligt funktionshindrad än en med mer ensidig bara ADHD eller bara AS…

    Så omvärlden förstår en sämre och förväntar sig mer normalitet. Så upplever iaf jag det.

    Men eftersom jag inte känner till nåt annat så är det ju inte så intressant att spekulera i hur det hade varit annars…

    Det man kan göra är att finnas där och visa att Så här kan man också vara, det är inte farligt och det smittar inte. Det kan t o m vara nåt att vara tacksam för emellanåt, såväl för en själv för som för andra.

    • 09 februari 2010 kl. 21:27

      alfapetsmamman:
      välkommen hit. Visst är det ett dilemma det här med att vara ytterst kompetent på vissa områden (verka så duktig) och så förbenat ickefungerande på andra. Folk fattar verkligen inte hur det kan komma sig. Men man är ju som man är och det här med att skärpa sig och ”verka” fullständigt normal är oerhört ansträngande. Det blir lite teater över det hela, fast ibland tvingas man för det blir alldeles för bökigt att ställa sig upp och berätta.

  11. Thomas
    18 februari 2010 kl. 13:47

    har adhd själv men har haft en del tydliga asperger drag i mej…
    men då jag tänkt igenom hur mitt liv varit ur just dessa aspergerdrag så har jag kommit fram till följande utifrån mej…
    då mina tankar ofta varit av ganska stort antal på samma gång samtidigt som mina känslor levt sitt eget liv i mej, så var jag mer eller mindre tvungen att skapa en tanke för att kontrollera alla känslor… den tanken och den känslan jag försökte synka ihop för att få ordning på det inre kaoset var inte alls relevant med det situation jag befann mej i…

    jag fick skapa en kontroll i mitt inre … men kunde inte oftast då tolka det som skedde runt mej med rätt fokus, så jag valde oftast att bli undvikande…så var det för mej….

    i dag sätter jag alltid fokus på att behålla lugnet i själen och ger mej då tillgång till att leva i nuet …

    take care

    • 18 februari 2010 kl. 20:05

      Thomas: välkommen hit. Mycket klokt sagt och tänkt. Lugnet är väldigt viktigt för att kunna fungera. Det håller jag med om. Jag strävar också efter att försöka både befinna mig i nuet (här och nu) samt att undvika situationer som triggar stress/kaos och för mycket intag av impulser (för mycket folk, ljud, händelser, rörelser, saker som måste ske snabbt och samtidigt osv). Min känslighet för saker och ting varierar, men stress ökar känsligheten.

  12. Thomas
    19 februari 2010 kl. 9:37

    tack !!!
    det viktiga för mej är att jag fokuserar på vad jag vill lägga min uppmärksamhet på !!! oftast är det lugnet i själen jag lägger fokus på för då kan jag vara aktivt deltagande vid möten med andra !!!

  13. 19 februari 2010 kl. 16:04

    Thomas: och det här behöver vi både komma på och träna mycket på, för det går inte av sig själv.

  14. Thomas
    19 februari 2010 kl. 17:19

    det har du rakt av sant i !!! 🙂
    har faktiskt kommit väldigt långt på vägen …

    för mej är det lite så här som följer…jag lägger just ingen större tonvikt på att fokusera på att så att säga lära mej hantera det !!
    det jag lägger fokus på är att jag bara är mej själv som jag är !!!
    det ger mej trygghet och styrka samt harmoni i själen…det inre lugnet !!!

    men det kräver fokusering hela tiden !!!

  15. 01 mars 2011 kl. 19:53

    Hej, du skriver om dig och mig samtidigt. Har precis varit hos psykologen som säger att jag har aspbergerdrag. Sedan tidigare har jag diagnosen adhd. Hej då från Gullan!

    • 03 mars 2011 kl. 19:43

      Välkommen hit Gullan! Knepigt det där med bedömningsamtal och att ställa diagnos efter 25 minuters träff. Låter inte seriöst. Undrar vilka kriterier och vilken manual doktor polisong använde….

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: